Hjälp!! Vän med självmordstankar och mycket mer

Flasbackare, jag behöver råd.

Min polare som jag känt sedan gymnasietiderna, har de senaste...5 eller så året förändrats.
Till det värre.

innan denna förändring skulle jag beskriva min polare som en stark, rolig och intelligent person. Nu så har han utvecklat en massa annat skit så pass att jag inte förstår honom längre och känner inte igen honom.

Låt oss börja med svartsjukan.
Svartsjuk över min och andra vänners partners/vänner/familj osv. Om man inte har möjlighet att ses en viss dag eller tid som denne föreslår, då känner han sig, övergiven, som att allt är meningslöst, som att denna inte har vänner (vilket den upprepade gånger säger till vårt ansikte). Spelar ingen roll att man föreslår en annan dag eller liknande, eller att han varit uppe sent med någon brud eller liknande kvällen innan så han ställer in sista minuten träffar man gjort upp - nejnej det är alltid vi som är otillgängliga och dåliga vänner. Detta har resulterat i att han inte bara uttrycker sitt ogillande verbalt, utan inte ens träffar våra partners. Helt sjukt med tanke på att man varit vänner så länge. Och gräddet på moset, en gemensam vän hade förlovat sig och han var tvungen att ta lugnande för att orka med att se personen lycklig på en liten gathering som vi hade vänner emellan för att skåla- tydligen var det jobbigt att se någon annan vara kär i en person som inte är honom själv. Vill inte ens tänka vad han kommer göra på bröllopet.


Låt oss berätta sedan om paranoian.
konstant paranoid över att man överger honom, att man inte bryr sig om honom och hans kärleksrelationer - o herregud. Dras KONSTANT till helt fel personer. nu snackar vi tjejer som behandlar honom dåligt, träffar andra killar samtidigt osv. Samma jävla typer hela jävla tiden men om du frågar honom är det fortfarande "den finaste personen". Den finaste personen som ljuger, är otrogen osv.

Låt oss inte glömma den skeva självbilden.
Lite kopplat med de sjuka kärleksförhållandena - växlar mellan "behöver inte någon" "vill vara singel och fokusera på karriären" till "varför kan ingen älska mig" (som enbart säger i en stund av melankoli, minuten efter så återgår det till "behöver ingen" bullshit attityd). Du får höra en massa skit om att "varför vill ingen ha mig", "varför duger jag inte" och så vidare samtidigt som han är lite självkär i sig själv och tycker han är guds gåva till mänskligheten om han ser sin spegelbild typ.

Och nu, Självmordstankar.
och dehär, dehär är vad vi känner är sista droppen.
Han har hotat med att ta livet av sig för sin partner vilken man fick höra bakvägen så att säga. Han har däremot sagt till oss olika saker såsom att han känner sig tom, han ser inte meningen med att leva, att han inte orkar mer och liknande.

För ett par månader var han extremt specifik och uttalade sig att allt kommer bli bra efter tisdagen eller liknande, detta oroade oss så pass mycket att vi kontaktade hans familj och varnade dem om detta. De sa aldrig att det var vi som informerat dem och vi vet inte riktigt vad som gjordes åt detta då men allt var "som vanligt" senare.

Jag personligen misstänker att han har borderline. Jag skulle verkligen önska att människan var villig att söka vård så han kunde få någon jävla hjälp. Så jag vänder mig (med uppbackning av gemensamma kompisgänget) till er, Vad vi helvete gör man?

Vi är trötta på detta och vet inte vad vi ska ta oss till. Vi vill inte säga upp vänskapen av rädsla över vad han kan göra. Men samtidigt, vi vågar inte säga att vi har andra planer oavsett om det är med partner, familj, för att man är sjuk eller vad i helvete för anledning man har. Vi behöver konstant ge bekräftelse över jo, vi älskar dig och är din vän, klart du har vänner, folk bryr sig om dig osv, jo det är klart vi ska ses när vi sagt att vi ses (?!), konstant reassurance - detta är utmattande för alla oss. Samt om vi misslyckas att bekräfta personen, då blir vi ignorerade, personen kan blockera våra nummer. Ta bort sociala medier osv allt för att vi inte ska kunna kontakta honom.

för ca en månad sen så kontaktade han tydligen en gammal klasskompis som ingen pratat med sen skoltiderna - för att berätta om vilken livsleda han har - Kvinnan ville ringa polisen men hon skrev slutligen till mig om samtalet och ville att vi som är hans vänner skulle kolla upp det. Och vi hörde av oss och träffade honom, allt är som vanligt när man träffas face2face. Men vi kan inte agera som vårdare och rycka ut varje gång. Vad gör man? kan man tvinga någon att söka vård? kan man göra en anonym anmälan så någon drar in en i en van med en straightjacket?!

