Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Tack Avd.9 och Tey44 för era svar.

Jag vet ingenting om den mystiska sjukdomen ME så jag hoppas ingen tar illa upp om mina frågetecken.
Jag tänker bara att när man legat sjuk i influensa eller dylikt blir man rätt svag i kroppen och känner sig klen i muskler och dylikt, det kommer rätt fort efter bara några dagar i alla fall på mig. Jag tänker på flickorna som spenderade dag ut och dag in i sina sängar. man har inte läst någonstans att någon tog ut dem i friska luften i rullstol eller dylikt om de var så svaga att de inte orkade gå. Föräldrarna jobbade ju om dagarna hade de assistans hemma? Fick andra barn komma hem på besök eller levde de helt isolerade? Många många frågor, allt känns så olustigt, så nattsvart

Nu gissar jag igen......
Eftersom O reste utomlands, inte 1 gång utan flera, så känns det som att dom nått vägs ände vad gäller den svenska sjukvården.
Det känns som att allt var prövat och dom kom inte längre.
Det finns till och med uppgift om att A skulle utreda för narkolepsi.
Jag tror att familjen och svenska sjukvården har provat i princip allt.
Det sista, som dom borde ha gjort, är att fått specialhjälp i hemmet, eller nån form av specialboende med personal som kan vårda barnen.
Vad som helst skulle dom gjort - INTE dödat dom.

Självklart har inte jag svaren på detta, men jag kan ju förmedla det lilla jag vet.
Dom kom ut nån gång ibland.
Dom var exempelvis på julavslutningen.
Och Moa sågs på stan med O i mellandagarna.
Jag "tror" Elli09 berättade att kompisar kom hem en stund ibland, när A o M orkade.
Det fanns visst en infektions-risk som familjen tydligen var rädd för.
Typ nåt sånt, tror jag det var.

Instämmer! OHB borde gjort precis allt annat än detta.
Men den sammantagna bilden framställer nästan de vuxna och de två barnen som ensamma i en båt ute på öppet hav där ingen annan hjälp fanns. Som ensamma skeppsbrutna mitt ibland oss.

Mer fakta om detta borde därför komma fram så att samhället och vi alla kan se när en familj blir skeppsbruten utan att de materiellt lider. Det är absolut FEL att lägga locket på här.
Oavsett om allt skedde i samförstånd mellan de två vuxna, eller om det bara var den ene alternativt om det var någon utomstående eller några rymdvarelser eller SC - måste mer info komma ut kring detta.

Undrar vem som sörjde för mathållningen i hushållet. Om dagarna, när flickorna var ensamma, sånär som på M*a´s mellanstadielärare, A*nes´ ämneslärare, som kom och gick, måste väl nån form av rutin arbetats fram. Var det elvaåringen som stod för makaronkoket veckorna igenom - alltmedan den vingklippte ängeln från Lund flackade från ära till berömmelse.
Mamman lär ha varit hjälpsam på skatteförvaltningen under sina arbetsdagar. Klen hjälp för dom så svårt sjuka flickorna.
Familjen hade befunnits sig i djup kris - i åratals, enligt rektor.....

Hur såg dagarna / veckorna ut egentligen - för familjen som så småningom skulle utplånas ?

Ursäkta, för inhopp. Jag har varit drabbad av djup utbrändhet och genomgår många olika former av terapier bl.a. KBT och att det skulle ske 3 ggr/vecka under lång tid undrar jag varifrån du fått? Knappt en frisk person med tillgång till alla kognitiva förmågor skulle orka med det. Man får uppgifter att praktisera vid varje tillfälle som skall redovisas vid nästa träff.

Att genomföra den omfattning du föreslår tror jag skulle skulle vara möjligt, i detta fall snarast bortkastat.

Jag var sjuk under lång tid vi pratar många år. Hur som, när jag slutligen börjat hitta igen ord och bildade meningar, och fick tillgång till viss del av hjärnan genomgick jag en utbildning vid Skandinaviska Ledararhögskolan (Lars-Erik Uneståhl). Under kursen träffade jag ett antal personer med ME för första gången.. Vi bodde i ett hus tillsammans, vi var totalt 10 personer. Därför lärde vi känna varandra väldigt bra.

Det är ingen simpel sjukdom, dessutom förenat med mycken smärta. Men det finns likheter kognitivt med djup utbrändhet men också helt skilda behandlingar.

