Citat:
För mig som värdekonservativ finns det anledning att opponera sig, och inte så litet heller.
Vit-makt-miljöer befolkas av nazister, dvs nationalsocialister - alltså en variant av socialister. Dessa har inget med värdekonservatism att skaffa. Nazister är märkligt nog inte ens nationalister utan påfallande ofta internationalister och betonar ras oavsett geografisk yta, är expansionistiska och utopiska.
Utopismen vill jag påstå är också kännetecknande för övriga kategorier om Du nämner. Detta är en av de aspekter som den lutheranska protestantismen reagerade mot - strävan efter Gudsstaten. Vi värdekonservativa vill inte se någon internationell expansion, inga ouppnåeliga idealmål som kräver dramatiska omvälvningar eller några religiösa övertoner - varken med avseende på Gud eller på andra heliga idéer såsom marxism.
Så, med detta förklarat närmar jag mig TS utgångspunkter och fråga. Det tycks mig som om det är lämpligt att i detta avseende dela upp svensk konservatism i två kategorier, vilka fördelar sig på olika sätt:
1) Över- och medelklasskonservatismen: Denna kan ibland få litet löjliga uttrycksformer när unga människor klär sig i monokel och dricker punsch, men i grunden finns här en konservatism som är tämligen intellektuell till sin natur. Det handlar om att bevara värden som man intellektuellt kan resonera sig fram till är avgörande för ett fungerande samhälle. Den bygger till stor del på internationella erfarenheter parade med svenska traditioner. I partimässig mening var detta förr bärande i Högerpartiet/Moderaterna. Det är emellertid länge sedan. Geografiskt är denna konservatism tämligen urban, men den har svårt att kanalisera sig i grupp pga av att den är i minoritet och det finns ett inte obetydligt stigma i att vara konservativ i dessa miljöer. Här svarar man nog ogärna SD om Sifo ringer, men det finns de som hoppas på MED.
2) Arbetar- och bondekonservatismen: Denna ibland litet omärkbara konservatism bygger i första hand på tradition och praktisk erfarenhet. Man vet här med sig vilka beteenden, praktiker, politiska åtgärder osv som fungerar och inte fungerar. Här märker man ofta tidigt när förändringar är skadliga, mycket beroende på att grupper med mindre ekonomiska medel är mer utsatta för skadliga samhällsförändringar. I dessa grupper hade SD tidiga framgångar av just detta skäl. Geografiskt pratar vi här om landsbygd och svenskbefolkade enklare villaområden, men också motsvarande hyresrättsområden.
Medan 1) bygger på en någorlunda medveten värdekonservatism, bygger 2) på en mer intuitiv. Inga av dessa grupper är särskilt stora och det skiljer en del i väljarbeteende. Exempelvis skulle man kunna säga att ett typområde för grupp 1) är bättre områden i Jönköping, medan för grupp 2) mindre orter och landsbygd i Jönköpings län. Men det finns givetvis fläckvis på motsvarande sätt i andra delar av landet.
Vit-makt-miljöer befolkas av nazister, dvs nationalsocialister - alltså en variant av socialister. Dessa har inget med värdekonservatism att skaffa. Nazister är märkligt nog inte ens nationalister utan påfallande ofta internationalister och betonar ras oavsett geografisk yta, är expansionistiska och utopiska.
Utopismen vill jag påstå är också kännetecknande för övriga kategorier om Du nämner. Detta är en av de aspekter som den lutheranska protestantismen reagerade mot - strävan efter Gudsstaten. Vi värdekonservativa vill inte se någon internationell expansion, inga ouppnåeliga idealmål som kräver dramatiska omvälvningar eller några religiösa övertoner - varken med avseende på Gud eller på andra heliga idéer såsom marxism.
Så, med detta förklarat närmar jag mig TS utgångspunkter och fråga. Det tycks mig som om det är lämpligt att i detta avseende dela upp svensk konservatism i två kategorier, vilka fördelar sig på olika sätt:
1) Över- och medelklasskonservatismen: Denna kan ibland få litet löjliga uttrycksformer när unga människor klär sig i monokel och dricker punsch, men i grunden finns här en konservatism som är tämligen intellektuell till sin natur. Det handlar om att bevara värden som man intellektuellt kan resonera sig fram till är avgörande för ett fungerande samhälle. Den bygger till stor del på internationella erfarenheter parade med svenska traditioner. I partimässig mening var detta förr bärande i Högerpartiet/Moderaterna. Det är emellertid länge sedan. Geografiskt är denna konservatism tämligen urban, men den har svårt att kanalisera sig i grupp pga av att den är i minoritet och det finns ett inte obetydligt stigma i att vara konservativ i dessa miljöer. Här svarar man nog ogärna SD om Sifo ringer, men det finns de som hoppas på MED.
2) Arbetar- och bondekonservatismen: Denna ibland litet omärkbara konservatism bygger i första hand på tradition och praktisk erfarenhet. Man vet här med sig vilka beteenden, praktiker, politiska åtgärder osv som fungerar och inte fungerar. Här märker man ofta tidigt när förändringar är skadliga, mycket beroende på att grupper med mindre ekonomiska medel är mer utsatta för skadliga samhällsförändringar. I dessa grupper hade SD tidiga framgångar av just detta skäl. Geografiskt pratar vi här om landsbygd och svenskbefolkade enklare villaområden, men också motsvarande hyresrättsområden.
Medan 1) bygger på en någorlunda medveten värdekonservatism, bygger 2) på en mer intuitiv. Inga av dessa grupper är särskilt stora och det skiljer en del i väljarbeteende. Exempelvis skulle man kunna säga att ett typområde för grupp 1) är bättre områden i Jönköping, medan för grupp 2) mindre orter och landsbygd i Jönköpings län. Men det finns givetvis fläckvis på motsvarande sätt i andra delar av landet.
Nu måste jag rusa så hinner bara svara på översta..
Nazister är väl bland de mest extrem värdekonservativa man kan tänka sig...
möjligen slagna av div fundamentalistiska religiösa pippifjantar...men ändå-
-De är emot aborträtt, du vet, kvinnans enda uppgift är att vara aveskossor för nationens nya små vita soldater. Du är också emot aborter eller hur?
- De är för de traditionella könsrollerna, för precis som du så tycker det att oavlönat köksarbete är inte för män...sånt skit ska kvinnor syssla med.
- De är garanterat emot att ge bidrag till små faderslösa bebisar, speciellt om de är av "fel" blod.
- De älskar tanken på att istället ge alla dessa pengar på att öka militärbudgeten, så det kan sätta igång nått manligt "ära och heder" slakt nånstans i nått underlägset land nånstans. Finland kanske...alltid misstänkt att finnar inte riktigt är "riktiga" människor. lite förr mycket slaviskt blod där...
usch och fy...
Ni har kanske andra bakgrundsskäl, men ni delar definitivt politiken.
Hur känns det även? har du övat in ditt hailande i spegeln än?

jag tar resten i morgon kväll...
kan någon tro att ännu mer av detta ideologiska gift skulle vara något bra? Hur skulle det kunna vara bra för Sverige, för barnen, för kvinnorna? Hur kan man inte vilja återgå till en situation som vi vet fungerade avsevärt bättre? Hur kan man på allvar hövda att detta socialistiska experiment varit lyckat?