Ett par spontana reflektioner efter att skummat igenom SCB:s undersökning:
1. SCB uppger en stor skillnad mellan män och kvinnnor, 19,7 % män mot 9,7 % kvinnor är väl bland de mest snedvridna siffrorna numera i det här avseendet? Det är ju samma som det var för flera år sedan.
2. SD har en klar opinionstopp hos kvinnor mellan 45-74 år som sticker ut, hos män finns möjligen en särskilt hög siffra under 24 men stor felmarginal, och lägre siffror över 65 års ålder. I spannet 65-74 är intressant nog stödet för SD hos män och kvinnor nästan samma, 15,8% hos män och 13,5 % hos kvinnor)
3. SD halkar efter rejält i ett par områden, d.v.s. Göteborgs kommun, Stockholms kommun och län och övre Norrland. Det är de här fyra områdena som drar ner siffrorna mest.
4. Som tidigare går SD bättre hos kvinnor med utländsk bakgrund än med svensk bakgrund. Hos män går man klart bättre hos män med svensk bakgrund.
5. SD går jämnare i olika inkomstklasser än de gör för olika utbildngsnivå. Skillnaden mellan olika inkomstskikt är inte lika stor som skillnaden för olika utbildningsskikt. Skillnaden vad gäller olika utbildningsnivå är lite större för kvinnor. Det här speglar att det inte är inkomst utan snarare socioekonomisk klass som är den stora frågan, se de kommande punkterna.
6. Det finns mycket stora skillnader i SD-sympatier mellan olika grupper i arbetslivet. SD är mycket större bland arbetare än för tjänstemän. Skillnaden är särskilt betydande för kvinnor där i varje fall manliga tjänstemän ligger över 10 % och man är tredje största parti, men hos kvinnor ligger man ihop med KD i den absoluta botten. Bland kvinnor som klassas som högre tjänstemän har SD 2 ynka procent utan någon positiv trend alls sista åren, utan om något en minskande trend.
7. Samma trend syns indelat på LO, TCO och SACO medlemmar. Hos män finns det en klar trend med starkast stöd i LO på 28,8 procent men ändå en betydande grupp i TCO på 17,8 %. Uppenbarligen ligger SACO på max omkring 10 % även om de inte redovisas om totalsiffran ska landa på 20 % hos anställda män.
8. För kvinnor är det 19,6 % inom LO som man uppenbarligen tagit rätt av från S eftersom S minskat från 55,7 till 36,7 på samma tid som SD ökat från 2,7 % hos LO kvinnor. Inom TCO hamnar man direkt på 5,9, och inom SACO på 3,4%. Mycket stora skillnader inom kvinnogruppen.
Frågan är om det är hela sanningen eftersom det här känns väldigt mycket som samma situation vi hade 2015 om man lusläste de undersökningarna. Dock kan man väl fortfarande säga att allt det här snacket om normalisering och stigmatisering som bortblåsta fenomen bara går att tala om om man bor i södra Sverige och umgås mycket med LO-folk. För oss som mest rör oss i sammanhang där de flesta har högskoleutbildning och bor nära en storstad som inte råkar heta Malmö är stigmatiseringen av SD fortfarande en realitetet, har man 4-5 % så är det uppenbart inte okontroversiellt att vara öppen sympatisör, särskilt inte för kvinnor eftersom det där fortfarande råder ett (uttalat i varje fall) konsensus om att SD är ett dåligt parti med fel åsikter.
Självklart finns det inget övergripande konsensus i frågan, eller något övergripande stigmatisering som släpper, utan till stor del är det naturligtvis så att landet är indelat i en mycket stor mängd små mer lokala miljöer, t.ex. ett gäng ingenjörer som jobbar på Volvo i Göteborg, kvinnor med högre utbildning i offentlig förvaltning i Stockholm, en mindre ort på landet med 300 invånare eller för den delen LO-anslutna undersköterskor som jobbar på ett äldreboende i Småland. Varje sådant kollektiv har sin egen process att gå igenom, om vi ser att proppen börjar gå ur beror det naturligtvis på att normaliseringsprocessen spridit sig till nya grupper vilket i bästa fall för SD kan etablera ett nytt grupptryck inom t.ex. gruppen LO-kvinnor som arbetar för SD istället för t.ex. grupptrycket som råder inom gruppen högutbildade.
