Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Du kan inte utgå från en, i övrigt, frisk vuxen kvinna, som inte har ME och jämföra det med ett yngre tonåring med diagnosen ME. Som varit sjuk i åratal.

KBT må fungera för henne, men det är total Ointressant för detta fall!

Att du skulle ha ett uns av vetenskaplig skolning är helt osannolikt. Ägna dig åt Arnault-fallet! Tack!

1. Flickorna i Bjärred hade inte varit sjuka i åratal när ev terapi borde satts in. Agnes blev sjuk 2016 och Moa 2017. Enligt uppgifter i pm-et kom bägges insjuknande relativt plötsligt.

2. Ditt uttalande gällde om terapi kan ges så ofta som tre gånger i veckan, det var vad jag svarade på. Med ett exempel som just nu är aktuellt. Jag - och antagligen inte du heller - har ingen anledning att uttala oss om den kvinnan som gick i terapi kan ha haft ME.

3. Du har en elak ton

Du påstår i ett inlägg att jag ger mig på sjuka och svaga - jag vill visa dig att du har fel och att det möjligen föreligger det i ditt fall.

Jag har aldrig upplevt att du ger dig på sjuka och svaga. Varför skulle du?Varför skulle någon?
Det handlar väl mer om hanteringen runtom som du är kritisk emot. Jag tänker att viktigast av allt var att Agnes och Moa hade fått psykologstöd och tillgång till annat vuxenstöd eftersom föräldrarna inte klarade av att vara det stödet. Det vet vi ju att dom inte gjorde med tanke på utgången.

1. Läkarna har tydligen inte ansett det lämpligt för Agnes.

2. Ja, till en ME patient som är utmattad och mest sover. Agnes läkare, säkerligen flera, verkar dela min uppfattning.

3. Har jag elak ton, för att jag inte delar din uppfattning? Lev med det! För du pratar om något du inte har en susning om.

Tack!

Det här fallet handlar om två mord som enligt polisens uttalande har skett på grund av bristande livskvalitet och avsaknad av framtidshopp hos mördarna på grund av sjukdom hos mordoffren.
Om man ska tolka det hela rakt av.

Det finns alltid något man kan göra för att ge ett svårt sjukt barn livskvalitet. Det går alltid att göra något som är trevligt, skönt, uppiggande eller glädjande. Och det går att ge palliativ = livskvalitetsförbättrande vård i form av smärtlindring, ångestdämpande medicinering eller terapi.

Jag har bara så svårt att få ihop denna livskvalitets förbättrande insatts för de sjuka barnen med skolämnes undervisningen flera dagar i veckan och föräldrar som jobbade heltid och sökte proffesurtjänst.
Då grubblar man över om barnen har fått stöd och hjälp från annat håll - kanske från psykologer eller psykiatriker?

Har du information om att Agnes läkare inte ansåg det lämpligt att hon fick terapi?
Och att hon således aldrig fick någon form av terapisamtal?
Det var helt nytt för mig!

Normalt får man en remiss! Eftersom föräldrarna till många bara beskriver Agnes lida av oförklarligt trötthet och ev drabbad av fästingbett på fotbollslaget, så tror jag det var vad läkaren sa och föräldrarna trodde på.

Nyfiken fråga. När anser du att föräldrarna borde förstått att Agnes borde gå i KBT terapi?

KBT ska ha gett hyfsade resultat på vissa patienter, merparten har dock upplevt sig bli sämre eller inte uppvisat någon förbättring alls. Resultatet varierar mellan olika undersökningar?
En behandling passar inte alla, förmodligen för att sjukdomstillståndet i sig är oerhört komplext med symtom och grader som varierar från individ till individ. Att då låta bli att erbjuda KBT under en period vore rätt dumt kan tyckas. Patienten har all rätt att avbryta terapin närsomhelst.

Vedertaget är att sjukdomstillståndet tar sig högst somatiska uttryck, vi vet också att kroppen och psyket är oskiljaktiga. Därför är det givet och bara positivt att forskningen inte begränsar sig utan söker brett.
Vad beträffar flickorna är diagnosen oklar; en narkolepsiutredning var väl på gång? Det skulle betyda att A*nes faktiskt inte uppfyllde kriterierna. Sjukvården ville fortsätta utreda och det i sig låter hoppfullt.

Var det så illa att föräldrarna inte accepterade något annat än bot för sina döttrar; botbart eller döden?
Var de ens sjuka?

En noggrannhet in i det sista. Ett break från jobbet och några veckors rehab på vilo-/hälsohem, och mordplanerna hade fått en chans att ändra riktning: - vad är det jag håller på med?
Som sagt, avlastning hade kommunen kunnat bidra med eller så hade H kunnat ta ledigt en tid, vad ska prioriteras; sjuka flickor därhemma eller arbetet?

/.../

Det borde finnas ställen där hela familjer kan bo under en period så läkare, sjuksköterskor, psykologer och soc har möjlighet att följa familjer.
Då skulle de kunna göra en ordentlig utredning under en relativt kort period.
Dels för att utreda sjukdom, hjälpa familjer, men även för att utesluta brott som t ex förgiftning och misshandel.

Jag önskar att familjen hade fått mera hjälp så att de orkade leva.
Man har rätt till sitt liv och att få leva. Om man är mycket svårt sjuk även sin egen död, enligt mig iaf.
Agnes och Moa ägde rätten till sina liv även om deras liv var svåra. Det är så tragiskt att familjen dog. Det känns så onödigt. Så fruktansvärt dåligt föräldrarna måste ha mått för att välja döden. Mitt hjärta blöder för dem alla.

Det hjälper inte att känna ilska och hat. Jag vill inte döma någon för jag har inte gått i deras skor. Det viktigaste nu är att förstå hur det kunde gå så snett och förebygga så att det inte sker igen.

Fler borde våga fråga de känsliga frågorna när människor uppenbarligen mår dåligt. Det minsta man kan göra är en orosanmälan.

Tänd ett ljus och minns Oscar, Hanna, Agnes och Moa. ❤

Lex Bjärred så ingen familj dukar under igen!

Jag förstår inte riktigt vad du menar.
Remiss används när en patient skickas till en annan vårdgivare. Hade Agnes eller Moa redan kontakt med barnspsyk hade de sannolikt kunnat få terapi hos samma vårdgivare - barnpsyk.
Enligt uppgift sökte man med ljus och lykta efter hjälp. Inte har de väl då nöjt sig med någon enda läkares uttalande om fästingbett??

Varifrån har du uppgiften att Agnes skulle fått fästingbett på fotbollslaget(lägret?) som gjorde henne sjuk?

Ja uppgiften om att det skulle ske ytterligare utredning efter årskiftet för ev narkolepsi ställer ju onekligen diskussionen om en fastlagd ME-diagnos på ända. Dessutom hade ju inte sjukvården då lämnat dem vind för våg utan kontakten och utredningen fortsatte, vilket ju borde ha ingett visst hopp.

Det är det som är så svårt att förstå. Om man inte vill leva för att barnen inte har livkvallitet - varför lägger man inte precis all tid och all kraft för att försöka ge dem det först?
Varför bryr man sig om jobbet och färdigställandet av en momsskrift när man kan lägga den tiden på att vara med barnen, rulla ut dem på tomten, ge dem massage eller bara ligga bredvid dem?