Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Fast det tycker inte jag.
Inte heller gäller detta när vi skyddar våra spädbarn, ser efter våra småbarn och gamla och vårdar våra vackra blommor som vi tar in under vintern.
Vissa saker och individer är helt enkelt mer fragila än andra. Det är mänskligt beteende att skydda och vårda svagare individer - det som gör oss humana och skiljer oss från djurvärlden där enormt hård tillvaro tvingar fram survival of the fittest. Med stort lidande för de svaga, men även för de starka, som följd.
Alla människor har ett värde oavsett hur sjuka eller handikappade de är. Vi kan inte mäta detta värde ekonomiskt, det är inte rimligt - då skulle vi ha ättestupet i drift. Vi mäter inte detta värde överhuvudtaget - utan alla människor har ett värde. Kollektivt skyddar och vårdar vi alla som är en del av vårt samhälle.
Det är för att vi alla ska kunna känna trygghet när vi är friska själva - vi blir omhändertagna även om vi behöver hjälp eller råkar illa ut. Precis som amerikanska soldater i krig aldrig lämnas kvar - USA tar alltid hem sina soldater, annars skulle stridsmoralen sjunka. Så även moralen i ett samhälle där vi gör oss av med eller låter de svaga och sjuka råka illa ut.
Ja, mänsklighetens ansträngningar att som kollektiv lämna blåbärsriset bakom sig kan ju kännas förfelade på dagar man tvingas läsa läsa vad Tyckkokaren skriver. Är det nån som är ”utvecklings-störd” (evolutions-anomali) så är det kanske han. Det är bakåtsträvande det. Och eremitiskt.
Jag kollade med nenetserna om de behövde en snubbe till, men de tackade vänligt men bestämt nej. Dock skulle det gå bra att få sköta säsongskiosken på Novaja Zemljas norra udde när de är där i faggorna på säljakt på vintern. De brukar ta med sig en lite lustig kille på jakten som alltid brukar vilja hänga i kiosken. Det är på heltid. Lön enligt avtal.
Mänskolivet är helgat vare sig vad en eller annan av oss tycker vid ett eller annat tillfälle. Det är vår ”natur”, eller släktets sätt att bearbeta livets olika krav och yttringar. Jurister borde veta allt om det där. Vi strävar som regel efter ’bara ännu ett gemensamt ögonblick’, inte ett mindre — den skalan blir snabbt och lätt okontrollerbar, har det visat sig. Och har visat att var och en av oss i allmänhet tänker med arslet när tillvaron står på spel. Och så skapar den vidunder på sikt.
Men det skadar förstås inte om man är väl sedd.
