Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Fast visst är det väl frivilligt att ta emot respektive avböja så kallade stödåtgärder? Om föräldrar tackar nej med motiveringar som "vi har ett sådant starkt socialt nätverk, vi har många nära släktingar och vänner som stöttar oss, vi har en stor styrka i varandra" och så vidare - då är det kanske svårt för sjukvården att tvinga på dessa föräldrar "stöd"?

Den slipade och sluge juristen tycks medvetet ha undgått allas blickar. Alternativt har bara blindstyren kantat hans väg mot den slutgiltiga lösningen. Varför detta dramatiska slut ? Var han rädd att något skulle komma i dagen.

Jo, så bör det fungera. Något kanske förbättras i sinom tid med elektroniska journalsystemen om behandlande läkare kan se vilka åtgärder som satts in vid andra kliniker.
Där det brister tror jag inte den första anledningen är bristande kunskap hos vårdpersonal utan man missar av diverse organisatoriska orsaker. Personalbrist, hög personalomsättning, speciellt vad gäller läkare som kan remittera, i många landsting är det väldigt långa väntetider för psykiatriska öppenvården.

Anhöriga är inte lämpliga att ta över det medicinska och psykologiska ansvaret för barn, något som sjukvården är fullt medvetna om. Om detta hade varit något som föräldrarna begärde skulle det i så fall endast kunnat ske efter efter en ordentlig genomlysning om hur detta skulle organiseras. Då hade det visat sig att anhöriga bodde på långt avstånd.

Det du missar i ditt resonemang är att det inte endast är föräldrar som ansvarar för sina barn. Samhället har också funktioner som ska följa och sörja för dem. I fallet Agnes och Moa misslyckades såväl föräldrarna som samhällets lagstadgade kontroll- och omvårdnadsfunktioner. Föräldrarnas misslyckande är av naturliga skäl svåra att bestraffa i dagsläget. Det har de redan tagit hand om själva. Återstår gör sjukvården som gått obefläckade genom historien.

De som är i störst behov av hjälp är inte alltid de som uppsöker vården! Vad menar du? Skall läkarna knacka dörr och fråga om de har några psykiska problem? Främst skall man hjälpa de som söker upp vården och de som är farliga för sig själv. Problemet är att även om man är suicidal så släpps man ut. Vare sig man vill eller inte. Vårdintyg är inte lätt att fixa för att få in någon på tvångsvård.

Och detta är OT. Topic är att två föräldrar dödade sina barn, och ingen jäkel trodde att något liknande skulle ske. Inte skolan, inte lärarna som faktiskt besökte flickorna flera gånger i veckan. Många gånger var de dessutom själva i huset eftersom mamma och pappa var på jobb. Det fanns alla möjligheter för läraren att larma. Men han såg inte något alls som tydde på att barnen for illa. Vilket de antagligen inte gjorde heller. Detta var helt och hållet ett beslut som låg hos två mycket välfungerande föräldrar som fullständigt tappat sina spärrar.

Det finns bra utbildningar för personal inom sjukvården. Den här till exempel borde vara obligatorisk för alla läkare som behandlar svårt sjuka barn. Det finns några bilder om vikten av gott föräldraskap under de första grundläggande barnaåren.

Jag tänker att det kan vara av intresse för tråden, både för förståelsen av händelsen — men även som en ledtråd till varför föräldrarna inte klarade av att hantera påfrestningen med barnens sjukdom.

Det paradoxala är att de saknade förmågan att skapa en trygg tillvaro för sina barn precis av samma anledning som det för några är omöjligt att förstå varför det det blev så — betraktaren saknar själv vertyget för att förstå vilket verktyg det var som föräldern/föräldrarna saknade. Om den ena föräldern saknade förmågan så kämpade den andra en ensam och lönlös kamp. Man kan leva ett helt liv utan att någonsin behöva ägna sådant här en tanke. Om man aldrig behöver verktyget så vet man inte att det saknas i lådan. Men när man ställs inför motgångar och tappar kontrollen över sin tillvaro så krävs det en välfylld verktygslåda, annars blir det ett haveri. Som i detta fall.

Den som förstår....förstår.....och den som inte gör det......kommer tyvärr aldrig att förstå.

http://www.agrenska.se/contentassets/766cbe4de0484700876dcc2db073487c/kati-falk-2012.pdf

Ja, det finns säkerligen en mängd orsaker till varför sjukvården misslyckades. Desto viktigare att den granskas ordentligt så att man kan förbättra den.

