Män som har svårt att träffa en kvinna - varför förändrar dom sig inte?

Svenska kvinnor kanske är kräsna, när singelmännen åker utomlands verkar de ha enklare för att få kvinnor.

Och hur ofta sker det?

fast svenska män åker till länder där kvinnor är fattiga och träffar kvinnor. Varför träffar inte dessa män kvinnor från Frankrike eller kanada eller norge?

Att handlingarna beskrivs hypotetiskt och som meningslösa utan att ha utförts och därefter utvärderats? Det framgår, tycker jag, med all tydlighet av inlägget ifråga.

När vederbörande dessutom ger uttryck för en hel mängd tankar som ger uttryck för att denne redan på förhand anser att eventuella försök att förändra sin livssituation är dömda att misslyckas kan man börja fundera över vad detta beror på. Vi har faktisk agens i våra liv, vi kan inte förutspå framtiden däremot kan vi om vi så önskar forma den.



Självförtroende och självkänsla är ej synonyma. Än värre, fler såkallade 'självbegrepp' existerar och gör saker så fruktansvärt röriga att huvudet bara spricker!

Självförtroende är kontextuellt betingat. En individ som har förvrängd perception har med högsta sannolikt även en haltande självbild. Hur man förbättrar sin självkänsla och får en mer nyanserad självbild beskrev jag redan kortfattat i mitt förra inlägg.

För mig tycks ditt nedvärderande av dokusåpadeltagarna i det närmaste vara ett försök att kasta sten genom glashuset, försätta den i en intrikant beräknad projektilbana som tar den ett varv runt planeten för att krossa ännu en ruta och träffa dig själv i huvudet snabbare än jag kan gasta Dunning Kruger för fulla muggar springandes med en sax i varje hand efter att ha passerat under en stege, stött på ett tiotal svarta katter utan att spotta och krossat varenda spegel jag sett min reflektion i på min tur genom lustiga huset iklädd en offerkofta indränkt i lammblod. Är det min tur att vara blödig nu?



Beteendeförändring handlar främst om beteenden som inte är funktionella, inte om att bli någon annan. Vi kan gå ner på extremt detaljerad nivå men jag upplever att det vore att skjuta mig i foten när jag har den i munnen. Pipan mot huvudet istället, riktig no brainer änna så va?

Övning ger färdighet, det är möjligt att bli bättre även på saker man inte har naturlig fallenhet för. Det krävs blott att ha tolerans för misslyckande.


Formulering av slutmål, delmål och att bryta ner dessa utförbara moment torde vara genomförbart för majoriteten av normalbegåvade individer. Om slutmålet är att hitta en partner och man försökt upprepade gånger med misslyckat resultat kan även dyskalkyliker finna ekvationens minsta gemensamma nämnare.

För övrigt, om jag inte missminner mig, rör diskussionen ovilja till förändring. Läs rigiditet, självberättigande, känslomässig försummelse, beroende, sårbarhet, utanförskap, skam och värdelöshet, beroende och krydda på med några goa scheman till.

Kör huvudet i väggen med upprepandets paradox, perpetuell bekvämlighet i den falska trygghet som förutsägbarhet och stagnation innebär. Låt bekvämlighet vara livets drivande kraft; motangrepp, att kapitulation eller flykt är de enda strategier möjliga att använda när hot och faror som förändring och förslag om ökad flexibilitet nalkas.

För att kvinnorna där är mer eller mindre exakt likadana. x)
Iaf enligt min egna anektdotiska upplevelse.
"Självförverkligande" är lika mycket prio ett för dessa som för svenska donnor.
Så varför åka till ett land bara för att få mer av exakt samma grej?

Dessutom verkar det som att fattiga kvinnor fortfarande uppskattar män som kanske inte har så mycket att erbjuda utöver en snäll personlighet och vilja att arbeta framåt, det räcker inte på långa vägar här och likaså i länderna du nämnde - såvida man inte vill nöja sig med bottenskrap och då kan man ju lika gärna vara utan.

Så jag har full förståelse för de män som tar sig en fattig kvinna, med det sagt tycker jag inte dessa kvinnor är sämre för fem öre. Har t.ex. aldrig träffat en thailändska i Sverige utan ett jobb, kanske finns de, men jag har inte träffat någon. Kanske är det just för att dessa inte föddes med en silverdildo i baksidan och en offerkofta runt halsen som de har en stark vilja att arbeta sig framåt, uppåt och på förhållandet? Tycker det är fina egenskaper även om jag inte tänder på thailändskor själv.

I vilket fall som har svenska kvinnor mer eller mindre gjort klart för dessa män att de inte vill ha dem, så varför bryr ni er om vilka de finner sin lycka hos? Snacka om att vara missunsam.

Ett ex vägde 110kilo... Så vaddå jag bryr mig inte om det.

jag gjorde slut på grund av att just dom nämnda problemen jag tog upp var permanenta dessutom annars hade vi förmodligen vart tillsammans i dag. har mött henne tio år senare och hon lever på föräldrar /sos /pojkvän eventuellt... Hon hoppar bara runt där och jag tycker bara det är skönt att slippa vara pappa åt nån som snart är 40 med noll koll.

Dejtat en betydligt smalare tjej efter det men hon hade så dåligt självförtroende så jag orkade inte med det tillslutet. En annan tjej var så otroligt enformig och tråkig, hon gillade exakt bara en sak. Fotboll och exakt inget annat och det vara väl ett permanent ej påverkansbart problem det med.

