Nordkorea - bisarrt, fascinerande, sjukt

Nej, du har verkligen en smalspårig syn på NK. Det har funnits tre vägar ut ur detta: En fullskalig attack på NK vilket skulle med största sannolikhet leda till en katastrof för regionen för att inte tala om världsekonomin. Den andra är en kirurgisk attack där man slår ut ledarskapet och strategiska installationer men även det skulle antagligen leda till riktigt dåligt resultat där Libyen vore en promenad i parken en söndagsförmiddag i jämförelse. Båda dessa scenarier är nog Pentagon och Washington ytterst medvetna om för de är inte några dumskallar de heller.

Den tredje är fredsförhandlingar. Att tro att Kim där skulle lägga sig platt inför USA då är man nog riktigt dum i huvudet. Med ovanstående slutsatser så kan man nog säga att han förhandlar ur en tämligen stark position. Glöm det här med sanktioner. Visst slår de men var någonstans i världen har de fungerat. Lägg där till att man är riktigt korkad om man som statsman litar på USA:s och Västs löften, av uppenbara skäl. Så vad har vi kvar då? Det går snabbt att konstatera att USA egentligen är helt irrelevant för Koreahalvöns framtid. Snabbaste vägen till fred är att USA packar och åker hem och överlämnar till Kina och ev. Ryssland att sörja för säkerheten. Vad gäller framtida utveckling behövs de inte heller. SK har ett mäktig teknologiskt kunnande men mer viktig bättre jordbruksproduktionsmöjligheter. NK har stora naturtillgångar som mineraler, jordartsmetaller och ev. även fossila källor för att inte tala om arbetskraft. SK skulle dra fördelar av att landvägen kunna knytas till Asiens fastland på ett bra sätt m.m. Sammantaget finns det en mycket stor utvecklingspotential i regionen och det utan USA:s medverkan.

Det är läget!

Hur validerar Du utkomsten - produkten av den "Formidabla och överlägsna framsynta" analysförmågan, Du tillmäter Cuba och Nordkorea?

Hur tycker Du det går för respektive?

Alltså vad ni alla missar är att jag åtminstone försöker analysera det faktiska läget på ett kanske amatörmässigt sätt och utifrån det göra någon form beskrivning av vad som kommer att hända i framtiden. Där är jag ytters dynamisk och tar in förändringar i mina tankar och håller inte kvar vid några förestållningar. Jag kan även ibland uttrycka mina åsikter och då säger jag det. Bäde Kubas och NK:s statsskick är inte några som jag direkt har sympatier för om jag säger så. Jag har dock inget större förtroende för Washingtonadministrationen heller, och om man inte ser avigsidorna i Västssamhällena av idag och att vi inte är på väg i någon direkt hoppfull riktning så har man allvarliga problem med synen. Ska vi börja räkna upp "utmaningarna" Sverige står inför kanske?

Det finns ingen här i tråden som påstår att livet är en dans på rosor i NK. Förutom Secundus då.

Och någon "utkomst" av händelserna i NK har vi inte men så här långt går det som tåget verkar det som. Helt enligt skriptet från Beijing och Moskva.

Bra, då har vi hoppat några steg i rätt riktning, i "Hoppa hage leken".

Du gör ett misstag, om Du tillmäter USA som nation, och administrationen i nuvarande form, lika lite förtroende som Cuba eller Nordkorea eller andra diktaturer med tredje världen standard.

Dessutom går relationerna mellan USA och Kina, i mycket positiva riktningar för tillfället.
Man närmar sig varandra alltmer, och når samsyn och konsensus i fråga efter fråga, inte bara det faktum att man är på väg att lösa de "Handelspolitiska" problem man är eniga om, utan även ett fördjupat samarbete vad gäller den Internationella politiken i stort.

Det är glädjande, mycket glädjande.

Fortsätter utvecklingen som den gör idag, kommer vi att få se en HELT annan utveckling i regionen, om Kina och USA väljer "Samarbetets väg och konvergens" istället för "Konfrontation".

Problembarnet, Nordkorea, inser man, att man har gemensamt intresse kring, och kommer nog att lösa,
om Trump och Xi fortsätter på den inslagna vägen.

