Citat:
Ursprungligen postat av
N.Armstark
Alla har vi olika förväntningar på livet. Vissa vill ha allt, andra nöjer sig med att överleva. Dessa förväntningar grundläggs väldigt tidigt i ens liv och det krävs mycket för att ändra dem, om det ens är möjligt.
I deras ögon gick gränsen mellan liv utan mening och döden på en lite annan plats än för människor i allmänhet. Dessa alternativ bytte plats på skalan över livets spektrum. Att dö kom före liv utan mening på skalan. Mycket märkligt, men samtidigt kanske inte om man har väldigt höga förväntningar och krav på livets innehåll. På något sätt är man för evigt dömd till ett miserabelt liv om man bara strävar efter det fullständiga. Det tror jag att dom gjorde, inte av egen vilja, men för att det var det dom blev präglade till.
Det kanske är där, i skärningen när drömmen förintar sig själv som depressionen och vansinnet har sin källa.
Jag hoppas ändå att deras föräldrar så småningom kan försonas inom sig själv för det som hände, vi är alla ett resultat av vår uppfostran och vad vi fått med oss från barndomen. Även föräldrarnas föräldrar.
För att förtydliga, det föräldrarna gjorde var oförlåtligt, men om man aldrig försöker se ner i mörkret av en människas inre så kommer vi aldrig heller att hitta möjligheten att förändra. Om vi bara dömer handlandet utan att förstå orsaken så lär vi oss aldrig någonting. Vi kan till exempel aldrig säga till uppenbart högpresterande föräldrar som hamnar i en kris att det är ok att det inte är perfekt – det är nog bra som det är. Om föräldrarna i Bjärred hade hört det nog tydligt och nog ofta så kanske den tanken hade slagit rot i deras inre och dom hade känt att livet i egentlig mening inte måste vara ett perfekt liv.
Dom borde ha fått hjälp.
Andra föräldrar som delar samma förtvivlan behöver inte bli fördömda, dom måste få känna att det är mänskligt att vara svag, men att det även finns hjälp – bara man vågar berätta om sina förbjudna tankar och be om det.
Fördöma. Ordet har nyanser.
Allt från att markant ta avstånd gällande att föräldrar i en stark förtroenderoll mördar sina barn till spott och spe.
Jag fördömer dem. Jag fördömer just de som mördat två hjälplösa barn pä ett plågsamt sätt.
Jag respekterar nämligen ingen som mördar.
Däremot känner jag inget emotionellt känslosvall som utlöser hätskhet, hat.
Jag har inget behov av klappjakt.
Att det finns bakomliggande orsaker, är en komplex situation förstår vem som helst.
Det verkar som om man i detta mord ska vara väldigt förstående, så försiktig, empatisk, visa respekt.
Att ta markant avstånd gällande mord, att inte i huvudsak leta ansvar bortom mördarna nån annanstans om det så är deras föräldrar, sjukvård, skola eller andra aktörer är inte likställt med att riskera att andra inte söker hjälp.
Det är föräldrarnas brutala handling som fördöms, deras sjuka beslut och det är snarare tvärtom:
Hjälpsökandet i självupplevt kaos, katastroftankar och förtvivlan uppmuntras.
Det är extremt bra gjort av de som ber om hjälp. Det är starkt och stort.
Att mörda barn som lösning på problem är däremot absurt.
Stod de här allena på backen, helt utan kontaktnät?
De har ett eget ansvar likaväl. Ingen såg några varningssignaler.
Ibland är det nämligen omöjligt och omgivningen står helt chockade.
Om de tagit livet av sig själva vore en sak men det här är planerat barnmord. Det är inte allvarlig psykisk störning, förlossningspsykos eller gjort i affekt.
Om nån överlevt vore det mord, fängelse och troligen livstid.
Föräldraskap är en ynnest, ett förtroendeuppdrag och de här två har misslyckats totalt.
Så ja - jag fördömer föräldrarna.
