Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Skälet till att sätta en preliminär diagnos är förmodligen för att börja begränsa aktivitetsnivån så fort som möjligt. Då kraftiga överuttag av energi kan leda till permanenta försämringar.
Det kanske inte är relevant i andra sjukdomar att sätta preliminära diagnoser men här har experterna bedömt att det kan vara värdefullt.

Tror i likhet med dig inte att tanken är att sätta den efter någon dags trötthet utan förmodligen har man kommit längre i sin utredning och tidssspekten är kanske det enda kvarvarande kriteriet.

Du utnyttjar hänsynslöst och därmed urvattnar en viktig genusrörelse, som ett medel att försvara din egen okunnighet och bristfälliga argumentationsteknik. Det är så billigt och oanständigt att man baxnar och det studsar tillbaks rakt på dig själv, oavsett om du inser det eller inte.

"Kurian" far inte med osanning när hen säger att det inte är bevisat att flickorna inte kan ha haft annat än lugnande läkemedel i sig, som kan ha påverkat deras sinnesförnimmelser.

Fetat var en tidig frågeställning (11 januari, expressen) ihop med funderingar kring varningstecken:
"– Det finns alltid risk att man litar för mycket på föräldrarna. Borde vi sett eller hört något? Skulle vi ha sett signaler?"

Hon stod väl lika frågande som andra. En utredning skola/kommun har skett.

Vad är själva kärnfrågan? Jag förstår inte riktigt vad du kritiserar då det spretar.
Att man ska vara försiktig gällande diagnoser på barn tror jag de flesta är ense om.

Du skriver:
Symtomen är många, besvärliga och allt mellan diffusa till mer konkreta och påtagliga.

Att ME är omtvistat har väl ingen missat. FK bråkar, det är lång väntetid gällande remisser till specialister, det finns inte specialkliniker i resp. landsting.
Fortsättningsvis agerar patientförening för att det är en somatisk sjukdom (biomedicinskt, söker biomarkörer). Enligt WHO är ME/CFS en neurologisk sjukdom om jag förstått rätt.

Det finns diagnoskod.
ME diagnostiseras via att differentialdiagnoser utesluts, kriterier ska uppfyllas.
Sjukdomen går även i skov, periodvis något så när, sen betydligt sämre. En del är mer ansatta än andra.
Enligt en bekant som uttalar sig i media insjuknar iaf A över lång tid och slutar successivt med fritidsaktiviteter.
Jag antar att symtomen kommit mer smygande gällande M likaväl. Sjukdomen är fluktuerande, vissa dagar är bättre, kort aktivitet kan klaras av men med detta kommer bakslag.
Mig veterligt fanns en misstanke om ME vid möte med skolan i början på juni gällande M. Det verkar således vara en pågående utredning.

Hur eskalerande (snabb progress) sen symtomen är hos barn vet jag inte men det lär väl vara individuellt likaväl som för vuxna.
Ett intyg lämnas in på hösten, M har skolundervisning 3 dagar/v.

1. När startade utredningen gällande M blir den bärande frågan. Är det nåt som framkommit?

2. Är det för att du anser att M inte uppvisade tillräckliga symtom under den period som torde vara utredningsperioden?
Här är det väl isf mycket bristfällig information att tillgå.

3. Är det diagnostiseringstid (kriterier) du har problem med?

4. Är det läkaren som du misstänker är bristfällig? Det lär ju ändå vara denna det kokar ner i gällande diagnostisering snarare än föräldrarna. De kan ju liksom inte skriva intyg själva.

Här kommer en berättelse om en 14 flicka som inte blev mördad av sina föräldrar.

https://www.expressen.se/halsoliv/marta-29-nu-orkar-jag-allt/

458 260 personer behandlades för hypotyreos i Sverige år 2017! Detta är ett mörkertal, det finns många, många där blodproven inte visar på Hypotyreos.

I slutet av maj 2017, så är Oskar på mötet i skolan med rektorn, skolsköterskan och 2 lärare. Var är Agnes!!??

Efter ett par veckor, kommer Oskar och Hanna på ett möte som handlade om Moa, med på detta möte var en specialpedagog och en sjuksköterska!! Var är Moa!!??

Jag tror inte det handlade om barnens sjukdomar och Moa tror jag var fullt frisk.

Men du - tänk efter. Ett barn som här två flickor i 11-års åldern skulle tidigt, på mindre än tre månader få en preliminär diagnos som innebär att de måste ”börja begränsa aktivitetsnivån så fort som möjligt.”

