Citat:
Det ligger i den nationella rörelsens natur att vara losers. Orsakerna till detta kan man spekulera i och är egentligen en säkert intressant tråd för sig men kortfattat är det troligen är en kombination med att rörelsen är marginaliserad och därför ofta drar till sig människor som inte har så mycket att förlora. Ett annat är den flera decennier långa propaganda som matat oss med att nationalister är udda människor, ofta perversa, våldsamma och kriminella. Tänk på hur nationalister utmålats i svensk film och tv-serier utöver nyhetsreportage. Jag kan komma på filmer där nationalister framställs som att vara psykotiskt våldsamma, äckliga (i en film åt en nationalist sin egen avföring) och så vidare. Allt det här formar också samhällets bild. Vinnare vill inte engagera sig i rörelser som ses som suspekta kufar av omgivningen.Förstår inte den där inställningen. Vad hindrar nationella från att exempelvis hyra, eller köpa, föreningslokaler? Ingenting, vad jag kan se. Är nationella så vana vid att förlora att man rent automatiskt beter sig som förlorare i varje läge? Varför går DFS runt och väntar på ytterligare några futtiga hundra tusen insamlade kronor så att man kan köpa sitt hus, när en handfull personer med jobb skulle kunna gå ihop och låna upp den återstående summan om det verkligen kniper? Det är inte just någon glödande kampvilja man ser hos DFS.
Jämför detta med exv. NMR:s enträgna organisering i Dalarna, eller AfS' offensiva försök att nå riksdagen. DFS är låg energi.
Jämför detta med exv. NMR:s enträgna organisering i Dalarna, eller AfS' offensiva försök att nå riksdagen. DFS är låg energi.
Ett annat skäl är att rörelsen är och vill se sig som underdogs, man slår nerifrån och upp och då vill man vara förtryckt och bära offerkofta. Inga är så bra på att bära offerkofta som den nationella rörelsen.
Allt det här håller på att ändras dock, utvecklingen har pågått länge men skulle jag säga vad som var den stora markören för att en förändring har skett så var det Almedalen i år. Olika nationalistiska rörelser närmast tog över Almedalen och gjorde den till sin. Det här klippet är väldigt talande för hur en ganska stor del av den nationella rörelsen ser ut idag. Snygg vältalig kille som debatterar skickligt mot vänsterfeminist.
Magnus Söderman och Dan Eriksson tillhör den gamla nationella rörelsen. Den som såg sitt ljus då samhället, genom media och myndigheter, agerade med full kraft mot en liten marginaliserad rörelse och faktiskt ett tag trodde att de kunde krossa den för gott. De som inte var med förstår inte vilken repression det handlade om. Det ska personer som Söderman och Eriksson ha all heder av men kanske är det så att de tillhör en sort som blivit obsoleta i det nya politiska landskap som växt fram. Jag tror det bara är en tidsfråga innan det kommer fram yngre och smartare förmågor.
Vi lever i spännande tider.

