Citat:
Ursprungligen postat av
Sunisastar
Mitt sunda förnuft kolliderar med mina känslor. Jag har träffat en kille i cirka 3 månader. Vi träffades på tinder och han ljög för mig om diverse små saker. Jag sade till honom att jag inte gillar lögner och han verkade ta till sig. Trots att mitt förnuft sade nej till att träffas mer, så ville jag träffa honom igen. Sedan har allting bara fortsatt. Efter en period av intensivt sex verkar nöjd och har fått vad han vill ha. Han flyttar en timma iväg nu till hösten. Mitt förnuft vill ta bort honom, men mitt hjärta vill ha honom kvar. Vad ska man lyssna på? Min intuition säger att han kommer såra mig och livet med honom kommer kantas av otrohet, falskhet osv. Men mitt hjärta vill ha honom... Jag larvar mig inte. Är det kärlek? Är jag kär? Om än olyckligt? Sist jag kände såhär var mes min första kärlek.
Vad är kärlek egentligen?
Vad är det som du vill ha, det är frågan. Att ändra sig hela tiden bådar inget gott.
Det man påtalar sig själv med berikas man med, så enkelt fungerar människans sätt att "tänka".
Man blir äldre och mer bräcklig, det man tänker på mestadels är sina goda minnen om man nu vill tänka på dessa och samma visa kan jag säga är vice versa.
Den som har bränt sig på elden kommer alltid att känna sorg, den som känner empati för personen som bränt sig kommer aldrig att känna sympati då denne inte bränt sig.
Ta vara på dig själv och kämpa, det mesta går just ut på att kämpa.