Citat:
Ursprungligen postat av
Lonnrot
Okej. Javisstja. Jag tyckte just jag läste motsatsen (Fup), men det är ju helt riktigt.
Det sista citatet är ju ganska talande.
Man kan ju göra reflektionen att de konvergerat inåt, åt familjen, när de ansatts. De har säkert sträckt ut för att söka information och kunskaper för att förstå sjukdomen, och för olika typer av byråkratiska aspekter, men de verkar ju inte alls ha sökt råd om hur man bör leva, som om det måste vara helt upp till dem själva, och o m de förmår anpassa sig. Möjligen med inställningen att de inte vill visa upp sig eller att sjukdomarna eller detta att inte reda sig själva är förenat med skamkänslor. Risken med råd kan ju också vara att man inte gillar förslaget...
Men den där ”hem-ligheten” bär nog över i hur man sen valt att lösa problemet. I något avseende har man föredragit att ”bevara” det man har, framför att se klart, förändra och överleva.
På papperet borde båda föräldrarna gått ner till i praktiken 10-20 procent, med femtio-sextio procents lön. Kanske med deltidssjukskrivning. Eller omväxlande jobbat mer eller mindre. Om inte detta redan skedde...
I ljuset av att flickorna kanske hellre borde ha bott på någon inrättning — så att föräldrarna kunnat ”sköta sina jobb” — så ter ju sig uppoffringen att gå ner i lön och tid som en viskning på månen. Men det är väl kanske den mentala påfrestningen att inte orka med de egna barnen, eller kunna ta beslut om vad som är bäst för dem, och samtidigt hålla ihop mentalt själva, utan att kunna se något konstruktivt hopp för framtiden, vare sig karriärmässigt eller privat, som är nedbrytande.
Objektivt sett borde familjesituationen snabbt ha lösts på ett sätt som var i överensstämmelse med medlemmarnas verkliga (mentala, känslomässiga) behov. Sannolikt borde OH helt enkelt inte ha jobbat alls. Har man sjuka döttrar så får man ju faen välja — studenterna eller sina döttrar. Man kan glassa omkring och vara specialist hit o dit och tjäna pengar och knyta kontakter och slipsar och resa och kanske få inflytande över forskning och projektmedel och rent av ekonomisk politik en vacker dag, om man har en förbannad tur och är bundis med rätt typer, men det är ju svårt att sitta och skrocka över sånt och lägga ut orden om momsfinurligheter när man har två sjuka döttrar hemma, som behöver sin pappa. Han har inte kunnat lämna det heller. Eller inte kunnat hitta en balans som möjliggör både och.
Han går hellre till botten med flaggan i topp. Det är så det ser ut.
Ja, tyvärr. Det är så det ser ut. Han ville inte bli en loser: en som hade sjuka, ynkliga barn - och han ville inte bli en tidigare framgångsrik man med en dalande karriär...
Utifrån det lilla vi vet, tycks dessa föräldrar inte anpassat sig successivt utifrån barnens tillstånd. Man körde på ungefär som vanligt med bara ytterst små förändringar i fråga om arbetstidsnedsättning med mera.
Livet rullade på där hemma, kanske bland annat tack vare hemundervisningen ("en familj i kris som vi har försökt att hjälpa"). Kanske tillstötte någonting som gjorde att det inte längre kunde rulla som vanligt - och eftersom man inte redan gjort gradvisa anpassningar, skulle det bli alltför svåra omställningar (så som föräldrarna upplevde det) när man till sist blev tvungna att verkligen ta itu med familjelivet.
En sak som jag funderat över är: Agnes var väl hemma ett helt läsår (minst?) innan Moa också fick sin hemundervisning. Och föräldrarna arbetade som vanligt? Blev den mycket unga och sjuka flickan lämnad ensam hemma under stor del av dagen? Det blev många ensamma och dystra timmar, med de egna (kanske inte alltid så glada) tankarna som sällskap...