Män som har svårt att träffa en kvinna - varför förändrar dom sig inte?

Frågan är snarare "HUR" man förändrar sig än att inte vilja.

"Amen byt personlighet då" är kanske en av de vanligare råden, OK hur gör man det utan att fejka det, man vill ju inte vara 40 innan man äör klar med sitt förändringsprojekt.

"Skaffa sociala skills" Har man ingen speciell social omgivning till att börja med så är det fan i mig tufft att försöka gå ut på olika evenemang, intresseklubbar mm och faktiskt skaffa ett socialt liv, speciellt om man inte har det naturligt utan enbart gör det för att man vill boka i en av sakerna som kanske i längden hjälper en skaffa en tjej.

"Börja styrketräna" Ok kanske det lättaste, men det tar fortfarande månader av konsekvent slit innan man har några resultat, och de flesta ligger många år ifrån en ideal fysik om de någonsin kan nå dit. Och då har man ändrat stora delar av sin livsstil som kostvanor och ett tio-tjugotal timmar per vecka. står man där efter 1 år och undrar varför det inte blivit ett dugg lättare med tjejer så ger man lätt upp.

"Bli rik" ... no comment.

"Gå med i bokcirkel" ffs, och göra vad då? ragga 90 åringar som pustar damm ur muffen?

"Gå ut på riktigt istället för tinder" Så att 99% av alla man försöker ragga på redan har en pojkvän eller vaktas av 5 andra brudar som blockar en för att de tycker man stör?

Men att hitta en kvinna är ju inte så svårt att ligga med eller bara vara med ett tag särskilt om man släpper på all kräsenhet och slutar bry sig.

Men att hitta en kvinna som man står ut med en vanlig grå vardag är fan svårt. Så många med knasig ekonomi eller dåligt självförtroende eller som bara är totalt tråkiga och ointressanta ärligt talat.

Det är inte lätt att hitta någon som man VILL eller ens kan bli hop med. och jag är fan inte kräsen alls...

Nej det tror jag inte heller, men jag tänkte mest en förklaring på varför man inte ändras sig så enkelt även om man borde göra det.

Även om det är en liten detalj så tar det mycket fokus att tänka att man inte ska göra något som i normala fall sker på automatik, de blir bara stelt då.

Man ska inte göra sig till då tror hon att man tycker om att städa och sånt.

Genom att göra något (då detta tillfället då förändring är möjligt) istället för att överanalysera, övergeneralisera, komma med spådomar om framtiden, använda sig av selektiv perception eller sysselsätta sig med känslotänkande.

Dina exempel och på förhand förkastande av deras eventuella fruktbarhet låter som att de konstruerats av någon med förvrängt tankesätt, bristande självuppfattning/självkänsla som upplever hjälplöshet och vanmakt. En tänkbart funkrionell förändring för denna typ av individ skulle kunna tänkas vara att arbeta med att ifrågasätta giltigheten i dessa tankar.

Människor med depressiva tankar drar sig inte bara undan från andra utan stöter även dem ifrån sig.

Inte kräsen alls? Alla kan hamna i en dålig situation ekonomiskt eller i en psykologisk svacka. Det betyder inte att det är kroniskt. Jag tror att du har högre krav än du själv tror. Dejtar du tjejer som har 5 kg övervikt eller är det en tjockis i dina ögon?

Det handlar inte om att byta personlighet utan mer om att hitta problemen och ta itu med dom. Alla förändringar tar tid, men hur vet du hur lång eller kort den tiden blir om du inte ens försöker?

Nej, perfektionister är naturligtvis varken det minsta dömande eller kräsna. De nöjer sig alltid med någon som är 'bra nog'.

Intressant att du tolkade mitt inlägg som om det enbart handlade om städning.

Jag skrev ur ett väldigt generellt perspektiv avseende " My way or the hihgway" - syndromet som kan drabba vissa långvariga singlar. Plötsligt ska man dela ekonomi så väl som badrumsskåp och garderober. Någon annan kommer med åsikter om hur och när det ska städas, vilken film man ska se, vilken färg soffan ska ha och vad katten ska heta. Jag tar själv en väninna som är frivilligt långvarigt singel just pga bekvämlighet. Hoppas ni säger själv att hon har varit herre på täppan så länge att det skulle kännas konstigt att behöva dela hem och privatliv med någon. Möjligen att särboskap skulle funka.

Förändring kräver kraft. Och en riktning. Förändring är en vektor. En startpunkt följt av en kurva.

Problemet ligger i att det är komplicerat. Människor är grymt komplicerade i grund och botten. Lägg på ett samhälle som är 95% nytt, ingen vet hur det fungerar eller vad som kommer hända. Addera på en uppväxt med föräldrar som har samma problem, vänner med samma problem. Kultur som matar med idéer som bara existerar för att gynna kommunikatören. Inte individens utveckling

Samtidigt blir vi bombaderade av stimuli som bildar ett avstängande brus så vi inte hör våra egna tankar och känslor. Det blir omöjligt att lista ut variablerna som behövs för att göra en enkel utvecklingsformel.

Detta är inget som bara påverkar män, det påverkar kvinnor också, fast det får inte samma genomslagskraft på kvinnors sexuella liv som på mäns.

Städar du varje gång det kan komma en gäst hem till dig?

Ja men det är det som är det största problemet! Att träffa folk för kortare romanser eller liknande är inte svårt. Men att matcha på alla plan med någon och känna att där finns potential för kärlek- det är såå jäkla svårt.
Visst, vi kvinnor har kanske inom nätdejting många fördelar och kan välja på ett annat sätt än männen. Jag är så trött på att dejta killar som påstår att de är seriösa och vill ha långvariga förhållanden och sen bara "nä jag vet inte vad jag vill"..

Så jo Spacefun- jag tror på kärlek iaf även om den verkar ouppnåelig. :/