Citat:
Har inte hört talas om fullblodspsykopater med depression, snarare tvärtom.
En psykopat kan säkert känna sig dämpad, feeling blue en regnig dag och de lider nog förfärligt av självömkan och grubbel när en sån storhet åker fast. Grämer sig och förbannar allt och andra.
Att psykopatin dämpas med åldern hos män sägs väl bero på att testosteronhalterna går ner. Aggressiviteten dämpas men ränderna går inte ur.
Men till vad som normalt klassas som depression har jag däremot svårt att få ihop det.
Depression härleder ofta till förlust. Andra tillstånd är låg självkänsla, känna sig värdelös, oälskad eller skuldkänslor och kanske skam. Ingetdera inkluderas ju i en psykopat?
Med flackt känsloliv - affektiv och kortvariga känslor - så sitter ju inte nåt i värst länge. Det är protokänslor som rinner av som vatten på en gås. Stänger av och på känslor som med en knapp.
Med brist på empati så har de ingen bindning till andra personer och känner inte förlust som en normal person. En psykopat känner förlust av en nära person som dör men inte i närheten av en normal persons känslor.
Förutom detta lär grandiositet fungera som en vaccination då de har ett genuint bra självförtroende som vält över till det patologiska. De har ju ett abnormt självförsvar, är rent kallblodiga. Graden av psykopati lär påverka likaväl, ju högre desto mer opåverkad.
För övrigt tror jag det är mycket vanskligt då antingen antisocial eller sekundär psykopati ofta förväxlas med innebörden av primär och tolkningarna blir därefter. Även andra personlighetsstörningar vars kriterier överlappar varandra. Men det kan man delvis skylla överhögheten och forskningen, det råder stor begreppsförvirring för man vill ju inte stigmatisera...
Herre gud, folk riskerar klassas som psykopater snarare via detta flum.
De förmår säkert att utnyttja systemet för att inför andra söka nån form av vinstvinning, påvisa att det är synd om person eller nåt annat. De spelar ju vilken roll som helst om det gynnar dem själva.
JM skulle säkert kunna vifta med en apodospåse för att påvisa att även doktorn tycker hon ska få lite extra stöd och hjälp av sin omgivning som hon gått i symbios med. Men jag är intresserad av hur psykopati manifesteras hos kvinnor då det är ett mycket outforskat område om vi nu kunde få diagnos serverad nån gång. Allt annat skit om sig själv kan hon minsann pladdra om.
En psykopat kan säkert känna sig dämpad, feeling blue en regnig dag och de lider nog förfärligt av självömkan och grubbel när en sån storhet åker fast. Grämer sig och förbannar allt och andra.
Att psykopatin dämpas med åldern hos män sägs väl bero på att testosteronhalterna går ner. Aggressiviteten dämpas men ränderna går inte ur.
Men till vad som normalt klassas som depression har jag däremot svårt att få ihop det.
Depression härleder ofta till förlust. Andra tillstånd är låg självkänsla, känna sig värdelös, oälskad eller skuldkänslor och kanske skam. Ingetdera inkluderas ju i en psykopat?
Med flackt känsloliv - affektiv och kortvariga känslor - så sitter ju inte nåt i värst länge. Det är protokänslor som rinner av som vatten på en gås. Stänger av och på känslor som med en knapp.
Med brist på empati så har de ingen bindning till andra personer och känner inte förlust som en normal person. En psykopat känner förlust av en nära person som dör men inte i närheten av en normal persons känslor.
Förutom detta lär grandiositet fungera som en vaccination då de har ett genuint bra självförtroende som vält över till det patologiska. De har ju ett abnormt självförsvar, är rent kallblodiga. Graden av psykopati lär påverka likaväl, ju högre desto mer opåverkad.
För övrigt tror jag det är mycket vanskligt då antingen antisocial eller sekundär psykopati ofta förväxlas med innebörden av primär och tolkningarna blir därefter. Även andra personlighetsstörningar vars kriterier överlappar varandra. Men det kan man delvis skylla överhögheten och forskningen, det råder stor begreppsförvirring för man vill ju inte stigmatisera...
Herre gud, folk riskerar klassas som psykopater snarare via detta flum.
De förmår säkert att utnyttja systemet för att inför andra söka nån form av vinstvinning, påvisa att det är synd om person eller nåt annat. De spelar ju vilken roll som helst om det gynnar dem själva.
JM skulle säkert kunna vifta med en apodospåse för att påvisa att även doktorn tycker hon ska få lite extra stöd och hjälp av sin omgivning som hon gått i symbios med. Men jag är intresserad av hur psykopati manifesteras hos kvinnor då det är ett mycket outforskat område om vi nu kunde få diagnos serverad nån gång. Allt annat skit om sig själv kan hon minsann pladdra om.
Hahaha!!! Du har självklart helt rätt - och jag utvecklade inte det jag skulle skriva tillräckligt bra. Självklart är inte en narcissistisk psykopats "depression" av samma art som en normal persons! Men i.o.m åldern (jag skrev alltså GAMLA psykopater) så känner de förlusten av att inte längre kunna attrahera människor. De tycker att de inte längre får den uppskattning och det bifall de förtjänar. I detta ligger en förvirring, typ "vad var det som hände"?
Visst har de ett självförtroende utöver det vanliga, men den är byggd på deras skeva självbild och på en mycket låg självkänsla som de hela tiden maskerar med detta falska självförtroende. Blir de ifrågasatta kan de bli rosenrasande. De lägger ner mycket stort arbete på att sin höga uppfattning om sig själva. Får de inte näring via parasitering av andra så blir de - inte oroliga - men de känner en stark vrede över att inte få de anser sig berättigade till.
Att jag tar upp detta är pga det jag minns från en bok jag läste som studerande, bland de bästa böckerna jag läst om p-störningar:
"Kognitiv psykoterapi i klinisk tillämning" av Arthur rFeeman, James Pretzer, Barbara Fleming och Karen M Simon.
(Efter att ha haft ett nästan 2 års förhållande med en sån rutten individ innan jag lyckades ta mig loss, samt en kusins mans narcissism, så fick jag även kunskapen om narcissistiska psykopater på ett högst omvälvande sätt) :-)
Finns ännu mer att skriva om i detta ämne.
