Hej!
Mitt första inlägg,
Jag skulle vilka berätta lite om mig själv, och kanske någon kommer med ett råd som förändrar mitt liv.
Jag har lite svårt att formulera mig så hoppas du förstår.
Jag är mellan 22-26 bast för att inte avslöja för mycket. Jag har gått igenom en hel del i livet med en jobbig barndom och familjeproblem. Det är något jag nästan lagt bakom mig och som jag inte tänker på så ofta längre. Jag kämpar varje dag för att må bra och under dom senaste 8 åren har det varit riktigt tufft jag har gett upp ibland men alltid ställt mig upp igen och fortsatt kämpa. Jag har aldrig haft ett stabilt jobb eller bott på ett stabilt ställe då jag inte klarar av att inte ha förändring i mitt liv. Max har jag jobbat i 3 månader på ett och samma jobb och max bott i samma stad i 3 månader, sen flyttar jag antingen tillbaka till en av mina hemstäder eller till en ny stad. Jag vet att det inte håller i längden och jag vill mer än allt annat lära mig och vänja mig vid en och samma stabila livsstil, dock har de känts omöjligt jag har försökt så många gånger, men pga hur jag växt upp med stora förändringar i mitt liv konstant, så har det lett till att jag blivit sån. Så fort jag börjar känna att det inte går framåt så flyr jag från allt situationen, jobbet, staden och folket. Startar om på nytt . Jag är så jävla trött på att leva så ostabilt och ja, det där är inte att kämpa, att så fort något går snett fly.
Jag vill börja plugga så fort jag fått en stabil ekonomi då det här är ett annat problem i mitt liv som påverkar mig väldigt mycket.
Jag är riktigt socialt handikappad och vet inte hur man pratar med folk på jobbet eller skola tex. Med mina vänner och främlingar brukar jag snacka på väl. Men där jag spenderar min mesta tid på jobb tex så är jag riktigt trög och efterbliven, jag förstår mig inte på hur jag ska svara eller kommunicera, allting låter så efterblivet och jag känner mig alltid så utanför och passar aldrig in. Det var samma sak under skolåren. Jag har alltid varit en ensamvarg. Det har aldrig stört mig men börjar inse att det påverkar mina jobb och min utveckling på jobbet. Enligt mig så är jag en riktigt dum person och helt efterbliven, jag tänker för mycket och jag tänker mycket på hur dum jag är också, så det kan också påverka kanske att jag sätter något hinder för mig själv, kanske att det syns på mig hur osäker och dum jag tycker att jag är . Jag går också runt 24/7 och tänker vilken skum människa jag är. ”Bara om han eller han visste? Varför kollar dom på mig? Dom har inte en aning om hur skum jag är! ”
Jag kan säga så här, det enda som spelat roll för mig innan jag börja tänka på min personlighet är att jag ser bra ut och har ett väldigt unikt utseende är inte svensk, jag är medveten om det och har uppskattat det så mycket innan, jag snackar om att majoriteten av alla män/killar/tjejer/ pensionärer jag går förbi vänder sig om. Får komplimanger dagligen och det är så snällt men i slutändan börjar jag tröttna . Är det ingen som kommer tycka om mig för den jag är? Utan är det bara de yttre dom ser?
På alla jobb där jag jobbat med killar har jag inte behövt göra så mycket då varenda kille gör lite av jobbet åt mig. Det låter som att jag skryter men jag har tröttnat på det på att det enda jag har är mitt utseende och ingen personlighet alls. Med mina närmsta vänner är jag världens skönaste och dom verkligen älskar mig , de familjemedlemmarna jag har älskar mig och tycker jag är hur rolig som helst, men allt annat utanför så är jag en person som är socialt efterbliven, dum och som inte har kommit någonstans i livet. Brukar aldrig tacka ja till dejter då jag inte vill att de ska upptäcka mitt riktiga jag. Jag skäms och jag vill förändras för min egen skull. Jag har varit hos psykolog men det var inget för mig, inte den psykologen jag hade kontakt med iaf.
Har någon ett gott råd?
