• 1
  • 2
2018-11-29, 18:59
  #1
Medlem
Jag har mått dåligt sedan 15 års åldern och är 21 nu. Min lillebror har mått dåligt sedan grundskolan och är drygt 17-19 nu. Jag har även fått reda på att min lillasyster självskadar och hon går fortfarande i högstadiet. Min mamma har också mått dåligt en längre tid och min pappa undviker mestadels familjen.

Det känns som att min familj helt enkelt är en av 1000 gällande dessa omständigheter. Total misär. Vi alla undviker att prata med varandra, jag har inte haft en konversation med någon av mina syskon på flera år, trots att vi bor under samma tak. Har inget gemensamt sedan vi var små.

Mår dåligt som fan. Har ingen "bra" familj, inga vänner, svårt för socialt samspel. Vad är poängen med livet...

Jag blir fan avundsjuk när jag hör andra prata om sina familjer, jag blir förvånad när jag ser andras syskon vara tillsammans. Jag har aldrig något att se fram emot.
Citera
2018-11-29, 19:02
  #2
Medlem
Jogens avatar
Du beskriver en dysfunktionell familj, där pappan "undviker mestadels familjen"... och där har du det.

Vad ni ska göra åt det vet jag inte. Det skulle gjorts för länge sedan.

Utelämnar du något stort missförhållande i din beskrivning till oss?
Citera
2018-11-29, 19:06
  #3
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Jogen
Du beskriver en dysfunktionell familj, där pappan "undviker mestadels familjen"... och där har du det.

Vad ni ska göra åt det vet jag inte. Det skulle gjorts för länge sedan.

Utelämnar du något stort missförhållande i din beskrivning till oss?

Pappan har mestadels varit distanserad, mer åt sig själv.

Vad menar du med om jag utelämnar något? Förmodligen att mina föräldrar varit våldsamma när vi var yngre, och mycket mobbning i skolorna för alla oss.
Citera
2018-11-29, 19:13
  #4
Medlem
DiagnosABs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Mulz
Pappan har mestadels varit distanserad, mer åt sig själv.

Vad menar du med om jag utelämnar något? Förmodligen att mina föräldrar varit våldsamma när vi var yngre, och mycket mobbning i skolorna för alla oss.

När föräldrar inte mår bra så mår barnen inte bra. Ni har aldrig lärt er hur man mår bra, kort sagt. Ni har aldrig lärt er copingstrategier och metoder för att hantera svårigheter. Det är tufft men inte omöjligt att komma loss från.

Finns det någon alls i din omgivning som du får styrka av? Finns det nån möjlighet att du ska kunna börja prata med dina syskon kring hur ni mår?
Citera
2018-11-29, 19:14
  #5
Medlem
Jogens avatar
Ni fick alltså stryk av föräldrarna under uppväxten, är det vad du säger? Eller fick er mamma stryk av er pappa?
Citera
2018-11-29, 19:15
  #6
Avstängd
XX-Ambars avatar
Det hade ju varit intressant att veta varför dina föräldrar bestämde sig för att ens skaffa barn. Är det en fråga som du skulle kunna ställa till din morsa?
Citera
2018-11-29, 19:19
  #7
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av DiagnosAB
När föräldrar inte mår bra så mår barnen inte bra. Ni har aldrig lärt er hur man mår bra, kort sagt. Ni har aldrig lärt er copingstrategier och metoder för att hantera svårigheter. Det är tufft men inte omöjligt att komma loss från.

Finns det någon alls i din omgivning som du får styrka av? Finns det nån möjlighet att du ska kunna börja prata med dina syskon kring hur ni mår?

Vill inte prata med mina syskon. Det känns bokstavligen som att prata med främlingar. Jag har inget gemensamt med dem.

Citat:
Ursprungligen postat av Jogen
Ni fick alltså stryk av föräldrarna under uppväxten, är det vad du säger? Eller fick er mamma stryk av er pappa?

Vi fick styck av föräldrarna, mestadels mamman. Pappan var mest passiv och gjorde inget utan var bara på mammans sida.

