Lotta Rudholm misshandlad till döds i Ulvsunda, 2016-06-04

Psychopathy Checklist – Revised (PCL-R)
En av de mest betydelsefulla metoderna för att bedöma återfallsrisk är PCL-R (Psykopathy Checklist – Revised; Hare, 1991). Det bör dock framhållas att PCL-R inte är ett instrument för att bedöma
risk för återfall. Ursprungligen utvecklades checklistan för att bedöma graden av psykopati, men metoden har kommit att användas också vid riskbedömningar eftersom det har visat sig finnas ett
samband mellan psykopatiska personlighetsdrag – särskilt antisociala drag – och återfall i kriminalitet. Det gäller särskilt återfall i våldsbrottslighet.

Reglerna bör endast omfatta långtidsdömda Tillämpningsområdet för regler om uppskjuten villkorlig frigivning på grund av återfallsrisk bör inskränkas till fall där behovet av
samhällsskydd kan anses väga särskilt tungt. Ett sådant behov får framför allt anses föreligga när det finns risk för att den dömde återfaller i allvarliga vålds- eller sexualbrott eller allvarliga brott som ingått
som ett led i en organiserad brottslighet

Vi har gjort bedömningen att en eventuell reglering bör omfatta fall där intresset av samhällsskydd kan anses väga särskilt tungt. En rimlig avgränsning är att låta bestämmelserna omfatta s.k. långtidsdömda, dvs. intagna som avtjänar fyra års fängelse eller mer och, om det föreligger särskilda skäl, intagna som dömts till fängelse i två år eller mer. Det är fråga om samma grupp dömda som under verkställigheten i anstalt kan bli föremål för särskilda villkor gällande placering, permission och särskilda utslussningsåtgärder.
Endast sådan risk för återfall som är konkret och beaktansvärd bör kunna leda till att villkorlig frigivning ska ske vid en senare tidpunkt än vad som annars hade gällt. Risken bör vidare avse brottslighet av allvarligt slag samt bedömas föreligga i närtid. Med brottslighet av allvarligt slag avses främst brottslighet som riktar sig mot eller medför fara för liv eller hälsa eller allvarliga brott som ingår
som ett led i en organiserad brottslighet. Att brottsligheten ska vara allvarlig innefattar också ett krav på att det ska vara fråga om brott som har ett visst straffvärde.



En eventuell reglering bör därför i stället utformas så att risk för återfall i allvarlig brottslighet kan leda till att frigivningstidpunkten skjuts upp viss tid. Den ytterligare tiden i anstalt bör vara så pass lång att det, i vart fall teoretiskt sett, finns möjlighet till behandlingsinsatser för att hantera risken. Reglerna bör därför utformas så att en konkret och beaktansvärd risk för återfall allvarlig brottslighet kan leda till att tidpunkten för villkorlig frigivning skjuts upp sex månader åt gången. För att den föreslagna ordningen inte ska leda till att hela straffet avtjänas i anstalt bör frigivningstidpunkten
som längst kunna skjutas upp till dess två månader av strafftiden kvarstår. Om den återstående strafftiden understiger åtta månader bör den villkorliga frigivningen kunna skjutas upp
kortare tid än sex månader.
Beslut om uppskjuten villkorlig frigivning bör fattas av Kriminalvården.
Den riskbedömning som beslutet grundas på måste hålla hög
kvalitet. Det är också lämpligt att riskbedömningen utförs av någon
utomstående. Riskbedömningar som ska ligga till grund för beslut
om uppskjuten villkorlig frigivning bör utföras av Rättsmedicinalverket.
Kriminalvårdens beslut om uppskjuten villkorlig frigivning bör följa samma förfaranderegler som gäller för beslut om uppskjuten villkorlig frigivning på grund av den intagnes misskötsamhet.
Det innebär bl.a. att Kriminalvårdens beslut bör kunna överklagas
till allmän förvaltningsdomstol.



Vi föreslår att reglerna om övervakning efter villkorlig frigivning förtydligas så att det direkt av lag framgår att den frigivne får ställas under övervakning om det behövs för att minska risken för återfall i brott eller för att på annat sätt underlätta hans eller hennes anpassning i samhället. Vidare föreslår vi att övervakningen, om inte annat har beslutats, ska gälla under prövotiden. Förslaget innebär en skärpning för dem som avtjänar strafftider överstigande tre års
fängelse och som vid villkorlig frigivning har en prövotid överstigande
ett år. Avsikten är att förtydliga att det ska vara behovet av
övervakning som ska vara avgörande för om den frigivne ska stå
under övervakning. Risken för återfall i brott och behovet av insatser
är vanligen störst i tiden närmast efter den villkorliga frigivningen
och även framöver måste behovet av övervakning och innehållet
i övervakningen löpande omprövas.