Hur blev Storbritannien det dominerande koloniseringslandet?

En viktig anledning är att Storbritannien är en ö. Därmed kunde britterna lägga de mesta resurserna på sin flotta medans t.ex. ett land som Frankrike tvingades hålla stora armeér på det europeiska fastlandet.

Britternas flotta tog över världshaven och underlättade imperiet.


Den industriella revolutionen var också viktig.


Att många judiska affärsmän flyttade från Nederländerna till Storbritannien i slutet av 1600-talet ökade landets globala handel. (och givetvis många negativa sker också).

https://en.wikipedia.org/wiki/Territorial_evolution_of_the_British_Empire
http://www.oxfordreference.com/view/10.1093/acref/9780191737541.timeline.0001
https://www.britishempire.co.uk/timeline/colonies.htm

Som örike kunde britterna koncentrera sig på kolonierna på ett annat sätt än Frankrike, som (vilket redan påpekats) inte kunde försvara sina kolonier under Sjuårskriget. Britterna snodde andras kolonier så fort de kunde.

En annan bidragande faktor var större brittisk emigration. Den verkar delvis ha berott på att Frankrike kunde föda en större befolkning på hemmaplan, vilket minskade behovet att emigrera.

Antiken ungefär. Det är en bra början, engelsmännen hade en massa fördelar av det romerska arvet. Det stämmer iofs även in på andra kolonialmakter som Frankrike, Spanien och Portugal, men även kolonialmakter utan romerskt förflutet, som Ryssland och Japan, klarade sig bra. Ingen unik fördel alltså, men kanske värt att nämna. Även vikingarna och (framför allt) normanderna spelade en viss roll för framtida brittisk imperialism.

Delvis. Det började förstås med att erövra och konsolidera de brittiska öarna, vilket gjordes av de normandiska kungarna på medeltiden. Dessa kungar hade även mark på kontinenten i Frankrike. Båtbyggandet spelade förstås en stor roll. Bl.a. inspirerades de av konstruktionen på gamla vikingaskeppsvrak som de fann, och de var även innovativa. Henrik VIII lät konstruera dåtidens modernaste krigsfartyg, som hade både bågskyttar och kanoner. Minns jag rätt gick det inte så jättebra för just det enskilda skeppet, men uppfinningsrikedomen fanns där absolut. Britterna har nog alltid varit lite egensinniga, och det kanske gjorde att reformationen och industrialiseringen kom igång ordentligt där, vilka i sig blev motorer för den särskilda brittiska stormaktstiden.

Grejen med att vara en ö är ju att man blir ett osänkbart hangarfartyg, det blir väldigt svårt för en fiende att invadera. Samtidigt leder isolationen till att man måste ge sig ut i världen för att få tag i värdefulla resurser. Jämför med imperierna USA och Japan, som år 1800 maktmässigt var i ungefär samma situation som England år 800, men år 1900 var de på mer eller mindre samma nivå som Storbritannien.
Tyskland blev inte en enad nation förrän 1871, men försökte faktiskt med kolonier ändå. Det rådde även inre oenighet om Tyskland hade nytta av kolonier på andra sidan haven, eller om det var bättre att satsa på ett landrike. Den sena starten var visserligen ett handikapp men inget hinder (se återigen på USA och Japan), men det var däremot Tysklands geografiska läge och brist på kust. Ett landimperium likt Österrikes, Rysslands, och i viss mån Frankrikes, hade varit en bättre strategi, som också prövades, om det nu inte var för att Tyskland var mer eller mindre omringat av fiender som omöjliggjorde även detta på lång sikt.

Grekland var under lång tid en del av Osmanska riket, och när det väl lyckades bryta sig loss kom det i krig med andra småstater på Balkan. Det var dessutom en instabil politisk situation inrikes.

Egypten var lite samma sak. De hade haft sitt eget imperium, men sen kom romarna, araberna, osmanerna och sen britterna.

Finland hade sämsta tänkbara läge för att bli en kolonialmakt. Dels geografiskt, men också för att landet var en integrerad del av Sverige sedan medeltiden och därmed ganska konstant i krig mot Ryssland som ville åt Östersjön, och när det väl blev självständigt och så smått började fundera på att ena alla finska folkslag så var ju inte det mäktiga Sovjet särskilt suget på det (och inte direkt någon annan heller).

Belgien lyckades väl ändå rätt bra? En liten, ung 1800-talsstat, som lyckades ta hela Kongo.