Är det därför Kina bygger ett gäng hangarfartyg då och placerar kärnvapen på sina konstgjorda öar. Ja du LEMMOR, du avslöjar dig i din ignorans. Jag föreslår att du läser lite Sun Tsu tycker jag.

Titta nu på vad Kim har lyckats med. Från det att Obama ignorerade honom och var övertygad om att NK skulle kollapsa, vilket antagligen var alldeles sant, till det att han nu har Trumps uppmärksamhet och fått igenom ganska mycket så här långt, för att inte tala om propagandamässigt både hemma och i omvärlden.

Visst är han duktig och smart men jag tror nog att han har fått ganska mycket hjälp på vägen.

Det är en positiv utveckling vi åser mellan Kina och USA, alldeles oavsett att Kina bygger hangarfartyg, vilka dom inte haft tidigare, och planerat i åratal, det första egna, sjösattes 2017, och ett tidigare köpt på 90 talet av Rysk Kutznetsov klass. Allt för att komma ikapp USA, som har 13 st.

Militärt har Kina lång väg kvar innan dom är i paritet med USA, icke att förglömma.

Självklart är byggandet av öar, likaså ett beslut i Kinas strategiska beslut för området, såsom Kinas krav på att Taiwans nationalistiska och självständighetssträvanden skall upphöra.

Inget är skrivet i sten, när det gäller relationerna mellan Kina och USA. Hylla samarbetsutvecklingen, är dock något vi skall göra, och stödja.

---------

Din syn på Kim och diktaturen, är i mina ögon naiv och orealistisk.

VAD DE FACTO, har Kim uppnått med SUBSTANS? Ingenting, absolut ingenting.

Kosmetika och strålkastarljus, visst, men fullkomligt betydelselöst i det långa loppet.

De som fallit för eventuella propagandasegrar, inser inte, att det endast är kortsiktigt kapital.

Kim har INGEN framtid, (så länge han inte reformerar regimen) inte ens som "Buffertmarionett" åt Kina.

Ja du, hur kan man vara så kapitalt myopisk och totalt kulturellt blind? Du jämför Kina som har en fastställd plan fram till sisådär 2050 med USA som knappt har budgettaket klart en dag före deadline. 2025 har Kina antagligen gått om USA ekonomiskt om inte tidigare. Vid det laget lär man nog kunna matcha USA:s militär åtminstone inom sin intressesfär vilken är omfattande. Jag tror dock att Kina vill att det ska gå bra för USA det tjänar inte minst de själva på.

Edit:

Lite bra läsning:

America’s Collision Course With China

Det är därför vi skall hylla och stödja den positiva utvecklingen vi ser just nu.

Det är inte alls omöjligt att USA och Kina bildar "Allianser" som leder till "Mutual benefits" inom flertalet områden.

Handel och gemensam utveckling vad gäller bland annat "Grundforskning", är en bra kombination i receptet för framtida fred.

Dessutom står Kina inför enorma socioekonomiska problem, med oerhört underutvecklade regioner som lider av fattigdom, kraven kommer att växa inom Kina, på att prioritera dessa problem istället för den expansionistiska utrikespolitik man bedriver idag.

Det är inte med "Blida ögon", vare sig de fattiga Kineserna, eller de fattiga innevånarna länderna i Afrika, bevittnar, avseende den "Rovdrift" Kina bedriver.
Jag besökte bland annat Mauretanien, för några månader sedan, det var ingen positiv bild innevånarna i Nouakchott tecknade, över Kinesernas "Skövling" dom bedriver där och i Afrika.

Kina är allt annat än omtyckta, det kan jag lova.

Ja, de verkar inte att ha det lätt. Tacka vet jag USA! De är älskade överallt, speciellt Trump.