Citat:
Ursprungligen postat av XX-Ambar
Det hade ju varit intressant att veta varför dina föräldrar bestämde sig för att ens skaffa barn. Är det en fråga som du skulle kunna ställa till din morsa?

Kanske olämpligt antar jag.
Citera
2018-11-29, 19:23
  #8
Medlem
Jogens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av XX-Ambar
Det hade ju varit intressant att veta varför dina föräldrar bestämde sig för att ens skaffa barn. Är det en fråga som du skulle kunna ställa till din morsa?

Fast det där leder ingen vart. Den frågan skulle kunna ställas livet ut, så länge någon av de inblandade lever... och ändå skulle inget konstruktivt svar kunna ges. Givetvis kan man undra, men det går inte att få ett svar som leder i någon vettig, positiv riktning från den frågan. Om svaret skulle ges, så ärligt det bara går, att ungarna blev till utan någon större tanke eller planering (vilket är troligt) så hjälper inte det ett skit det som redan har skett, samt hur det är nu, för att försöka göra framtiden för dem bättre. Förebråelser är ingen positiv väg. Tror inte det spelar så stor roll om mamman är "immun" mot kritiken eller ångerfull. Gjort är gjort.
__________________
Senast redigerad av Jogen 2018-11-29 kl. 19:26.
Citera
2018-11-29, 19:26
  #9
Medlem
DiagnosABs avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Mulz
Vill inte prata med mina syskon. Det känns bokstavligen som att prata med främlingar. Jag har inget gemensamt med dem.



Vi fick styck av föräldrarna, mestadels mamman. Pappan var mest passiv och gjorde inget utan var bara på mammans sida.



Kanske olämpligt antar jag.

Du verkar mer problemfokuserad än lösningsfokuserad verkar det som. Du har skrivit här på Flashback för att diskutera hoppas jag, men just nu verkar du bara vilja berätta hur orättvist det är.

Ska vi ta ett nytt försök?

Har du någon i ditt liv som styrker dig?

Varför vill du inte lära känna dina syskon?
Citera
2018-11-29, 19:27
  #10
Medlem
Greydons avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Mulz
Pappan har mestadels varit distanserad, mer åt sig själv.

Vad menar du med om jag utelämnar något? Förmodligen att mina föräldrar varit våldsamma när vi var yngre, och mycket mobbning i skolorna för alla oss.

Fronda, kanske inte den mest uppiggande människan i världen, men skrev en text som jag håller hårt om, "Jag tror att mina föräldrar belastade mig med deras problem. Det har rubbat min tillit och jag har fastnat i ängslighet". Känns som om det är där du befinner dig. Oron för att inte passa in och den ständiga självdestruktivitet som den medför.

Håll huvudet högt, gå din egen väg och låt inte dina föräldrars misslyckande bli din framtid. Ibland måste man bryta de band som håller en kvar i skiten.
Citera
2018-11-29, 19:27
  #11
Medlem
Mr.J.Pilvikukkas avatar
Tonåringar som dramar som tonåringar gör och så hakar dessutom morsan på? Tacka fan att farsan fokuserar på sin huvuduppgift, att betala och hålla käft, han kan inte vinna eftersom han är den enda vuxna.
Citera
2018-11-29, 19:31
  #12
Medlem
Jogens avatar
Citat:
Ursprungligen postat av DiagnosAB
Du verkar mer problemfokuserad än lösningsfokuserad verkar det som. Du har skrivit här på Flashback för att diskutera hoppas jag, men just nu verkar du bara vilja berätta hur orättvist det är.

Ska vi ta ett nytt försök?

Har du någon i ditt liv som styrker dig?

Varför vill du inte lära känna dina syskon?

Det var ju också en jävla "snabbpsykologi", att inom 20 minuter börja prata om att (patienten) verkar vara för problemorienterad istället för lösningsdito. Ingen som seriöst vill hjälpa tror sig ha fått en komplett bild för att kunna göra detta på endast 20 minuter, eller här två tre kortare inlägg.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in