Andra som provat på kolonier var bl.a. lilla Kurland. Men med tanke på vilka hungriga grannar Kurland hade så är det inte så konstigt att det gick som det gick. D.v.s. inte alls. Några som dock lyckats ungefär lika bra som Storbritannien är Japan*, USA, och Ryssland/Sovjetunionen. Norges och Danmarks stora atlantimperium med Island och Grönland, samt Kalmarunionen ett tag, hade haft potential om dessa länder inte haft så väldigt liten befolkning.

Kanske inte Kanada, men varför inte en stor del av USA? Mexikos gräns gick ursprungligen mycket längre norrut, och ett tag låg de ryska och de spanska besittningarna längs amerikanska västkusten väldigt nära varandra.

Helt klart.
Nästan alla europeiska länder ville åt rikedomarna i Asien. Handel mellan kontinenterna hade pågått ända sen antiken, men med Roms fall och Kinas isolering blev det sämre fram till dess att mongolerna öppnade upp sidenvägen igen. När sedan storkhanatet föll och osmanerna tog över främre Orienten blev det sämre igen. Därav initiativ som Vasco da Gamas och Columbus, m.fl. Britterna hoppade såklart på tåget, liksom även svenskarna, danskarna och ryssarna, som dock inte hade ett fullt lika framgångsrikt resultat.

(*= Det får ändå medges att Japan var kolonialmakternas James Dean. Det var ett visst mått av "live fast, die young" i Tokyos politik, åtminstone sett i efterhand.)

Som några andra i tråden påpekat så fick Storbritannien en "viss" draghjälp av det privata näringslivet.
Ostindiska kompaniet närmare bestämt.
De hade världens största privatarmé, men trots det så lyckades de inte hålla indierna i schack.
Och när brittiska regeringen då började förstå vad de var på väg att förlora (kontrollen över Indien, med alla de för GBs BNP så viktiga inkomster och resurser) så bestämde de sig för att Ta Över.

De förstatligade koloniseringen med andra ord.
Från att ha varit ren huggsexa blev det nu istället effektiv brittisk administration som kom att gälla.


Men, England var inte någon "allsmäktig" världshärskare från början.
Från tiden kring Oceanfartens egentliga födelse (1500-talet och Amerikas upptäckt och kolonisering) så var det inte något land som hade den fulla kontrollen eller makten över de sju haven.

Naturligtvis var det Spanien och Portugal som från början kom att gynnas mest, och bäst, pga Atlanthandeln med Amerika.
Och England skickade ut sk "Kapare" för att råna spanjorerna på de amerikanska skatterna.
Både råna och sänka.

Engelsmännen formulerade förvisso redan tidigt en strategi som gick ut på att förstärka sin egen ställning på haven (och i kolonierna) på bekostnad av konkurrenterna (Spanien framför allt).
Det var då, 1500-talet som den Brittiska flottan såg sin egentliga födelse.

Och dessa sjöfartsnationer stred mot varandra, England, Spanien, Holland, var ständigt i luven på varandra.

Inte förrän Lord Nelson lyckades slå den spanska flottan i början av 1800-talet fick britterna herraväldet över haven. Efter det var det som om luften gick ur alla konkurrenterna - bortsett från Napoleon då kanske ... =)

Men Napoleons flotta led ju svårt just pga det ohotade Brittiska herraväldet över haven.
De engelska örlogsfartygen låg direkt utanför de franska hamnarna, med sina bredsidor riktade in mot hamninloppet - så det var aldrig några franska skepp som kunde ta sig ut och på allvar hota det engelska herraväldet.

Trots det planerade Napoleon att segla över Engelska kanalen med hundratusen man för att invadera engelsmännen på hemmaplan.
Vilket misslyckades, pga mycket, och planen rann ut i sanden.



Dvs kolonisationens framgångar var helt och hållet beroende av förmågan att ohotat projicera makt över haven.
Det enda hotet som fanns kvar tills 1800-talet var de Nordafrikanska sjörövarna.



Småländer som tex Danmark och Sverige hade ju bara möjligheten att agera på världshaven med stormakternas goda minne.
Utan herrevälde över haven kunde ju fiende komma hem till egna hemmahamnen när som helst och börja skjuta kanonkulor och ha sig, ohotat.
Exakt vad som hände med danskarna när de hade agerat för självsvåldigt. Plötsligt en dag låg Brittiska flottan utanför Köpenhamn och pangade på för fulla muggar.