Jag tror föräldrarna verkligen sökte med ljus och lykta efter en bot, senaste forskning utan att finna någon hjälp. Skulle inte säga att det finns någon idag heller....

Jag ställer en rak och konkret fråga. För vilken sjukdom och därmed bot sökte föräldrarna. Jag har förmodligen missat diagnoserna i allt gissande. Det är givetvis fullt möjligt att postaren "Remark" har rätt i sina påståenden....

Skulle inte tro att jag och framförallt föräldrarna har/hade några hjärnspöken, dom levde dagligen mitt i den grymma verkligheten. I åratal hade dom framför sig barn med smärta som såg musten ur dom och fick endast lindring av sömnen.

Hur skulle du agera? Skulle du inte göra Allt för att hitta en bot?

Finns absolut inget som andas att dom inte älskade sina barn och var väldigt måna om att göra allt för dom.

Om vi bortser från det sista dom gjorde innan dom tog sina egna liv.

Tror dom inte såg något annat alternativ. I den stunden.

Tack för ditt svar. Jag ifrågasätter inte alls ditt resonemang kring hur det skulle kunnat sett ut. Men... såg det så ut ?
Vilka sjukdomar led flickorna av ? Var föräldrarna fullt friska ?
Klart är väl att mycket har gått snett - under lång tid. Ofattbart - är ett ord jag minns.

Det pågår ex just nu ett rättsfall mot en kulturprofil där målsägaren gått i terapi 3 gånger i veckan 2013 -2017, man diskuterar journalanteckningar från denna terapi. Så ja terapin om den är djupgripande kan pågå både så ofta och så länge.

Men oavsett i vilken form borde ett sjukt flickebarn i 11-14 års åldern som bara är hemma och aldrig går i skolan, aldrig deltar i någon idrott eller utomhusaktivitet behöva psykologiskt eller barnpsykiatriskt stöd och hjälp när detta pågått en tid.
Frågan kvarstår då - fick töserna tillgång till den hjälpen?

Det är ok. Såklart njuter jag av mina fem barn😀 Ingen kommer undan i livet. Alla drabbas vi av något. Nu vet jag absolut inget om ME men jag förstår att du gör det. Snart kommer media att rapportera mer och förhoppningsvis får vi då veta om Agnes och Moa hade en fastställd diagnos och om det var ME eller något annat. I mitt jobb har jag lärt mig att alltid ha respekt för vad patienten känner och upplever. Oavsett orsaken. Kropp och själ hänger intimt samman. Dom fördomar som mepatienter råkar ut för drabbar även dom med ångest och depressioner.
Som sagt. Vet inget om ME men googlade ”bli frisk från ME”. För att söka efter HOPP!! I den här historien om en familj i Bjärred lyser orden hopplöshet och mörker över hela alltet. Hittade en länk om en man som tillfrisknat. Han finns både på twitter, fb och instagram. Har gett ut en bok i ämnet och driver en blogg. Någon du känner till?
https://cfsunravelled.com/dan-neuffers-cfs-recovery-story/

Du försöker slå dig för bröstet som empatiskt, trots att du har varit ute och cyklat kring den mycket grymma och alltid dödliga sjukdomen ALS. Den drabbar ofta folk mitt i livet i karriären och är helt behandlingsresistent med en medellivslängd under två år, där vederbörande gradvis förlorar varje kroppslig förmåga, men intellektuellt är vid fullt medvetande utan att till slut kunna uttrycka sig. Det går inte att jämföra eller sätta poäng på mänskligt lidande. Varje ok är tungt att bära för den som måste bära det.

Det är inte att ge sig på sjuka och svaga att diskutera hur sjukdomar uppstår och vilka vetenskapliga belägg det inte finns för att varna någon för körtelfeber.
Det är därtill absolut inte oempatiskt eller negativt att diskutera om flickorna kan ha fått tillgång till psykiatrisk hjälp och behandling.

Inte heller är det fel att tycka att det är oansvarigt och ologiskt när man av ideologiska skäl försöker stoppa tillgång på eventuell fungerande behandling från patientföreträdarhåll. Dessutom om det handlar om sjuka barn.

Töserna borde antagligen - liksom definitivt deras föräldrar - fått psykiatrisk hjälp.
Hade man kunnat ana vad som pågick i huvudet på OHB hade de tagits in på vårdintyg direkt.