socialistiska partiet.

Ung Vänster låter häromdagen meddela, att de inte anser sig ha någon skyldighet att lyssna på någon som inte delar deras politiska åsikter. Det politiskt mest intressanta i UV:s svar på vår kritik, mot deras avsikt att störa ut SD:s torgmöten, är dock vad UV väljer att inte ta upp: arbetarklassens ekonomiska villkor.

Ung Vänster har i sitt svar tyvärr inget att säga om arbetarklassens ekonomiska villkor. Det är symptomatiskt för varför de hamnar fel i frågan om hur rasism bör bekämpas. I stället för att förespråka politisk kamp på klasskampens grund, mot de ekonomiska villkor som ställer arbetare av olika etnicitet mot varandra, väljer UV att behandla rasism som om det vore ett moraliskt problem som förekommer i ett socialt och politiskt vacuum.

Rasism förefaller enligt UV:s retorik vara något som uppstår om vanliga arbetare tillåts lyssna för länge på UV:s politiska meningsmotståndare. Rasismen verkar vara en idé, ett individuellt moraliskt misslyckande, snarare än resultatet av sociala och ekonomiska realiteter. Således verkar UV dra slutsatsen att det enda som krävs är att SD förhindras sprida sina idéer, om nödvändigt med odemokratiska metoder, för att rasismen ska försvinna.

Frågan varje demokratisk socialist i nuläget måste ställa sig är enligt vår mening denna: Kan vi dra några politiska slutsatser av den enkla omständigheten att SD växer i väljarstöd varje gång UV tar sig rätten att blockera SD:s tillträde till den demokratiska arenan?

Vad som behövs är inte politiska aktivister som offentligt deklarerar sin egen antirasistiska övertygelse, vad som behövs är klasskämpar som reser politiska krav som enar arbetare av olika etnicitet och uppmanar till gemensam kamp mot kapitalism, nationalism och sociala nedskärningar.

Vad som händer när UV stör SD:s möten, är att UV avleder arbetarklassens uppmärksamhet från klassamhällets avigsidor, till att handla om frågan om slagsmål, yttrandefrihet och demokratins former.