Eftersom britterna hade denna makten, detta herravälde över haven, så kunde de också sköta om den långväga handel med råvaror och rikedomar, från ena sidan av världen till den andra.
Det tog tex ett helt år för ett brittiskt fartyg att segla från England till Indien och komma tillbaka med godsakerna igen.
Dvs det var väldigt dyra investeringar, som man var helt beroende av att de skulle komma säkert fram och tillbaka. En säkerhet den Brittiska flottans herravälde garanterade dem.

Många olika, för britterna lycksamt samverkande faktorer varav de flesta redan tagits upp i diskussionstråden.

England (och senare Storbritannien) var speciella genom den normandiska invasionen 1066. Därigenom inrättades ett "år noll", som gav den engelske kungen enormt mycket mer makt än de kontinentala "rikena", som var en sörja av feodala undantag, särregler och privilegier. Kortfattat var den engelska statsapparaten nästan alltid effektivare än konkurrenterna - engelsmännen kunde ta in mer skatt, skriva ut fler värnpliktiga och kvadda uppror bättre än andra länder.

Såsom en ö kunde Storbritannien också spela ut sina styrkor (geografisk isolering och stark flotta) mot fiendernas svagheter (flottor som alltid spelade andra fiolen gentemot armén, otillräcklig logistik för sjöväga invasioner, risk för utländska invastioner) på ett för engelsmännen billigt sätt.

Den engelska överklassen hade inte det mentala bagage som spansk eller tysk överklass hade. Engelsmännan såg långt mer positivt på handel och hantverk, trodde långt mindre på gudomlig rätt eller vikten av en rasren stamtavla (åtminstone jämfört med andra länders överklass). Man hade inte samma bindning vid jorden och traditioner som andra - vilket underlättar all form av kolonisation.

Kolonisationen av Sydamerika (vilken var den första europeiska kolonisationen) var mer en fortsättning av reconquistan och ett utdraget plundringtåg än överlagd kolonisering. Columbus hittade några öar och en gnutta guld - varpå en väpnad guldrusch á la Californien 1848 började. När conquistadorerna väl hade ockuperat hela Syd- och Mellanamerika införde de feodaljordbruk med sig själva som adel. Därefter gick luften ur det koloniala projektet - inget guld, ingen expansion. Istället för att investera i de amerikanaks kolonierna använde Spanien inkomsterna åt krig i Europa och allmänt storhetsvansinne.

Under lång tid ägnade sig England och Storbritannien inte alls åt kolonisation. De nordamerikanska kolonierna grundades av några frifräsande militärer/pirater vilka först hade hoppats att förslava indianerna á la Sydamerika, men misslyckades av en rad skäl varpå de tvingades odla sin egen mat - vilket krävde engelska bönder. Vilket var första steget i kolonisationen av Nordamerika.

Sjuårskriget 1756-73 satte Storbritannien på kartan som främsta sjömakt, och som främste upprättare av nya koloniala imperier iställer för Frankrike. Man lyckades slå sig in i Indien just när mogulväldet hade fallit, och subkontinenten var sårbar för främmande invasioner. Australien och Nya Zeeland tog man tack ländernas isolering, Sydafrika på samma sätt. Men låt Frankrike vinna kriget och saker hade måhända kunnat bli tvärtom.

Storbritannien behövde nästan bara fokusera på att bygga upp en stor flotta för skydda sig mot fiender, de kunde därmed bevaka Engelska kanalen och andra sjövägar in till Storbritannien. Men med hjälp av denna imponerande flottan (Royal Navy) kunde de senare kolonisera mindre utvecklade länder. Dessa länder var nog betydligt enklare att kolonisera än vad Frankrike eller Tyskland skulle ha varit på grund av deras stora arméer. Men dessutom hade de outvecklade länderna (t.ex. Indien, Pakistan, Irak) intressanta naturtillgångar som de kunde ta med sig hem till England.

Jag tror också Britterna har tidigt förstått värdet av att inte förarga befolkningen i onödan (i det land de koloniserat).
Så de Britter som befann sig i kolonierna hade nog till uppgift att inte komma i konflikt med befolkningen i onödan.

