Citat:
Ursprungligen postat av
Bergakungen
Visst är det märkligt.
Vill man vara snäll kan man förklara det med att kollegorna (fullt medvetet eller intuitivt) kompenserar för de som skränar "ACAB!" , "mördarpoliser" och i största allmänhet ställer krav på total felfrihet hos alla som uträttar vad som åläggs dem.
Men i realiteten (detta vet jag) har polismyndigheten en stark kollegialitet, som tar sig sådana här överdrivna uttryck. Kanske beror det på att skillnaden mellan de som inte ställer till det och de som gör det är ganska liten OCH att såpass många av "utepoliserna" idag har egna nära-ögat-upplevelser.
(Ett eget exempel, från periferin är den polis som utan större anledning sköt en person genom huvudet i Malmö. Han blev omedelbart satt på kontoret, tills man rett ut vad som hänt (han gjorde fel, visade det sig, ett vådaskott), men hans kollegor var trots det överraskande vänliga och omhändertagande mot honom. Jag vet andra (mindre dödliga) incidenter där man hittat sätt att inte kasta olämpliga kollegor på sophögen, utan gett dem mindre kritiska arbetsuppgifter där deras polisiära tillkortakommanden inte spelar roll. Utbrändhet är inte alldeles ovanligt, bristande moral inte heller. Poliser tar hand om de sina, troligen är det bra, givet att nästan alla andra är kritiska.)
Frågan om varför det skjuts i onödan (för detta var i onödan, givetvis) finns det bara tråkiga svar på. Ett av dem är att det finns en stor beredskap idag att att busar (ävan av obetydlig sort) har vapen, och poliser tränas att använda vapnet effektivt och utan tvekan i svåra hotlägen.
Det hjälper inte heller att Erik Thorell, 4 år, på det 20:e är ute på natten och leker pangpang med poliser, med riktiga vapen...
Den rimliga bedömningen (tycker jag) är att det är djupt olyckligt att detta har inträffat, men det förefaller finnas tillräckligt med förklaringar till hur alla säkringar på vägen lösgjordes. Det är korrekt att händelsen inte inträffat om tre nervösa (berättigat, tydligen) poliser inte ställts mot en synbarligen beväpnad person, i ett läge där man larmats ut därför att en anmälan om beväpnad person ringts in.
Så vill man, så kan man påstå att...
Hade Eriks föräldrar haft koll, så hade det inte hänt
Hade den/de som ringt in sett att det var en Downie med leksakspistol hade de inte ringt, och då hade det inte hänt...
Hade polisen utgått från att "Det är nog inte så farligt (som man sa på LC), vi tar det lugnt, det ordnar sig" hade det inte hänt...
Nu gav man sig i stället in i situationen fullt ut, med känt resultat. RESULTATET är givetvis mycket ledsamt, och det finns en hel del att lära, men det går faktiskt att förstå att kollegorna tröstar och förlåter.
Inte så märkligt om man beaktar att poliserna som närvarade vid händelsen, samt efterkommande patruller faktiskt kan pratat runt, rent av deltaga i det facebook-skriveri som media nu utmålar som kollegial betäckning.
Inget är offentliggjort, men iaf jag håller troligt att åtskilliga poliser har rätt god koll på vad som hände.
Det är i min mening inte relevant att det var nybakade aspiranter med vid händelsen, dom har faktiskt, trott eller ej, oftast svårare att använda våldsmedel.
Trots ovanstående, instämmer jag dock i att det finns överdriven ryggdunk-mentalitet inom kåren. Att man skyddar varann till nästan varje pris.
Jag bara menar att det "offentliga" ryggdunket ofta har sina gränser, och en (
med facit) felaktig dödsskjutning är ganska långt över gränsen.