Vilket enormt ingrepp i ett barns tillvaro. Dessutom är denna rekommendation tvärt emot allt man rekommenderar vid andra sjukdomar där aktivitet och stimulans är a och o. Framför allt för barn.
Vi vet dessutom att inte ens hälften av alla som får en ME/CFS diagnos satt av primärvården verkligen till slut anses ha ME när de utretts av specialister.

Ur Wikipedia:
”Eftersom man inte vet vad som orsakar ME/CFS finns det inga laboratorietester eller liknande till hjälp för att ställa diagnos.[1] Istället används diagnostiska kriterier, som beskriver vilka symtom som krävs för att ställa diagnosen. Kriterierna har ändrats flera gånger och blivit snävare men betonar alltid svår, nytillkommen och ihållande utmattning som ett huvudsymtom samt att symtomen ska ha funnits minst ett halvår. De nyare så kallade Kanadakriterierna[4][5] har ansträngningsutlöst utmattning som obligatoriskt symtom, vilket tidigare kriterier inte haft.

Det kan vara svårt att skilja ME/CFS från andra tillstånd av långvarig trötthet eller utmattning, till exempel utmattningssyndrom. I studier har drygt hälften av dem som remitterats till specialistklinik för misstänkt ME/CFS vid närmare undersökningar visat sig ha andra tillstånd, framför allt sömnrubbningar och psykiatriska tillstånd”

När tror du att man ska råda en 11-årig flicka som Agnes och Moa till att begränsa sin aktivitetsnivå och begränsa stimuli från omgivningen permanent?
Om detta kan ske tidigare än efter tre månaders symptom. En vecka, en månad?
Hur många barn kommer vi att felaktigt passivisera på detta sätt? Med vilka enorma följder för deras hälsa framöver när de upphör med ridningen, dansen, fotbollen, kompisarna och kanske skolan?

Anledning till att Moas ME-diagnos - med de uppgifter som finns - sticker ut är att det gått så fort relaterat till den info som kommit fram
Enligt postarna ”Elli57”, ”Missan27” och ”Rockkungen” var Moa pigg och glad och inte sjuk före sommaren. Två av dessa postare; ”Elli57” och ”Rockkungen” dristar sig också till att lämna uppgiften att Moa aldrig var sjuk. Samtliga dessa tre postare uppger sig ha träffat Moa.
Tydligen spelade Moa i alla fall piano på regelbundna pianolektioner så sent som i maj.

Moas rektor, som är den som uttalat sig mest i media (hon hade tidigare också haft Agnes som elev) var väldigt tydlig med att påpeka att man innan hemundervisningen startade fick ett läkarintyg på Moa. Man föranstaltade inte om kostsam hemundervisning utan att ha ett regelrätt läkarintyg innan denna startade var kontentan av hennes uppgifter.

Att från maj månad fram till skolstarten i augusti, under sommarmånader med Sveriges krisande sjukvård när halva styrkan är på semester och det mesta av den elektiva vården ligger nere, hinna med en fullständigt uteslutningsutredning med alla remisser och specialistundersökningar innan en specialist på barnmedicin slutligen kan sätta diagnosen ME och utfärda ett intyg på Moa, låter väldigt speciellt.
Dessutom - vad skulle Moa med detta intyg till? Varför skulle detta utretts och diagnostiserats så snabbt?
Vad hade förändrats för tösen om hon istället hade fått ett intyg med ”under utredning för..”
Det var ju inte diagnosen ME som gav henne hemundervisning. Det var hennes uppgivna symptom.

Om du nu ska nedlåta dig till att använda dig av whataboutismens argumentationsfel, bör du i alla fall kolla upp ärendet innan du felaktigt försöker jämföra det med föreliggande. Rosemary blev 87 år och kostade familjen Kennedy enorma summor i institutionskostnader.

Det tycks råda en viss samstämmighet i tråden om att föräldrarna inte var allvarligt psykiskt sjuka i den bemärkelsen att de sökt psykiatrisk vård eller medicinerade mot psykisk ohälsa?

Vi är väl också rätt eniga om att föräldrarna hade en mörk syn på tillvaron och antagligen var nedstämda?

Vad som ingick i föräldrarnas mörka tankefällor vet ingen säkert, men sjukdomen ME fanns uppenbarligen med.