Mitt första inlägg,
Jag skulle vilka berätta lite om mig själv, och kanske någon kommer med ett råd som förändrar mitt liv.
Jag har lite svårt att formulera mig så hoppas du förstår.
Jag är mellan 22-26 bast för att inte avslöja för mycket. Jag har gått igenom en hel del i livet med en jobbig barndom och familjeproblem. Det är något jag nästan lagt bakom mig och som jag inte tänker på så ofta längre. Jag kämpar varje dag för att må bra och under dom senaste 8 åren har det varit riktigt tufft jag har gett upp ibland men alltid ställt mig upp igen och fortsatt kämpa. Jag har aldrig haft ett stabilt jobb eller bott på ett stabilt ställe då jag inte klarar av att inte ha förändring i mitt liv. Max har jag jobbat i 3 månader på ett och samma jobb och max bott i samma stad i 3 månader, sen flyttar jag antingen tillbaka till en av mina hemstäder eller till en ny stad. Jag vet att det inte håller i längden och jag vill mer än allt annat lära mig och vänja mig vid en och samma stabila livsstil, dock har de känts omöjligt jag har försökt så många gånger, men pga hur jag växt upp med stora förändringar i mitt liv konstant, så har det lett till att jag blivit sån. Så fort jag börjar känna att det inte går framåt så flyr jag från allt situationen, jobbet, staden och folket. Startar om på nytt . Jag är så jävla trött på att leva så ostabilt och ja, det där är inte att kämpa, att så fort något går snett fly.
Jag vill börja plugga så fort jag fått en stabil ekonomi då det här är ett annat problem i mitt liv som påverkar mig väldigt mycket.
Jag är riktigt socialt handikappad och vet inte hur man pratar med folk på jobbet eller skola tex. Med mina vänner och främlingar brukar jag snacka på väl. Men där jag spenderar min mesta tid på jobb tex så är jag riktigt trög och efterbliven, jag förstår mig inte på hur jag ska svara eller kommunicera, allting låter så efterblivet och jag känner mig alltid så utanför och passar aldrig in. Det var samma sak under skolåren. Jag har alltid varit en ensamvarg. Det har aldrig stört mig men börjar inse att det påverkar mina jobb och min utveckling på jobbet. Enligt mig så är jag en riktigt dum person och helt efterbliven, jag tänker för mycket och jag tänker mycket på hur dum jag är också, så det kan också påverka kanske att jag sätter något hinder för mig själv, kanske att det syns på mig hur osäker och dum jag tycker att jag är . Jag går också runt 24/7 och tänker vilken skum människa jag är. ”Bara om han eller han visste? Varför kollar dom på mig? Dom har inte en aning om hur skum jag är! ”
Jag kan säga så här, det enda som spelat roll för mig innan jag börja tänka på min personlighet är att jag ser bra ut och har ett väldigt unikt utseende är inte svensk, jag är medveten om det och har uppskattat det så mycket innan, jag snackar om att majoriteten av alla män/killar/tjejer/ pensionärer jag går förbi vänder sig om. Får komplimanger dagligen och det är så snällt men i slutändan börjar jag tröttna . Är det ingen som kommer tycka om mig för den jag är? Utan är det bara de yttre dom ser?
På alla jobb där jag jobbat med killar har jag inte behövt göra så mycket då varenda kille gör lite av jobbet åt mig. Det låter som att jag skryter men jag har tröttnat på det på att det enda jag har är mitt utseende och ingen personlighet alls. Med mina närmsta vänner är jag världens skönaste och dom verkligen älskar mig , de familjemedlemmarna jag har älskar mig och tycker jag är hur rolig som helst, men allt annat utanför så är jag en person som är socialt efterbliven, dum och som inte har kommit någonstans i livet. Brukar aldrig tacka ja till dejter då jag inte vill att de ska upptäcka mitt riktiga jag. Jag skäms och jag vill förändras för min egen skull. Jag har varit hos psykolog men det var inget för mig, inte den psykologen jag hade kontakt med iaf.
Har någon ett gott råd?
