Citat:
Ursprungligen postat av
develi
Det är just det jag funderar kring och det beror på att jag inte ser det som tillräckligt med det som framkommit i relation till den svartsyn som de har på sjukdomen ME eftersom de är TVÅ personer som gemensamt och i samförstånd kommer fram att det är bättre att de dör allihop.
Normalt så finns det betydligt sämre förutsättningar för familjer med sjuka barn som ändå gör att det inte leder till denna tragedi.
Normalt vore det att en part drar i handbromsen. Normalt vore att en är självmordsbenägen eller psykiskt sjuk.
Den bild av döttrarna som ges via skola etc. Den bild som presenteras kring föräldrarna. Det sken de lyckas hålla uppe ända från hösten fram till morddatum. Det liv de lever. Den intellektuella nivå de har.
De är inte passiva, de arbetar. Det finns en skola i tät samverkan. Det finns planer kring barnen. Det är inte barn med kommande respiratorvård. De är verkligen inte så katatona och strandsatta. Jag köper inte den bilden.
Det har redan skrivits i tråden flera gånger, men jag upprepar det. Komponenten kan vara, den oerhört höga ribba detta par hade, för vad som är ett meningsfullt liv. Detta är människor som alltid varit privilegierade, och lärt sig att förvänta sig mycket, men också att ha oerhört höga krav på sig själva. Jag har sett det i min omgivning också. Man har en livsplan som innefattar utbildning till statusyrke, träffa en partner med samma ambitioner och samma övre medelklass-bakgrund, gifta sig, köpa hus, skaffa barn (helst tre stycken: en flicka och två pojkar eller tvärtom), avancera till det-och-det karriärsteget vid den-och-den åldern o.s.v.. Hela livet är upplanerat, och man jämför hela tiden med jämnåriga vänner för att se att man inte "kommer efter" i någon av tävlingsgrenarna.
När sådana människor möts av en motgång - t.ex. att man inte kommer in på läkarprogrammet, eller inte erhåller lånelöfte av banken, eller karriären inte går så fort och lätt som man trott, eller att man rentav får sparken, eller mannen lämnar en och man blir ensam mamma fast man alltid föraktat ensamma mammor, eller det visar sig att man inte kan få biologiska barn tillsammans, eller man får ett barn med Downs Syndrom, eller till och med om det bara blir barn av samma kön... så kraschar världen. Man kan inte se allt det fina som man ändå har, och som så många människor därute skulle vara SÅ tacksamma för. Man känner sig lurad av Gud och människor och övergiven av hela världen, när man inte får allt det som man letts att tro att man har rätt till...