I historieskrivningen har vi kommit fram till Sovjetunionens fall och därtill hörande svält- och energikatastrof i Nordkorea. Nu inleds en period då juche, ungefär ”oberoende självtillit” framhävs allt mer i den officiella diskursen. Marx och Lenin plockas bort, Kim senior och junior får allt mer gudomlig status. Porträtten blir större och mer utsmyckade, likaså statyerna. Pyongyang känner sig av naturliga skäl övergivna. Särskilt Kim senior hade utökat NKs diplomatiska relationer till de europeiska öststaterna. Honecker och Kim stod varandra särskilt nära. Men när även Östeuropa faller som ett korthus i skuggan av Sovjetunionen blir Nordkorea även ur ett rent praktiskt perspektiv mer isolerat.

Fujimoto beskriver i sin bok hur tidigare inköpsresor till Berlin eller Bukarest nu omdirigeras till Singapore, Macau och Hong Kong, med falska pass och förhöjd risk att åka fast. Kim Jong-nam, Kim Jong-ils äldste son med sin första hustru åker fast med falskt pass när han och hans familj försöker ta sig in i Japan för att besöka Tokyo Disneyland. En japansk journalist vid namn Gomi från Tokyo Shinbun blir bekant med Jong-nam på Beijings internationella flygplats. De etablerar mailkontakt och Gomi förvånas över att Jong-nam besvarar hans mail öppet. De träffas så småningom i exempelvis Singapore och Macau. Efter Kim Jong-ils bortgång och lillebror Kim Jong-uns tillträde ställer han den raka frågan till Jong-nam om händelsen vid Narita när han åkte fast med falskt pass. Var det en händelse som gjorde att fadern inte ansåg honom olämplig som efterträdare.

Kim Jong-nam förklarar då att familjen alltid åkte på falska pass, kinesiska, sydkoreanska, japanska, singaporeanska och även brittiska (Hong Kong) eftersom de annars skulle dra på sig underrättelsetjänsternas nyfikenhet. Det var bara en tidsfråga, speciellt med moderna pass och deras biometriska kontrollfunktioner, innan något liknande skulle inträffa. Här uppvisar han en förvånansvärd dålig politisk fingertoppskänsla. Det är inte frågan om de falska passen, dessa har trots allt tillverkats av eller med hjälp av den nordkoreanska säkerhetstjänsten, utan det faktum att han åker fast och paraderas framför TV kameror och visas upp på alla asiatiska nyhetskanaler (Sveriges Television intresserade sig förmodligen inte för en nyhet som denna). Skammen är en av konfucianismens starkaste socialiseringprocesser. Jong-nams okänslighet inför detta kan nog endast tolkas som att han växt upp under omständigheter där denna del av konfucianismen aldrig förekommer.

När så Sydkorea etablerar diplomatiska relationer med Ryssland 1990 och Kina 1992, hamnar Nordkorea i något av en diplomatisk skugga. Presenter och hyllningstelegram från utländska ledare är viktiga verktyg för att framställa Nordkorea som en obestridd ledare på den diplomatiska scenen. De försämrade relationerna till Ryssland och Kina får bl.a. den bisarra konsekvensen att Frank Baude, KFML(r) partiledare till 1998, i nordkoreansk propagande föresvävades vara Sveriges Store Ledare. Bristen på hårdvaluta innebär också att Nordkoreas diplomatiska representation utomlands förväntas finansiera sin egen verksamhet. Följden blir att diplomatiska postprivilegier utnyttjas för narkotika och vapensmuggling. Även i Stockholm får polisen ingripa mot nordkoreanska diplomater. Det finns anledning tro att även FRA intensifierar sin avlyssning av den nordkoreanska ambassaden, men här skall det nogsamt understrykas att detta är rent spekulativt eftersom de aldrig kommenterar sin verksamhet. Låt mig uttrycka det så här; gjorde de inte det hade det varit ansvarslöst. Såväl för Sveriges del, men även för det samarbete de har med GCHQ och NSA. Men om någon från FRA vill dementera det påståendet är det fullt förståeligt.

