Citat:
Ursprungligen postat av
Mjäll
Det finns många duktiga, högpresterande, intelligenta och pragmatiska män här i landet. Jag tänker på sådana som håller huvudet kallt och vinner situationer, som nästan skamset låter ett litet leende skymta fram bakom en stenhård men luuuuuugn fasad. De jobbar som ingenjörer, ekonomer, programmerare, läkare, entreprenörer och forskare. De har en god förmåga att hantera data, men utan att bli alltför teoretiska. De har en stark respekt för verkligheten och en skepsis mot det subjektiva.
Vad händer i den här gruppen just nu? Hur känns det att vara en sån här vinnar-man och tvingas konfrontera att PK - det PK man i egenskap av stabil och reko normal människa självfallet stödde - var en stor lögn? Hur känns det att veta att när dammet lagt sig kommer det att vara uppenbart för alla att man insåg faran men inget sade? Hur går det för den starka svenska mannen som visar sig vara det lägsta tänkbara? Vad händer när samhällets klippa visar sig vara lika bräcklig och nyckfull som övriga? Vad finns kvar när han avslöjats?
Är det någon av er som känner sig träffad av min beskrivning? Någon som har lust att delge erfarenheter av detta?
Nu vet jag inte om jag passar helt, men svarar ändå. Jag är socionom med en del vidareutbildning, så jobbar ju i kvinnodominerade branscher generellt sätt. Jobbar främst med samverkan och strukturering och att hålla i diverse möten mellan olika huvudmän, så mycket människologistik och datahantering. Jag är vetenskaplig av mig och gillar fakta och logik. Jag gillar att det är lite trevligt och att det generellt är smidigt och med låga konfliktnivåer omkring mig. Skulle väl säga att jag är PK och feministisk och alla dom där sakerna som får folk att sträcka sig efter högafflarna på Flashback. Jag tycker liksom inte att mellanmjölksPK(typ, vanligt jäkla hyffs och respekt för människors olikheter) eller dito feminism är något dåligt. Att det finns extremfall inom alla idégrupper är ingen anledning att dumpa hela diskursen.
Jag har aldrig haft något problem att kritisera tex. invandring med andra PKister. För ALLA vet att det finns problem och saker att kritisera, men när man sitter här på flashback eller springer på någon till höger om M så försvinner liksom verklighetsförankringen i kritiken, plus att det brukar vara så sjukt låg nivå på diskussionen.
Diskussionsrubriker som jag har haft på arbetsplatser både inom socialtjänst och landsting utan några som helst problem: Att det blir problem att det kommer unga män från gravt patriarkala strukturer i ett läge när vi har dåligt fungerande asylmotagning och integrationsmöjligheter.
Att det är riktigt konstigt att arbetskraftsinvandring inte får konkurrera på lika villkor som den interna arbetskraften.
Att det inte är hållbart att det tar så lång tid för utvisning när det väl kommer beslut om detta, t.ex vid brott eller för personer som ej uppfyller asylkriterier.
Att det är ett problem att det finns en bild av att det är någon Sverige är någon slags land av honung och gratis pengar i länder där det inte är krig och katastrof. Många som invandrar har ju inte ett asylskäl och jag motiverar ju inte fri invandring, även om jag är för asylrätt.
Detta utan att behöva låta som att man citerar något från rasbiologiska institutet eller att få det att låta som att samhället håller på att gå under och att det inte går att lämna centrum utan att bli rånmördgruppvåldtagen. Går helt problemfritt. Jag upplever ingen åsiktskorridor om man inte är rabiat eller inte kan föra sig i möblerade rum. Men dom fåtal SD-röstande personer jag har haft oturen att jobba med klarar ju inte av att diskutera i god ton utan faller alltid ner på att det är något fel på alla från fel världsdel eller att sverige är på ruinens kant och annat som inte går att ta på allvar eller ens bedmöda sig med att diskutera.
Sen så är mina föredragna lösningar oftast mer humanistiska än "Ut med skiten!" osv som brukar vara melodin på andra kanten. Men det här är väl mer utifrån min egna moraliska kompass än för att jag inte kan se att det såklart hade varit en jäkligt lätt lösning att bara stänga gränsen. Jag är helt enkelt en av dom där som skulle välja att släppa in folk i lägret mitt under zombieapokalypsen fast att jag vet att det är en dålig idé, bara för att det är så jag tycker att man ska behandla sina medmänniskor, oavsett om det är den smartaste lösningen.
