Citat:
Ursprungligen postat av
HeadlessAgnew
Går inte att avgöra på avstånd under goda ljusförhållanden och i en lugn situation. Än mindre går det att avgöra under sämre ljusförhållanden och stress.
Är mycket möjligt att poliserna inte ens har kunnat uppfatta att MGM hade Downs face om det hade varit synligt. I en stressad situation så fokuserar blicken något helt otroligt starkt vid hotet, i det här fallet vapenattrappen. Räcker med att MGM gör en oväntad/ryckig rörelse med vapnet efter att polisen beordrat MGM att släppa vapnet för att verkanseld ska vara befogat.
Skulle det visa sig att MGM riktat vapnet mot poliserna hade det varit snudd på tjänstefel att inte bekämpa hotet.
Frågan är kanske om de borde ha försökt sätta sig i en situation där de kunnat få ngn sekunds blick på personens ansikte/kunnat ”avläsa” honom, innan de tvingade fram en ”eldstrid”. Hade personen varit ett reellt hot, så bör polismännen i alla händelser ha satt sig i en position där de två som inte tilltalade honom kunde ha skjutit ner honom innan han hade hunnit skjuta tillbaka. Dvs de borde ha lagt an och endast närmat sig långsamt.
Jag skulle kunna föreställa mig (jag gissar nu, har väl sett för mycket tv) att av dessa skjutklara, åtminstone den ene haft ett större inflytande över om skott borde avlossas, eller inte. Skjuter inte denne, så skjuter inte heller övriga, initialt. I direkt påföljande skede torde var och en ha möjlighet att avgöra om skott borde avlossas, givet var och ens bedömning av vad denne ser men kanske inte övriga.
Så långt så handlar det om möjligheten att utnyttja överskottet av eldkraft för att skydda sig själva och tredje man.
Men går man tillbaka ett steg så blir ju lätt resultatet — om ET för upp sin pistol mot endera av polismännen som reaktion på tilltalet — att andremannen eller samtliga väljer att omedelbart skjuta, utan att ngn tar en blick på vem det är man beskjuter. Det är ju förståeligt, men olyckligt.
Ambitionen borde ju strängt taget inte vara att nedkämpa hotet, utan att veta vilket hot man nedkämpar. När omständigheterna tillåter och hotet inte är känt eller bekräftat på förhand eller på annat sätt.
Så idealt, tänker jag mig, bör den som tilltalar vara i skydd, eller omedelbart inta sådant. Vilket normalt skulle (kunna) ge övriga ngt mer tid att bedöma hotet, innan de skjuter. Redan det förhållandet att ET hinner säga ”Pang!”, snarare än avlossa skarp ammunition mot förste polismannen, torde ge en indikation till samtliga poliser att hotet är ett annat än det först antagna. Varenda bråkdel av en sekund som kan läggas på att betrakta misstänkt GM:s reaktion på tilltalet, utan reell risk för att polis eller civil blir träffad eller sprängd, borde kunna användas för att bedöma vilken typ av fara man står inför. Om det är ett fyllo med en lånad men ack så blind replika, om det är rollen Hamlet i ett arabisktalande resande teatersällskap som övar på sin moderna tappning av den danske prinsens stora monolog med en revolveratrapp i brist på förmåga att sova, om det är en dövstum med sin övermogna banan som inte kan sova, om det är den gamle mannen med paraplyet, en utklädd bu/itter tonåring som kommer hem sent från maskeraden som den maskerade hämnaren, eller en förståndshandikappad, eller någon läderfetishist med munkavle som trillat ut genom fönstret och funderar på hur han ska komma in sedan hans älskare måste ha tuppat av.
Är det så dunkelt att det inte går att avgöra om ett vapen är en leksak eller ej, om en kille har DS eller ej, och om tiden är så knapp som här, så är det också tillräckligt dunkelt för att andra inte fullt alerta befolkningselement ska kunna hamna under rakkniven.
Vilket kanske också för oss till misstanken att man kanske hann uppfatta att ET hade DS, men att man sköt för att vapnet i handen antogs vara skarpt och den påsiktade därmed i fara.
Principen ”sticker du något som liknar en picka mot snuten”, som anförts bland argument här, tycker jag för all del är ett bra allmänt rättesnöre för de som brukar sticka pickor mot snuten. Men det bör inte vara vägledande för polisens slutomdöme om misstänkts vandel o anseende en sommarnatt på en innergård i Vasastan.
Polisen bör försöka försäkra sig om vem och vad de nedkämpar innan de nedkämpar något alls.
Ett mördat vittne som inte polisen lyckats skydda är givetvis ngt ohyggligt i ett rättssamhälle. Men polisen vet ju då allra minst vem de ska rikta misstankarna mot. Men en helt oskyldig person som skjuts ner av misstag under ambitionen att förhindra ett annat, uppfattat, antaget men ej verkligt brott, är helt enkelt fasansfullt. Och det vet säkert polisen bättre än ngn annan.