Allt är huller om buller nu men är så jävla done.

Våga ställa krav. Jag är psykiskt sjuk och jag vet att jag kan vara lite självupptagen (trots att det är tvärtom i mitt huvud) då jag ofta tycker att jag gör fel, är sämst osv. Jag tycker det låter som borderline just med att hota med självmord. Jag har aldrig sagt till någon att "jag kommer ta mitt liv" då jag inte vill skuldlägga någon. Ofta om man säger det så vill man antingen ha hjälp eller förflytta ansvaret till någon annan. Men i slutändan kan ingen tvinga någon att leva. Man har det ansvaret själv, att hålla sig vid liv eller inte.

Jag tycker att du ska prata med din vän om det du skriver här: att du (och andra) inte orkar med detta längre. Säg att han får försöka söka hjälp annars så går det inte att ni är vänner (om det är så du känner). Men då måste man såklart köra hårt på det och inte svika efter om han hotar med självmord igen. Efteråt kan du ju ringa polisen och säga att han sagt att han ska ta sitt liv så får han åka med dem till psykakuten. Han kanske lär sig att det inte fungerar att hota med att ta sitt liv mer och kanske kan hitta andra sätt att säga "se mig jag lider så himla mycket".

Även om man är sjuk så behöver man inte vara ett as. Och bara för att man är sjuk ska man inte förvänta sig att alla kommer göra en till lags hela tiden.

Dumpa. Se det som en tjej du har en relation med, börjar hon spöka och bete sig psyko, lämna innan du går vidare i förhållandet. Undvik alltid energitjuvar, det kommer inte bli bättre med tiden.

Bra råd!
Så fort någon har det lite jobbigt, då drar man.

En bättre idé är väl att försöka prata med personen öga mot öga, och då verkligen säga vad man känner och inte försöka försköna allting.

En annan idé kan vara att bjuda ut personen på aktiviteter, kanske dra en tennismatch tsm?

Eller så dumpar man personen, låter den må dåligt och ta sitt liv. Du själv är ju viktigare. Den självmordsbenägne tar ju energi från ditt perfekta liv!

Aktiviteter duger inte - vi försöker ju luncha, ha middag eller något när man kan. Men vi kan inte vakta honom 24h om dygnet eller släppa allt när han vill ha sällskap.
Hade jag varit intresserad av att dumpa honom så hade jag bara gjort det och inte bett om råd över hur man ska hjälpa.

Okej. Jag har inte direkt något jättebra konkret råd, mer än att fortsätta ha aktiviteter med honom. Visa intresse för saker han gör, kom med förslag på nya aktiviteter ni kan göra. Säg även precis hur du känner. Chansen är stor att han skäms över sitt beteende. Det värsta man kan göra är dock att ignorera personen.

Hoppas att det ska ordna sig med tiden!

Hur skulle det funka att ni alla bokar in olika saker med honom, där NI kontaktar HONOM och säger att ni vill göra nåt specifikt typ om två veckor? Ni förklarar i samtalet att ni har så förbaskat mycket att göra nu, men ni vill inte förlora kontakten - alltså bokar ni nåt framöver. Ni kompisar snackar ihop er så det blir typ en eller två i veckan som han kan träffa, snyggt och jämnt utspridet. Ringer han o vill hitta på nåt innan dess så får ni ju strängt säga att ni SA ju att ni var upptagna fram tills dess, men nu ses vi nästa onsdag och så är det inte mer med det. Byt samtalsämne.

Ni kunde ju även göra lite lika med telefonsamtal, säga tex att måndagar 19-20 kan ni snacka - och så håller ni den tiden ledig. Ringer han annars får det bli max 10 min, sen har ni annat. Hänvisa vänligt men bestämt till ers samtalstid.

Han kommer sannolikt att testa gränserna o försöka få er att bryta de uppsatta reglerna, men då får man vara lite hård. En regel ni kan ha om ni oroar er för honom är att en person har "krisjouren" varje vecka. Dvs ringer han Olle, blir förbannad och hotar med självskada så ringer Olle till Kalle, som sen försöker kontakta honom o ev ringer polis, släkt osv. Dvs, den personen han flippar på ska inte ta itu med situationen, utan någon annan.

Han behöver rutiner och förutsägbarhet. Vare sig han fattar eller inte.

Ha fan inte dåligt samvete. Ni har redan gjort mer än man kan kräva.

Borderline tror jag inte alls på om han var normalfungerande långt in i tonåren. Men nån slags instabilitet med tvångsinslag är det ju helt klart. Etiketten spelar nog mindre roll för er.