En annan snackade om att vi skulle köpa ett hus efter tre veckor... Hon hade inkomst men shoppade för mycket på kreditkort och höll på. Hon drog jag snabbt från den gången också.

Lite sånt gör ju att man bara drar efter ett tag. Har inte lust att hålla på och berömma någon utseende så att det blir abrupt eller ljuga om att jag vill sitta å titta på en boll i två timmar eller dra på mig en massa skulder. nej.

Jag tror detta kokar ner i kärnan av problemet, dels för dig att förstå vad jag skrivit, men också för personer som får de här råden, för de som "provat allt", och sedan får råd som "skaffa en personlighet"/"byt personlighet" eller "skaffa självförtroende", "bli rik" etc, blir det svårt att bryta ned till delsteg för de flesta.

Jag antar att den som söker efter trådar om "vad är självförtroende?" springer in en del av detta, de flesta har helt olika bild av vad det är till at börja med. Konceptet är med andra ord abstrakt. Vissa kommer att säga att det är det egna erkännandet av ens egna kompetens tex. Andra som en slags förmåga att "känna sig bra" eller "att inte bry sig om något". Det blir dessutom desto mer abstrakt desto mindre man känner att man har det. En person med väldigt lågt självförtroende, kommer troligen att ha väldigt svårt för att konkretisera vad som ens menas.

Jämför med ett mål att bänkpressa 100 kg, bänkar man då 80 kg så vet man hur mycket som fattas. Troligtvis kan en person med det målet, oavsett frustrationsnivå osv förstå att om vederbörande repeterar bänkpressande tillräckligt många gånger så når vederbörande dit till slut, och inte bara det, framsteg på vägen är konkret mätbara.

Tillbaka till exemplet självförtroende, säg att personen ifråga gör ett par saker den känner att den uppnått något av, nytt jobb den velat ha tex. Personen mår bra, självförtroende går upp, antar vi. Så personen går på krogen tänker "nu har jag förbättrat mig, let's ride on the wave of success". Sagt och gjort nobbad av 12 brudar senare så är den tidigare framgången till intet gjord. Om personen gör lite självrannsakan så vet han troligen att han har flyttat fram sin position med det bättre jobbet och en kväll ute betyder egentligen ingenting och han borde känna viss tilfredsstillelse, men jag betvivlar starkt att en person som är van vid att förlora gör det.
Det blir en slags cirkeluppfyllande där dåligt självförtroende förhindrar personen från att förbättra sitt självförtroende på ett hållbart sätt, även om framgångar finns.

Varför betyder det något för "oviljan att förändra sig"? Ja hela argumentationen gäller ju egentligen att jag ifrågasätter att det verkligen är en ovilja till förändring som ligger bakom bristen på förändring. Hela konceptet med att till exempel skriva den typen av trådar som inleds på det sättet jag skrev kursivt i mitt förra inlägg handlar ju egentligen om just viljan att förändra sig kontra svårigheten i att identifiera vart man börjar.

Det kommer alltså tillbaka till att de som startar
"Hur skaffa~~kvinnor~~??" -trådar och dylikt frågar om "HUR?" men istället får svaret på frågan "VAD?",vilket de mer än troligt redan hört svaret på massor med gånger innan och därmed är det inte så konstigt att de inte förändrar sig.

Du har ju själv svårt att träffa en lämplig man, kanske ligger svaret på din fråga hos dig själv?

Ja, snart tar de samma flyg, svenskarna åker utomlands, den ena är kräsen och den andra är för blyg för att ta kontakt med svenska tjejer. ( var fan är världen på väg )

Ja, visste är det märkligt att TS tycker att de ska ändras, i stället för att titta på sig själv.

Det kan vara väldigt svårt att förändra sig. Ofta är det lätt att stå utifrån och se att om A bara kunde lära sig att komma i tid eller om B bara kunde göra sina uppgifter lite noggrannare istället för så snabbt och slarvigt så skulle de bli jätteframgångsrika.

Ofta har också A och B fått höra det här ett antal gånger. Kanske också verkligen försökt förändra sitt beteende. Men ibland går det bara inte. Kanske är det för djupt rotat i ens personlighet. Kanske saknar man verktygen.

Diskussionen tar en oanad vändning och skiftar till lingvistisk art. De semantiska håren klyvs i rasande fart. Vad är vitsen med ords mening denotativt? Om nån tolkar dem helt associativt och konnotativt? Upplevelsen av verkligheten konstruerad helt diskursivt. Ett universum gemensamt men formationer för specifika ämnesområden. Terminologi för att tydligt beskriva fenomen utan att tappa tråden.

Graderad på papper och skattad i formulär, den psykiska hälsan kvantifierad sådär. Ej längre i huvudet blott, konkretiserad och mätbar så smått. Allt eller inget, perfektioniskt beteende till punkt och pricka beskrivet. Att förändring och förbättring inte kan ske är taget för givet.
En rad automatiska tankar i hjärnan orerar, ett vaksamt sinne ser fällan, undersöker och nyanserar. Ej längre helt svart eller vitt, med gråskala levs livet mer fritt.

Hjälplöshet inlärd och betingad som Pavlovs vovvar, viljan finnes men handlingsutlösning fastlåst i klovar. Utveckling fast i arrestens bur, har försökt själv men tonarten kvarstår i moll istället för dur. Ett konstant mörkt moln med ösande skur, ring omedelbart en psykolog, terapeut eller coach på din lur. Överanalytiskt ältande maler själen till stoft, greppar du inte vad jag skriver har du tomtar på ditt loft.