Vad drivs forskare/professorer av?

Jag gissar det är kunskap, trygg anställning, hög lön och internationellt gångbart? Kanske få nobelpriset någon gång i sitt liv?

Men vad tror ni själva? Hur ser det ut i deras hjärnor av det dem drivs av? Hur tänker dem?

Man kan ju lika gärna jobba som läkare och tjäna samma summa per månad och ändå ha 7-9 år kortare utbildning.

Brinnande intresse och nyfikenhet. Det finns saker i livet som är viktigare än pengar och priser, det brukar vara biprodukter av den första meningen.

Nyfikenheten och jakten på tillfredsställelsen att ha löst en gåta/problem/frågeställning/bot på sjukdom/förståelse för natur och universum etc etc etc Så lite envisa djävlar som gillar att böka med samma problem lääääänge, flera år och ibland hela sina liv i princip.

Det är inte anställningstrygghet och lön i alla fall, det står klart.

Intresse, hängivenhet till sitt ämnesområde och prestige. Socialt liv och resor.

"Till vardags" är det nog ett väldigt stimulerande liv. Där man hela tiden får förkovra sig och utmana sig själv. Ofta ingår ju undervisning med motiverade och intresserade studenter. Det är nog inte så många forskare som säger upp sig pga att deras jobb blivit slentrian och rutinmässigt iaf.

Många forskare genom tiderna har drivits av ett genuint intresse och nyfikenhet att utforska världen och förstå saker. En del har även varit drivna att göra karriär, få status, bli rik o.s.v., men nyfikenhet och det utforskande beteendet fanns i regel där tidigare, så de har nog varit med sekundära drivkrafter. Trots allt kräver forskningen att man lägger enorma mängder tid på att lära sig saker, att studera och utföra forskning som inte leder någon vart, att ibland ta stora risker o.s.v., något som de flesta är högst ovilliga att göra när det inte finns minsta garantier om ekonomisk och statusmässig kompensation för det i framtiden.

Dock gäller det så klart inte för många av dagens svenska professorer och "forskare", vars verksamhet inte har någonting att göra med vetenskap och att utforska saker. Rimligtvis skulle t.ex. en svensk genusvetare omedelbart inse, om denne ens orkade ta del av den internationella forskning som finns kring det denne själv ägnar sig åt, att det finns hur mycket empiriskt grundad seriös forskning som vederlägger de svenska genusvetenskapliga dogmerna, medan de svenska genusvetenskapliga dogmerna bygger enbart på påståenden som man godtyckligt har dragit fram ur röven. I deras fall är en del ideologiskt troende som vill missionera, samt många tycker väl helt enkelt att det ger högre social status och glidigare jobb än att sitta i kassan på ICA. Om man som många svenska "forskare" inte har lärt sig något, inte har verkligen utforskat något och överhuvudtaget inte sysslar med vetenskap, så kräver det inte det där enorma initiala obetalda arbetet utan löften om kompensation som många framstående forskare genom tiderna har utfört.

Själv fascineras jag av "lobby-forskare" som får betalt av företag och branschorganisationer för att "forska och tycka i rätt riktning".

Professorer och läkare som är lika fina utanpå som dom är inuti.

Det är väl inga pengar att tala om i forskning? Man får ju söka anslag och ha sig hela tiden. En god vän är doktor i molekylärbiologi, han slutade forska för han hade inte råd. Nu jobbar han på ett labb och analyserar vattenprover.

En månadslön för en forskare kan väl inte vara kattlort, beroende på vilket lärosäte, företag eller kriminellt nätverk man nu representerar förstås?

Din gode vän, vad forskade han i, och varför bekostade han forskningen själv?

Vad han forskade om vet jag faktiskt inte, jag kan ingenting om molekylärbiologi Men jag vet att det rörde sig om någon sorts grundforskning, och att han var på ett universitet i Holland. Sen flyttade han hem och tänkte sig någonting i Uppsala om jag minns rätt. Dock valde han ett enkelt jobb ist, för att det gav bättre betalt.

Forskningen bekostade han inte själv, men han fick söka anslag. Sen var han tvungen att redovisa ev. framsteg med jämna mellanrum för att få mer pengar. Det är iaf så jag vill minnas att det låg till, det är rätt många år sedan nu och jag brydde väl mig egentligen inte så mycket om detaljerna.

Jag rör mig dagligen i akademins värld. Enligt mig är den främsta drivkraften nyfikenhet. Med tiden utvecklas även en önskan om status; status inom den egna kåren/gebitet. Man bryr sig inte om status i allmänhetens ögon, utan man är mest intresserad av att vara framstående hos kollegor och forskarkonkurrenter.

Därtill; många forskare och professorer jobbar med livslånga projekt. Man vill gå i mål och inte ge upp något man sysslat med hela sitt liv.

Forskarlöner i akademin är låga, sett till hur mycket personen är "värd" på den ordinarie arbetsmarknaden. Både som professor och forskare har du lägre lön, än om du går vidare och jobbar som tex läkare.