Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det finns svåra och plågsamma sjukdomar.
Jag har under mina uppväxtår upplevt hur en familj drabbats av att ett barn insjuknat i en en obotlig sjukdom med mycket svårlindrade plågor. När sen det yngre syskonet också sjuknade… Föräldrarna följde det äldre barnets fleråriga dödskamp medan det yngre syskonet blev allt sjukare och själv tvingades uppleva vad som väntade.

Jag vet inte alls om det var något liknande som drabbat familjen, men en liknande situation skulle kunna förklara, men inte ge legitimitet åt, det som föräldrarna gjorde.

Två intelligenta döttrar som har tillgång till internet. För Moas skull valde föräldrarna att presentera en diagnos, ME, som förklarade Agnes situation. Moa skulle få vara frisk så länge som det bara gick.

Föräldrarna valde att leva det liv som de tyckte var bäst för familjen. De valde bort personliga assistenter och övrig inblandning i vardagen.
Sannolikt har de sökt all medicinsk behandling som de har kunnat finna och kanske en hel del kvasimedicinsk också.

Man ska söka hjälp innan ens börda blir övermäktig. Man ska låta släkt och vänner avlasta så inte något sådant här fasansfull sker.
Men. Om föräldrarna ville ge Moa sina friska år? Då kunde de inte erkänna Agnes verkliga tillstånd, varken inför Moa eller inför hennes omgivning. Då måste de också hitta en normalitet i vardagen, inför sig själva och flickorna. Arbete är också, till en viss punkt, vila och avlastning från sjukdom.
Det kan vara svårt att själv märka när kraften är helt slut.

Jag tror liksom en tidigare skribent på en liknande situation. (Hittar tyvärr inte det inlägget.)

Man får inte döda.

Jag och barnens andra förälder har levt nära ett mycket svårt sjukt barn. Vi har också levt mellan hopp och förtvivlan, ifrågasatta av sjukvård och med ansvar för att ge det sjuka barnet och syskonen hopp och liv. I vårt fall slutade allt mycket bra. Efter flera år fick hen en diagnos, opererades och blev till slut frisk. Våra arbeten, ansvarsfulla och krävande, blev vår kontakt med det normala livet. Arbetande föräldrar var också barnens tecken på att livet var tämligen normalt. De perioder då vi inte orkade reagerade framför allt vårt sjuka barn, som hela tiden kunde gå i skolan, mycket starkt med oro och ifrågasättande.

Min övertygelse är att nästan alla människor agerar på ett sådant sätt de tror är bäst för sina barn och sin familj. Jag tycker inte något, på ett övertygande sätt talat emot detta här heller. Jag tror föräldrarna nådde vägs ände i förtvivlan.
Anhöriga och andra närstående nådde inte fram. För att skydda Moa fick de kanske inte heller information om familjens situation.

Jag anser att man inte får förkorta sina barns liv.

Klokt och förståndigt. Nej, väldigt lite talar för att de inte gjorde allt som stod i deras makt. Man går inte heller dit de gick frivilligt, annat än som absolut sista utväg. Som de uppfattade det. De hade allt, varför skulle de ha givit upp det annars?

Sen kan man för all del säkert diskutera detaljer. Och om de hade tillgång till och kunde förstå information om vad för hjälp som fanns att få.

Jag skulle vilja påstå precis tvärt om, att väldigt mycket talar för att de inte gjorde allt som stod i deras makt.
Dessutom finns det bevis på att de var vid sina sinnens fulla bruk.
Två föräldrar med goda möjligheter att anställa privat hjälp..
Två föräldrar som hade goda möjligheter att förstå vilken information de kunde få ta del av.
Moa plinkade piano och gick i skolan i maj och var död ett drygt halvår senare. Horribelt.
Skolan ansåg att Agnes kunde återgå till skolan men mördas av sina föräldrar.
Att två föräldrar med dessa goda möjligheter, vid sina sinnens fulla bruk, anser att den enda utväg som finns är att döda barnen är fakta.
Vi får nog bara konstatera att dom inte var som vanligt folk. Nämn någon värre sort? De kunde nöjd sig med sina egna självmord och skänkt livskvalitet till sina döttrar.
Stackars barn.

Mycket värre sort är föräldrar som dödar sina barn t.ex pga hämnd. Dalaröpappan utsatte dessutom sina barn för ett skräckfyllt avslut då de brändes levande. Föräldrarna i Bjärred upplevde förmodligen att det beslut de tog var det bästa för hela familjen. Det är omöjligt att sätta sej in i hur de uppfattade tillvaron men dom måste ju ändå få äga sin egen upplevelse och motivet till gärningen utan att bli ifråntagen den. Sen att det är fel och olagligt att mörda sina barn är en annan sak.