Jo det är ju det. För att de ska kunna tvingas till någon sådan vårdkontakt måste finnas någon synbar fara för att risk finns att de ska skada sig själv eller annan. Osäker på hur man värderar den objektiva risken vid vissa besked. Man skulle väl hoppas att man tog sig tid att ha någon djupare samtal i samband med att man så att säga meddelar diagnosen och dess konsekvenser för att ta pulsen på hur sinnesläget verkligen är hos dem får beskedet. Man kanske gör det och dessa föräldrar gav ett sansat intryck?

Det är inte OT. Om man levererar en diagnos med förväntan om dyster utveckling så är det inte givet att den som får beskedet "skriker på hjälp" angående psykisk stödinsats fastän behovet finns. Personen kanske inte är medveten om det, den har fullt sjå att försöka smälta ett negativt besked. Krisreaktioner i form av att någon drar sig undan borde inte vara okända för vården.

Nej, alla som skriker att de ska begå självmord har inte som föresats att göra det. Tyvärr finns en hel del som använder det som ett sätt att hota eller manipulera andra. Gör man det mot någon i en myndighet så blir det en incidentrapport, möjligtvis kan det leda till att polis hämtar personen och för den till akutpsyk var personen lever fan och är kränkt över att blivit förd till psyk när den bara ville ha igenom ett bygglov, skatteavdrag eller liknande. Dessa tar givetvis resurser som med större nytta skulle kunna läggas på verkliga behövande.

Det fetade: det kanske vi ska vara tacksamma för i det långa loppet ändå även om det kostar några självmord om året? Ibland är det kanske den som oraoar sig väldigt mycket för någon annan som har störst vårdbehov?

Precis. Samtalsstöd i någon form brukar erbjudas, sedan är det upp till klienten att själv avgöra om och när denne vill ta emot stöd. Ingen kan eller ska påtvingas något; en del tar emot hjälp i den akuta fasen, andra behöver tid på sig innan man känner sig redo att gå in i samtal. Något som givetvis ska respekteras, vi hanterar kriser på olika sätt.
Vid regelbunden kontakt med vårdinrättning som i det här fallet kan en önskan om samtalskontakt tas upp närhelst. Behandlande läkare följer alltid upp och vid besök ställs frågor som rör familjesituationen och vilken ytterligare hjälp som enskilda familjemedlemmar ev är i behov av.
Förvärras måendet kan man alltid uppsöka närmaste psykiatriska akutmottagning.

Argumentet om ett misstänkt uteblivet erbjudet samtalsstöd är helt enkelt ohållbart.

OH reste utomlands med äldsta flickan och han skulle skämtsamt ha sagt att han hade klippkort på vårdcentralen. Både möjlighet och handlingskraft fanns för att boka in samtalsstöd för egen del. En man i medelåldern med brett socialt nätverk och stor kunskap kring samhällsuppbyggnad är också på det klara med vad samhället kan erbjuda här.
Det hade varit annorlunda ifall föräldrarna hade haft en socialt utsatt situation, uppvisat modlöshet och passivitet. En synbar depression som ledde till handlingsförlamning.

Det fetade. Du tar det ur sin kontext. Och du vet exakt vad jag menar. Om en person är djupt deprimerad, och i samtal beskriver sina suicidtankar och mår skitdåigt, skall inte släppas ut. Men det görs tyvärr. Och dessa riskerar, och vissa har gjort, begå självmord. DÄR har psykvården misslyckats! Att sätta in krishjälp till två föräldrar som O och H, som troligen tackat nej om detta erbjudits, kan man inte göra mot deras vilja. Jag blev erbjuden krishjälp när jag fick min cancerdiagnos, jag tackade nej och gick hem och grät istället. Jag fixade det själv. Men jag hade troligen inte sökt vård om jag hamnat i nån sorts depression pga diagnosen. Ingen psykjournal skall upprättas i mitt namn. Och jag är INTE ensam om att känna så.

Det var inte föräldrarna som kämpade. Om man ska dra någon slutsats av det som sagts om händelsen så var det O som kämpade in i det sista. Man får intrycket att han var den sista som gav upp. I alla fall av föräldrarna.