Under tiden i Pyongyang försämras Kim Jong-ils hälsa. Enligt Fujimoto hade han inga problem att tömma både en flaska Soju och Hennesy under en kväll. Här skall det dock påpekas att asiater inte dricker alkohol rent, utan det späs ut med både is och mycket vatten. Dessutom hälls det upp flitigt till besökande och gäster. När isen smält blir drycken ofta allt för vattnig och medan de mindre bemedlade väljer att fylla på sprit har de välbärgade en tendens att blanda en helt ny grogg och lämna den halvt tömda till sitt öde. Så även om Fujimotos beskrivning framstår som drastisk skall det sannolikt inte tolkas som att han kolkade två 75or varje afton. Men kombinationen alkoholberoende och sviktande hälsa underlättade naturligtvis inte läkarnas arbete, något som dessutom förvärrades av att ingen i den Kära Ledarens närhet vågade säga ifrån och förklara hur allvarlig situationen var. Han syntes allt mer sällan till offentligt, även vid årets stora händelse, militärparaden i Pyongyang till Kim Il-sungs minne var han frånvarande. Spekulationer om Kim Jong-ils frånfälle ökade i intensitet.

Så småningom dök han upp igen, men som tydligt framgår av exempelvis bildmaterialet när han träffade Göran Persson som EU ordförande var han en skugga av sitt forna jag. Kim Jong-ils sista år vid makten kom att definieras av Wikileaks. Det visade sig att Kina i sin interna kommunikation ansåg honom vara en ”katastrof” och ”bortskämd skitunge” och att hans robottester 2006 risikerade hota världsfreden. Med tanke på den yttre fasad som Kina visade upp gentemot Nordkorea kom detta som lite av en chock för många utrikesministerier, inte minst det nordkoreanska. Under 00-talet, efter att man blivit medlem av FN, har man lyckats etablera diplomatiska relationer med över 100 länder. Länge var Sverige den enda västerländska nation med egen ambassad i Pyongyang. Men numera har exempelvis Storbritannien och Tyskland egen representation där de sitter i en gemensam ambassadbyggning med Sverige.

Ända sedan 2003 förekom det allehanda rykten om Kim Jong-ils hälsotillstånd, en japansk professor deklarerde att han hade diabetes och ersattes av dubbelgångare vid offentliga framträdanden. 2008 kom flera olika rapporter om att han drabbats av hjärnblödning. En fransk neurokirurg vid namn Francois-Xavier Roux meddelade att han behandlat Kim Jong-il på Röda Korsets sjukhus i Pyongyang i november 2008, men tillkännagivandet kom inte förrän efter Kims bortgång. Han hade således upprätthållit sin tystnadsplikt om sin patient. Han berättade att han behandlat Kim för en stroke, men att han inte fått några bestående skador. Med tanke på att KCNA kablat ut bilder av Kim Jong-il tillsammans med soldater i november 2008 började medier i väst inse att KCNA hade medarbetare som behärskade Photoshop och från denna tidpunkt kan vi notera en mera fullständig granskning av foton och video som släpps av KCNA till världens medier.

Hälsoproblemen kvarstod emellertid och den 19 december 2011 meddelade KCNA att Kim Jong-il hade avlidit på sitt tåg av en massiv hjärtattack två dagar tidigare. Satelitfoton avslöjar dock att tåget aldrig var i rörelse den dagen. Enligt den sydkoreanska underrättelsetjänsten skulle han istället ha avlidit under ett besök på ett kraftverksbygge i Huihon som drabbats av svåra förseningar. Enligt rapporten skulle han blivit rosenrasande med allt för högt blodtryck som följd och att detta ledde till hjärtattacken. Nordkorea stod nu under sin tredje Kim, den schweizikt utbildade Kim Jong-un, ännu inte 30 år fyllda skulle fylla sin fars platåskor.

En till, så är vi framme vid dagens situation.

Jag tycker att dina utmärkta historiska sammanfattningar borde slås ihop i ett inlägg och klistras i början av tråden.

Jag må ha en skruvad syn på verkligheten, men om det ovan citerade är ett svar på mitt inlägg så har du en synnerligen skruvad förmåga att tolka skriven text, eller så citerade du fel inlägg?

Men för att kommentera ditt svar så undrar jag hur du har kommit fram till att Kim I och Kim II inte fick supermakternas uppmärksamhet?
Historien är ju full av händelser som visar att så är fallet.
Att du tycker att förhandlingsförberedelserna gått bra hittills är nog inte så många överens om.