Både Dalaröpappan och föräldrarna i Bjärred äger sina upplevelser. Dalaröpappan kanske inte hatade utan kände sig desillusionerad, uppgiven, ratad, ledsen, besviken... Sen vet vi inte heller hur flickorna togs av daga eller om de kämpade sista minuterna.
Att två människor, som precis bevisat att de är vid sina sinnens fulla bruk, äger samma upplevelse gör dem än värre.
En del människor är helt enkelt inte som andra. Även jag har tvingats inse det.

Att mörda sina barn är det VÄRSTA man kan göra, vad för ädla tankar som rört sig I skallen är oväsentligt, för utgången är den samma: varken Dalaröpappans eller Bjärredsföräldrarnas barn överlevde sin barndom, utan mördades I något som borde vara hemmets trygga vrå!!! Kom inte dragandes med nån jävla avsiktsetik I det här, Dalaröfarsan och bjärredsföräldrarna var bevisligen inte kloka och nej, som tur är förstår vi inte hur de tänkte, vi vet bara att de klarade förąldrarollen uselt då de medvetet gjorde slut på allt.

ja, kanske var Dalaröpappan värst... I så fall beroende på det sätt som barnen dödades på...Men det spelar väl ingen roll om han var desillusionerad, ratad eller besviken - eller vad han nu var. Ens egna känslor får inte uttryckas i handlingar som dödar, eller ens skadar, andra.

Nej, en del människor är inte som andra. Uppenbarligen. Vad kan det då vara som skiljer dem från oss? De som förmår döda och vi som inte förmår göra det? Jag tror nästan att man måste vara påverkad av någon sorts drog för att kunna ta steget och döda sina barn.

Stengårdsmamman dödade sina 3 barn och sej själv. Jag tror det fanns en grundläggande gemensam nämnare med fallen i Stengård och Bjärred och som var den utlösande faktorn i båda fallen.

Det är mycket lättare att döma om man själv inte har erfarenhet. Ålder och liv har gjort mig lite mer ödmjuk. Jag anser inte att någon har rätt att skada, än mindre ta någon annans liv.
Men utmattning och förtvivlan kan förstöra en människa.

För flickorna och deras föräldrar är livet över. Men det finns anhöriga och andra närstående kvar. Jag lider gränslöst med dem och önskar att de så småningom kan försonas med vad som hände.
Det är svårt att stötta de som alltid varit starka.

För övrigt: Jämförelsen med individen som på Dalarö brände upp sina barn levande är grotesk. (Att benämna personen ”pappa” tycker jag är opassande. Han agerande utifrån att han blev fråntagen sina ägodelar, kvinna och barn, och det ansåg han sig ha rätten att förhindra genom att elda upp dem.)

Jag har kommit fram till att jag tycker att föräldrarna helt enkelt "inte var kloka". Mer än så tror jag inte att jag behöver krångla till det. En eller två av dem fick en knäpp - psykos, kanske? - eller led av några andra tillfälliga eller permanenta psykiska problem.

Dalaröpappan var uppenbarligen också "knäpp" och mördade, även han, sina barn. Så visst finns det vissa likheter med Bjärredsföräldrarna.

Är man inte psykisk sjuk på något sätt dödar man inte sina barn på ett så planerat sätt, tror jag.

Har det kommit ut någon information om hur Agnes och Moa dog? Att det inte var ett skräckfullt avslut för dem? Det har jag missat i så fall...

Har det kommit ut någon information att det var ett skräckfullt avslut? För det har jag missat i så fall...

Det påstås att dom blev funna i sina sängar. Dom kanske drack ett glas saft och somnade för att aldrig mer vakna. Förvissade om att familjen skulle mötas på nytt i en bättre värld. Det är vad familjen kände som räknas, inte vad vi tror att vi skulle ha känt i deras situation. Dom gjorde förmodligen det dom tyckte var rätt där och då. Vi som inte var där kommer aldrig veta vad dom kände eller vad vi hade känt i deras kläder.

Jag hoppas att dom fick ro i sina själar och att dom anhöriga kan försona sig med sorgen och vanmakten. Det gör ingen gladare eller mer levande att försöka hitta syndabockar eller fördöma.

Men om dom blev förledda av någon ”pastor” så hoppas jag att vi får veta det. För falska gudar ska bekämpas.