Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

H och O sökte förtvivlat efter bot till A. med full välvilja - måna om sitt barn.
Sjukvården hade ingen lösning på jakten efter den ultimata botgöringen. De upplevde inget stöd, H och O kunde inte acceptera svaret.

De sökte alternativa vägar och A blev snarare tröttare. Föräldrarna försökte arbeta som vanligt, allt mer dränerade. De försökte hålla skenet upp utåt sett, van att hålla fasader i tron om att man löser saker internt. Ingen kunde ju ändå göra nåt åt ME. Bara sjukdomen botades skulle alla må bra, det skulle lösa sig av sig självt.

De grepppade vartenda halmstrå, varje förslag - inledningsvis hoppfulla, slutligen katastrof. Ingenting fungerade, alla vägar var uttömda. Rådgivarna var välvilliga, områdena vanskliga.
De läste alla fasor, det värsta som skulle ske i framtiden - allt från att barnen var instängda i mörka rum, passiva och förlamade, till beskrivningar om längtan efter att bara vilja dö.
H, en mer introvert personlighet än O, drar sig undan. O försökte hålla ställningarna utåt, skjutsade barn och engagerad i det yttre. De sjönk djupare ner i depression - de sprang runt som i ett ekorrhjul.
I december får H negativt besked, cancern hade återkommit.
O kunde inte se hur han skulle klara allt detta själv ensam, H skulle dö. Han kan inte leva utan H. Barnen skulle lida mer och mer, förvandlas till kollin. Hans yrkesliv, drömmen om en professur var förintad. Han klarar inte att sköta allt själv.
De beslutar sig, gemensamt och i samförstånd, att avsluta allt lidande för alla parter. Det fanns ingen framtid att leva för.