Surfade runt för att försöka hitta rätt svar till quiztråden här bredvid, och hittade följande artikel som ger bra exempel på lite av det som tagits upp här i tråden. Som det att England länge låg för långt ifrån Osmanska riket för att hamna i konflikt med det, till skillnad från Bysans, de italienska staterna, Ryssland, Polen, Ungern och Frankrike m.fl., som blev upptagna med den grejen. Istället kunde engelsmännen bygga upp sin slagfärdighet "i smyg" och komma igång med reformationen och imperiebyggandet lite grann i fred.

https://tudorstuartperspectives.wordpress.com/2015/12/05/the-consequences-of-ottoman-aspirations-in-europe-for-henry-viiis-england/amp/

Annars brukar man ju säga att den engelska kungamakten var svagare i och med parlamentets makt, men det behöver inte stå i direkt motsats till ovanstående. Engelsmännen hade också ett andra år noll i vissa avseenden under Rosornas krig, som knäckte baronernas och arvprinsarnas makt.

England mot Frankrike påminner lite om Sverige mot Danmark där den svagare parten tvingas till mer av effektiviseringar samtidigt som man (efter medeltiden) gynnas av en svagare adel.


Mönstret var ganska väl etablerat redan då och England hade förmodligen vunnit kriget i kolonierna även om Frankrike och de andra krossat Preussen och vunnit i Europa, men visst snabbade det på den brittiska dominansen i Indien och Nordamerika (och den amerikanska självständigheten). Napoleon var utan tvekan smart som sålde av Louisiana istället för att slösa resurser på det.

Intressant nog drabbades England av ”imperial overreach” redan efter Sjuårskriget, med en kostnadskris som följd. Amerikanska frihetskriget innebar en underskattad fransk-spansk comeback som kunde gått ännu längre med marginellt mer flyt.


Att stå lite geografiskt utanför och få vara ifred samtidigt som man suger upp de andras innovationer kan definitivt vara ett framgångsrecept: se på Japan, eller varför inte Sverige.

Ett intressant tänk-om är om England inte hade förlorat sina kontinentala besittningar efter hundraårskriget (Calais var sist och rök 1558). Med halva kungadömet i Frankrike hade man varit mycket mer insyltad i de kontinentala affärerna.

Vill även (återigen) nämna den mycket större engelska emigrationen som en faktor. Den hjälpte engelsmännen att vinna den koloniala kampen i Nordamerika, till exempel, där de engelska kolonierna hade en mycket större befolkning än de franska. Det som drev den tidiga engelska migrationen var framförallt fattigdom, och inte sällan en förvisning. Befolkningen på brittiska öarna ökade mycket snabbare än vad resurserna klarade av och de styrande på alla nivåer tvekade inte att skicka överskottet utomlands.

Frankrike har en mycket större odlingsbar yta än Storbritannien (och de flesta andra länder), vilket också var det som gjorde Frankrike till en demografisk och ekonomisk supermakt från medeltiden och framåt. Det innebar att Frankrike kunde föda en mycket större befolkning på hemmaplan vilket fullt naturligt minskade incitamenten att emigrera.

Det där argumentet håller inte riktigt som Malthus konstaterade. Så länge man har befolkningsökning blir även ett bördigt land fullt och då blir överskottet desto större. Antag att Frankrike delats upp i tio småriken. Skulle då vart och ett av dem snabbare fått överbefolkning och behov av emigration?

Visst, men verkligheten är ju ofta kladdigare än teorin. Under senmedeltiden var Frankrikes befolkning 3-8 gånger större än Englands, vilket tyder på att man hade en högre grundkapacitet. Både andelen och ytan odlingsbar mark är också avsevärt större i Frankrike.

Englands befolkningsexplosion kom rätt sent (ca 1750-1850) och då var Frankrike redan på väg in i den demografiska transitionen med sjunkande födelse- och dödstal. Politiskt hade franska småbönder bättre rättigheter vilket också innebar lägre emigrationslust.

I mitten av 1700-talet hade de brittiska kolonierna i Nordamerika en 20 gånger (!) större befolkning än de franska, vilket är en viktig delförklaring till att Frankrike inte lyckades behålla dem. Något måste rimligen förklara den mångdubbelt större brittiska emigrationen (även om en del säkert också förklaras av födelsetal efter emigrationen och annat), så uppenbarligen fanns det någon form av strukturella skillnader mellan länderna.

Eftersom emigration inte var olagligt i Frankrike (tvärtom uppmuntrades det i perioder) verkar britternas väl belagda tendens att mer eller mindre tvinga iväg fattiga grupper tillsammans med den sena befolkningsexplosionen vara en rimlig förklaring.

Allt annat lika betyder det också 3-8 gånger fler barn vilket i sig ger ett större befolkningsöverskott att exportera.
Sådana här förklaringar låter i så fall mer rimliga.