Att förminska någots betydelse ... "hav - sjö", "Älv - å." osv

Det är inte ovanligt att de som lever i närheten av - eller mitt i och av - något "stort" förminskar det stora till något mindre, gör det mer hemtamt eller lätthanterligt.
Som tex de som lever intill havet, de pratar alltid om havet som "sjön."
Detsamma gör de som "går till sjöss" och alltså lever av, på, havet.
Det heter ju t.o.m. "sjöman" och inte "havsman."

Det är samma sak med de som lever vid en stor Älv.
De kallar älven för "ån."
Samhällen längst älvens lopp får också ortsnamn som relaterar till "ån" som tex Ume-Å, eller Lule-Å.



Men varför gör man, de, så?

Kan det ha något att göra med det som kallas "noa-ord?"
Istället för att kalla Vargen, Ulven vid dess rätta namn, så använder man mjukare omskrivningar som tex "gråben" osv.


Finns det andra liknande ord?
Som tex om folk som lever invid ett stort berg, fjäll, kallar det för "kulle" eller "backe" istället?
En stor skog blir en dunge ... ?

Kan tänka mig att det blir mer familjärt, samt att man boostar sig (både inför sig själv, sin omgivning och utomstående).

Det är en ironisk vana bland folk.

"Lille John" var ju nu inte direkt liten, och "Ärlige Conny" är troligtvis inte en helt korrekt affärsman etc...

Ibland är det också tvärtom. Jag tänker på den engelska hjärtevärmande komedin om den walesiska byn vid foten av en höjd, som de traditionellt ansåg som sitt berg. Filmen "Engelsmannen som gick uppför en kulle men gick nedför ett berg".

Höjden ifråga var 297 m, och två besökande engelska lantmätarna sa att då räknades det som en kulle, 300 m behövdes för ett berg. Så hela byn gick man ur huse för att lägga på den de metrar som fattades.
Och så förmådde man de engelska lantmätarna att vänta några dagar med sin slutmätning.

Jag tror inte man ska tolka in för mycket i detta. Det kan också handla om språkliga och dialektala skillnader. Hav heter ju t.ex. sea på engelska. Norrmännen kallar Amazonfloden för Amazonaselva, vilket ju låter ganska konstigt för oss svenskar:

https://nn.wikipedia.org/wiki/Amazonaselva

Men någon förminskning handlar det inte om i det fallet.

Den där staden som ligger 3 mil sydöst om Boden namngavs dock inte till "Luleå" av lokalbefolkningen, utan till "Lule", där u:et uttalas oo [uː]. Det är inte heller självklart att en älv skulle vara större än en å. T ex Donau levererar 6.488 m^3/s, enligt WikiP/UNH, medan Luleälven presterar blyga 506m^3/s.

Annars kan vi kanske jämföra "London town" med "Manchester City". Och amerikanerna brukar prata om andra sidan av Atlanten som "other side of the pond".

Engelsmän kallar ju Europa för "overseas".
Engelska kanalen är väl ingen sjö men på en del språk är den det.

The English Channel:
French: la Manche, "The Sleeve";
German: Ärmelkanal, "Sleeve Channel";
Breton: Mor Breizh, "Sea of Brittany";
Cornish: Mor Bretannek, "Sea of Brittany";
Dutch: Het Kanaal, "The Channel"), also called simply the Channel,

https://en.wikipedia.org/wiki/English_Channel

Som redan konstaterats så kanske man ska väga in att "hav" och "sjö" inte har några statiska eller väldefinerade betydelser över tid och rum.

T.ex. är Nordsjön dubbelt så stor som Kaspiska havet. "Sjö" är ju liksom inte synonymt med "insjö". I synnerhet inte i sammansatta ord.
Tja... Det förkommer väl säkert att folk kallar en stad för en "by" på skämt.

Trams. Så fungerar språket för alla människor; och det är alla med på – utom möjligen de som författar dålig dialog till filmmanus.

Alltså att sakinformationen i all dialog per automatik bli minimalistisk, med fokus på vad man vet att den andre vet att man vill säga.

Man förväntar sig tex inte att de som tillbringar sitt liv i på Flashback ska omnämna själva ordet ”Flashback” dagarna i ända, utan snarare att de kort och gott ska säga typ att de ”var inne”, att de ”skrev”, osv.

Jag kan möjligen gå med på att hav en gång i tiden har introducerats som ett noa-ord. Fast vår tids noa-ord lär gälla sex, droger, kriminalitet, kroppsfunktioner, politik, pengar … Knappast terrängbeteckningar!

Jag vet inte jag ... det låter ju trots allt lite mer familjärt och hemtrevligt med "ån" och "sjön". Medans "havet" och "älven" är aningens mer stort och farligt.


Men när det gäller språket och dess utveckling så vet jag inte ens om vi fortfarande kan säga att vi har ett "levande språk."
Det var ju ett bra tag sedan nu som språkinstitutionerna började införa sina regler och krav, med väldigt snäva definitioner, på hur språket skulle vara.

Ett "levande språk" är ju organiskt till sin natur, mer "elastisk" i sin konstruktion. Framförallt Framförallt har ordens, och meningarnas, betydelse en större koppling till talarnas vardagsliv.Dvs de lärde sig av sin omgivning, inte av en statligt skolad språklärare.


En mäktigt forsande Älv är något mycket farligt. Men ändå var de lokalboende tvungna att ge sig ut i faran med jämna mellanrum. Trots att det mycket väl skulle kunna sluta med drunkningsdöden.
Kanske lite lättare att handskas med då, om den "bara" omtalas som "ån."

En å är ju något vi förstår som "stillsamt", närmast "rofyllt."
Dvs associationerna är helt andra.

Detsamma torde detvara med "hav" och "sjö."
Havet är ju också något mycket farligt.
Familjeförsörjaren, far, son, bror, osv, kan ge sig ut på havet för att aldrig mera komma åter.

Men en Sjö däremot. Den är lugn. Oftast så liten att man från stranden kan ha uppsikt över allt som där sker.



Och som jag skrev i TS så är det vanligast att att folk som lever invid havet, vid kusten, som använder sig av denna omskrivning.
Jag har sällan hört att folk från inlandet säga sjön om havet. Utan det är bara, eller oftast, kustfolk.
Det var något jag hörde talas om redan som liten gosse när jag var på besök hos mina morföräldrar.
Som alltså levde vid kusten i ett gammalt fiskeläge.
De sa aldrig "havet." Utan det var alltid - "Ska vi gå ner till sjön." Och jag var inte van vid det så jag var alltid smått konfunderad över det, för ingen annan sa ju på det sättet. Inte heller använde jag den omskrivningen när jag - på annat håll - pratade om havet. Det var bara där, vid "sjön."

Tvärtom, skulle jag vilja påstå.

Det känns lättare att hitta obehagliga/farliga/exotiska associtioner till "sjö" än till "hav".

sjövild, sjösjuk, sjögång, sjörövare, sjöslag, sjöfylla, sjöjungfru, sjöodjur, sjölejon, sjönöd, sjöorm

Ord med "hav" tenderar att vara lugnare och sakligare.

Du läser in konnotationer som jag inte tycker behöver vara allmängiltiga, jag skulle vilja vrida perspektivet en aning. Mitt take på det är att å och sjö är äldre benämningar, vilket kanske gör att de framstår som mera familjära men antagligen kallats så före ngn kartritare tyckte mera korrekta namn vore på sin plats.