Gutavallen tisdagen den 1 juli valåret 2014. Sex tusen människor fyller idrottsplatsens grusplan utanför Visby ringmur. Det är Almedalsvecka och Özz Nûjen har bjudit in till en gratis humorshow med ”Sveriges enda ärliga statsministerkandidat”, som han kallar sig. Samtidigt som Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson kliver upp på Almedalens scen så gör Özz Nûjen detsamma på Gutavallen. Han har ingen aning om hur många som ska dyka upp och hans knän håller på att vika sig av nervositet när han kommer ut på scenen. Showen har ett tydligt budskap: tolerans, jämlikhet, demokrati och allas lika värde. Efteråt kan han konstatera att han fick fler åhörare än något av partiledartalen i Almedalen den veckan.
– Vilken kväll det var! Jag blev så berörd, så glad och stolt över all den kärlek jag fick, säger han.
– Det var coolt, vi visade ett ställningstagande för ett medmänskligare Sverige. Det var så mäktigt för att det betydde något, vi gjorde skillnad på riktigt där och då.
”Vi måste inte alltid hålla med varandra, men vi måste hålla av varandra, det är det jag vill säga med min standup, med min konst, med allt det jag gör.” Så sa Özz Nûjen i nionde säsongen av SVT:s ”Stjärnorna på slottet” som spelades in samma sommar. Nu sitter han i soffan i en hotellreception i Visby, en miljö som innebär semester för många – vardag för honom. Han tillbringar ungefär 200 nätter per år på hotell och det blir ännu fler resdagar. Fondväggen som han lutar sig mot är ett svartvitt fotografi av en stenstrand, som för tankarna till Fårö. En gång spelade han in en film där med två kompisar.
– Filmen kom aldrig ut, men jag kom ut som Gotlandsvän efter det. Jag har en stor förkärlek till ön, säger han.
Özz Nûjens hem finns i Stockholm, där han bott större delen av sitt liv. Han har just landat på Gotland och ikväll ger han sista föreställningen i Sverige av William Shakespeares ”Rikard III” på Hemsegården, en pjäs där han spelar alla tretton roller själv. Det blir den sextioförsta föreställningen, som nu fortsätter till Finland.
– Sedan jag började spela teater och för första gången steg in i Shakespeares värld har jag älskat hans pjäser. Han fångade karaktärerna så träffsäkert att de blivit tidlösa, livets eviga frågor och teman som alltid är aktuella om mänsklighet och omänsklighet, kärlek och hat, maktförhållanden, hämndbegär och förlåtandets natur. Det finns så mycket själ och psykologiserande i det som fungerar än idag. ”Rikard III” är en fantastisk pjäs, hemsk men också jätterolig, säger han.
I skådespelet använder han sig av en Commedia dell´arte-teknik som den nyligen bortgångne skådespelaren Björn Granath lärt honom, som också varit regissör för ”Rikard III”.
– Han var en mentor och mästare och han fattas mig, säger Özz Nûjen.
De har tidigare spelat Dario Fos mästerverk ”Mistero Buffo” tillsammans på Riksteatern och Södra teatern i Stockholm.
– Då gjorde jag 86 roller. Tekniken handlar om förändringar i riktning, mimik och gester, så att du direkt känner igen alla karaktärerna, säger han.
Özz Nûjens egen berättelse börjar på 2500 meters höjd i en bergsby i den sydöstra, kurdiska delen av Turkiet, där han föddes en junidag 1975 som den andra i syskonskaran som blev fem.
– Min barndom var fylld av kärlek till familj, släktingar och till hästar, men tillvaron förmörkades hela tiden av den turkiska statens förtryckande hot. Rädslan för säkerhetspolis och militär väcktes tidigt, vi skulle hyscha och fick inte prata vårt språk. Det innebar en fara för livet att säga att man var kurd. Det var en hemsk tid på det sättet, berättar han.
Özz Nûjens pappa hade ett farligt yrke i ett ofritt land – han var satirtecknare och för sin vassa penna och sitt politiska engagemang – där han kämpade för kurdernas fri- och rättigheter – tillfångatogs han och torterades av militär och polis. När Özz var åtta år flydde familjen över gränsen till Syrien där Röda korset hjälpte dem med pass. Här återförenades de med hans pappa som gått under jorden och varit borta i tre år och som lyckats ta sig dit. Skräcken när de skulle ta sig över ett minerat område på en åker etsade sig fast i minnet. Alla som sett avsnittet om Özz dag i ”Stjärnorna på slottet” minns säkert hur de andra deltagarna på slottet fick leva sig in i den omskakande upplevelsen, en resa på liv och död, genom att försöka ta sig över ett fält till ett par vita flaggor som representerade befrielsen. När som helst riskerade de att trampa på smällare som gömts på olika ställen i gräset. Helena Bergström säger senare vid lunchen: ”Jag känner att det här är en av de största gåvor jag fått, att få möjlighet att identifiera sig på det här viset”.
– – –
Du måste vara medlem för att kunna kommentera