Tidningen Sex frågade nyligen Ulf Lundell om han var politiskt deprimerad. ”Vem fan är inte det?” svarade han.
Nyfascisterna är nog hyfsat glada i alla fall. Men alla som uppskattar demokrati är bedrövade. Särskilt jag som tvingas bli sosse.
Genom åren har jag jobbat med socialdemokrater, dj:at för socialdemokrater och legat med socialdemokrater. När jag gifte mig var det en självklarhet att bli vigd av en socialdemokrat eftersom partiet representerar makt för mig på samma sätt som Gud gör för troende (att välja en vigselförrättare från ett mindre parti hade känts som att köpa ringarna på Buttericks). Jag har även intervjuat socialdemokrater, spelat squash med socialdemokrater och gått i demonstrationståg med socialdemokrater. Däremot har jag aldrig röstat på socialdemokrater. Till nu.
Som gammalt högerspöke tar det emot att behöva stödja socialister. Jag gillar ju liberalism och kapitalism. Så sent som för tio år sedan betraktade jag Alexander Bard som en ideologisk förebild. Socialism för mig är i bästa fall en popkulturell pose, ett t-shirt-tryck, en Kentrefräng – inget som bör tillämpas i verkligheten.
Men när den viktigaste politiska frågan är hur vi ska stoppa
nyfascismen känns Socialdemokraterna mer pålitliga än partierna som jag egentligen vill rösta på. Jan Björklund protesterade visserligen mot nazisterna på Kungsholmen häromveckan, men jag tvivlar på att han kan tygla sin entusiasm om SD vill ha militärisk disciplin i skolan. Och det finns en viss risk att Annie Lööf förr eller senare tänker: ”Hmm... om min idol Margaret Thatcher kunde dricka te med Augusto Pinochet utan att bli
fascist så borde jag kunna samarbeta lite med Jimmie Åkesson.”
Jag är förstås inte sugen på att betala mer skatt. Eller att mina surt förvärvade slantar ska gå till islamistiska kulturföreningar, elcyklar på Södermalm eller woke-vänster-seminarier om att sushi är kulturell appropriering. Men jag kan leva med det om alternativet är att Sverige tar ett enda steg mot att bli en auktoritär pseudodemokrati som Ungern.
Vad härligt det måste vara att ha en moralisk kompass som leder en mot socialism. Längst inne i mig bor snarare en liten Ayn Rand och en liten Dilsa Demirbag-Sten som sliter mig mellan ond och god liberalism. För att klara av att rösta på socialdemokraterna måste jag påminna mig om hur de agerade när kommunismen var ett reellt hot. Då hjälpte partiet till att starta IB, en hemlig underrättelsetjänst som registrerade Sovjetsympatisörer. Grundlagsvidrigt förvisso, men ett bevis på att socialdemokraterna inte är några bolsjeviker.
Ändå gör det ont att stoppa den socialdemokratiska valsedeln i kuvertet. ”Jag förrådde min klass i en vallokal”, mumlar jag. Men det är inte riktigt sant. Min farfar var lastbilschaufför och fackombud i Telegraf- och telefonmannaförbundet i Visby. 1951 åkte han på LO-kongress i Stockholm. Om farfar tittar ner från himlen blir han nog nöjd att jag inte längre är en ansvarslös borgarbracka utan en reko arbetarkis.
Som socialdemokrat blir det dessutom mer avspänt att umgås med mina vänner som till 70 procent består av gravt förvirrade marxister. Det är skönt att slippa bli kallad ”nazist” för att jag röstat på Centerpartiet.
Ytterligare en fördel är att jag som sosse kommer att kunna njuta ännu mer av de S-märkta artisterna Beyoncé och Bruce Springsteen. Redan nu, bara några timmar efter att ha röstat, tycker jag mig höra ett nytt djup i Bossens dokumenterat kassa skivor ”Lucky town” och ”Human touch”.
https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-som-gammalt-hogerspoke-tar-det-emot-att-rosta-pa-sossarna/
