Är det någon som hittat sin själsfrände?

Själv tror jag att både själar och andlighet är något immateriellt som ändå finns, i likhet med t.ex. osynliga radiovågor eller mentala idéer som manifesteras i verkligheten, samtidigt som jag inte förnekar eller utesluter att tillfredställande kärleksfyllda förhållanden finns utan att dessa dimensioner nödvändigtvis behöver verbaliseras in absurdum...vi är ändå inte "off-topic" IMO, eftersom ord och idéer/tankar också kan "kännas", och eftersom jag skriver för att lära mig nya saker/begrepp så tänker jag att "twin-flames" eller "tvilling-flammor/gnistor" också kan fylla en funktion när det kommer till i vilka banor enskilda individer tänker och resonerar i anslutning till kärlek, romantik och familjestrukturer... inte minst med tanke på hur släktforskning numera är ganska enkelt att ägna sig åt på internet...

På ett sätt så är det dock ganska skönt. Man släpper och slipper till stor del den längtan efter en partner när man inser att inget kan överträffa det man har haft. Således ingen mening med att försöka. Men knappast att det väger upp för livslång bitterhet.

Jag hade en relation med min själsfrände i 5 år, efter ett inte allt för snyggt uppbrott med mycket bråk hatar hon mig nu.
Jag kommer dock aldrig sluta älska henne även om vi båda har gått vidare.

Jag kände direkt att det var något speciellt första gången jag såg henne.

Nej och de lär aldrig hända ;( är för dålig på alla typer av relationer

Är livet ens värt att leva under sådana omständigheter? Hur lever man med insikten om att man aldrig kommer att hitta någon bättre att dela sitt liv med?

Någon gång blir man förhoppningsvis varse om att det man hade och har, var och är en romantiserad illusion. Och när den insikten kommer så kan det hända att tilliten till ens förhoppningar och förväntningar upphör att existera, vilket leder till ett slags zombie-liknande tillstånd, zen eller vad man nu väljer att kalla det. Frågan "Om det är värt att leva så" lägger man då inte längre någon värdering i.

Något man även då kanske kommer till insikt om är att man inte kan förutse framtiden. Men man lägger ingen värdering, inga förhoppningar eller förväntningar i den heller.

Flummigt.

Ja. Träffade min twin flame på nätet.

Himmel och helvete på en och samma gång.

En själsfrände för en man är en kvinna som passar bra runt kuken. Det lilla räcker ofta så långt.

"Själsfrände" kan betyda så mycket och jag är mest intresserad av vad TS egentligen lägger för mening i detta. "Soulmates" och "Twin flames" är kanske likvärdiga begrepp på sitt sätt.

En radikalare och mer direkt koppling till attraktion som spränger alla gränser, är känslan av att ha mött sin "andra halva" och inte kan släppa tanken på att "höra ihop" med denna. Nu talar jag alltså om en oerhört stark känsla av samhörighet, som kanske varken är logisk eller möjlig att realisera.

Men om detta i själva verket är vad TS menar, så kan jag svara så här:
Ja, det krävs nog att båda upplever det så. Däremot kanske inte på en och samma gång. Vi befinner oss alla i olika stadier av livet och uppmärksammar omgivningen på olika sätt vid varje givet tillfälle. Själva känslan att någon är ens "andra halva" kan därför komma senare för den ena, även om den andra upplevt detta en längre tid.

https://www.youtube.com/watch?v=htgr3pvBr-I

Ja, var otrogen med min dåvarande man med min själsfrände.

Twinflame låter ju inte som nåt man vill ha. En glorifiering av destruktiva förhållande.
Själsfrände däremot när man känner den starka tilliten, att höra ihop, och att helt kunna vara sig själv inför sin partner.