Jag har förstått att den som lider av ME tvingas hushålla med sina krafter väldigt noga. Därför återkommer jag gång på gång i mina tankar till frågor om hur flickorna använde sina resurser. De hade en ganska omfattande hemundervisning. Kanske orkade de inte med så mycket mer än bara skolundervisningen? Detta måste ha gjort dem ledsna - att livet till största del består av skolundervisning på tu man hand med en lärare, måste ju vara förfärligt dystert för två så unga människor? (lyckligtvis har vi nyligen fått veta att flickorna hade besök av en tonåring varje söndag, vilket var positivt).

Att se sina barn olyckliga är givetvis tungt och knäckande för föräldrar. Alla i familjen var ledsna. Hade man kunnat göra tillvaron litet lättare för barnen, genom att dra ner på skolundervisningen och använda en del av flickornas krafter på annat, som var roligt? Hade man kunnat pröva sig fram...?

Om föräldrarna arbetade "som vanligt" hela tiden, och pappan presterade på topp - så måste ju föräldrarna ha ägnat sina krafter åt yrkesarbetet? Det måste ha varit en ständig slitning mellan att sköta arbetet och att ta hand om flickorna. Och barnen märkte förstås vad föräldrarna kände: ”mamma och pappa tycker att det är jobbigt när jag är sjuk, och de tror att jag aldrig ska bli frisk.”

Fyra personer som (kanske) alla var ledsna, som försökte upprätthålla någon sorts normal situation beträffande arbete och studier, även om mycket av detta ägde rum i hemmiljö. Man försökte och försökte och försökte... Och när man till sist kände att detta inte gick längre, så hade man ingen bra strategi för att förändra sitt liv och sin tillvaro? Man hade ingen beredskap att anpassa sig en aning utifrån omständigheterna? Om föräldrarna hade lycktas hjälpa flickorna att finna mer glädje och mening i tillvaron, så hade livet kanske kunnat bli något mer meningsfullt för föräldrarna också? Så att alla slapp dö?

Efter tre månader med symtom fick Moa en preliminär ME-diagnos i augusti för att sedan erhålla sin slutgiltiga ME-diagnos i november, precis som efter mallen som experterna på SLL skrivit ner på sin informationssida om ME/CFS. Ta del av den vettja!

De kan ha självmedicinerat mot psykisk ohälsa. De hade ju tex bevisligen stora mängder lugnande läkemedel i sig när de hittades. Var deras läkemedel kom ifrån kan man bara spekulera om, men det kan vara allt från läkarvänner till illegala drogshoppar.

Beträffande skola vet vi att flickorna var läraktiga och tyckte om skolarbete. De hade också kraftigt reducerad undervisning, sannolikt kraftigare än vad som syntes "på pappret" eftersom de ibland inte orkade. Att upprätthålla vänskapsband när man nästan aldrig kan leka eller är för trött för många aktiviteter är nog heller inte helt enkelt. Kanske var lärarna och tjejen som kom till Agnes och passade Moa det bästa som fanns att tillgå? Men detta är i likhet med dina, endast spekulationer. Det jag är ganska säker på är att det inte kan ha varit enkelt att hitta en stimulerande vardag för två flickor som av läkare ansågs för sjuka för att gå i skolan och delta i fritidsaktiviteter.

Men visst hade det varit bättre om föräldrarna släppt sina arbeten och sina liv för att istället hänföra sig till att hitta ett meningsfullt liv för sina döttrar. Betydligt bättre än att döda dem!

http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9804/12/barndod.html

Från artikeln: "På eftermiddagen den 28 maj förra året kvävde hon Mikael med en plastpåse.
Sedan gick hon ner och kokade välling åt Peter.
– Hon hade planerat det i flera dagar och ville att det skulle se ut som plötslig spädbarnsdöd, som alla trodde, säger Mats.

”Hon hade inte tid med två barn”
– Hon skulle börja studera till hösten och hade inte tid med två barn. Då gjorde hon sig av med det ena. Så tänker ju ingen normal människa och då förstår man ju hur sjuk hon är, säger Mats."

Intressant artikel om en kvinna som kvävde två av sina små barn, pga stress som hon inte kunde hantera eftersom hon hade Aspbergers syndrom.

[quote=Kryptogam|66242336]

Jag tror tyvärr att människor inte vill se hur dåligt andra människor mår.
Vi vill inte se, vi vill inte veta och vi vill framför allt inte ta risken att kränka någon.