Snubblade över ett tillfälle att fråga en LO-kvinna apropå SIFO-bomben ifall hon observerat någon typ av SD-explosion bland kvinnliga kollegor på sistone. Yes, det hade hon gjort. Nästa fråga blev förstås vad som kan ha föranlett det. Amnestin? Andra aktuella händelser? Löfvens magplask i PL-debatten? Nej, inget av det i detta fall. En helt annan grej, som jag inte ens reflekterat över.
(Här bör sägas att jag personligen inte ger följande förklaring några superhöga poäng, men jag lämnar bidraget ändå, som ett av många i förslagslådan):
Hennes förklaring var att för några veckor sedan hade det tydligen släppts en handfull s k valkompasser, och det blev en minitrend på arbetsplatsen under ett par dagar att alla skulle testa sig själva. Det blev lite initialt lite dålig stämning då det visade sig att ”alla” fick SD som närmaste parti. Några visste på förhand, andra blev förvånade, men det stora var att de inte tidigare hade diskuterat det eller ’kommit ut’ i grupp, bara inom enstaka kompispar. Nu blev det en kollektiv snackis, med lättnad och rensad luft som följd.
Googlade på valkompasser och jo, runt 20 april kom det tydligen ut ett helt gäng samtidigt från flera medier.
Jag ger inte mycket för att själva partivalet skulle ha styrts av dylika kompasser. Det verkliga värdet torde ha legat i att valkompasserna triggade en kedjereaktion där alla kom ut unisont. Nu tillhör jag fel kön för att kunna bedöma värdet av detta, men lyckligtvis finns det forskning på området:
SD kunde vara störst om kvinnorna vågat
Jag köper nog det. Inte som förklaring till hela +3,8 i Sifo men det kanske kan skrapa ihop till +0,38% i alla fall.
(Här bör sägas att jag personligen inte ger följande förklaring några superhöga poäng, men jag lämnar bidraget ändå, som ett av många i förslagslådan):
Hennes förklaring var att för några veckor sedan hade det tydligen släppts en handfull s k valkompasser, och det blev en minitrend på arbetsplatsen under ett par dagar att alla skulle testa sig själva. Det blev lite initialt lite dålig stämning då det visade sig att ”alla” fick SD som närmaste parti. Några visste på förhand, andra blev förvånade, men det stora var att de inte tidigare hade diskuterat det eller ’kommit ut’ i grupp, bara inom enstaka kompispar. Nu blev det en kollektiv snackis, med lättnad och rensad luft som följd.
Googlade på valkompasser och jo, runt 20 april kom det tydligen ut ett helt gäng samtidigt från flera medier.
Jag ger inte mycket för att själva partivalet skulle ha styrts av dylika kompasser. Det verkliga värdet torde ha legat i att valkompasserna triggade en kedjereaktion där alla kom ut unisont. Nu tillhör jag fel kön för att kunna bedöma värdet av detta, men lyckligtvis finns det forskning på området:
SD kunde vara störst om kvinnorna vågat
Citat:
Kvinnorna har således haft pusselbitarna på plats länge. De var redan invandringskritiska i samma utsträckning som männen. Deras åsikter om det har stärkts genom 2015-krisen etc lika mycket som männens, eller mer. Det som saknades var att de synkade upp sig och godkände varandras SD-sympati. För det behövdes en katalysator och då råkade en valkompass funka utmärkt. Valkompasser är givetvis inget nytt, de fanns 2014, 2010. Men då låg inte fokus på invandringsfrågorna (i den mån de fanns med alls) och tiden var heller inte mogen för systerskapets stora lyftande av stigmat.
När kvinnor väljer vilket parti de ska rösta på väger de också in omgivningens inställning till olika partier innan de gör sitt val (eller rättare sagt vad man tror att omgivningen tycker om partierna).
Män tar inte alls samma hänsyn till vad de tror att andra tycker och tänker när de bestämmer sig för vad de ska rösta på. När vi lyfter in våra nya och alternativa förklaringar visar det sig att könsgapet inte längre är någon paradox, utan går att förklara med hjälp av socialpsykologi.
Ju mer stigmatiserat ett parti uppfattas vara i den allmänna opinionen, desto färre kvinnor röstar på partiet i fråga. Detta gäller inte bara invandringskritiska partier, utan även andra partier som är stigmatiserade, till exempel radikala kommunistiska partier.
Män tar inte alls samma hänsyn till vad de tror att andra tycker och tänker när de bestämmer sig för vad de ska rösta på. När vi lyfter in våra nya och alternativa förklaringar visar det sig att könsgapet inte längre är någon paradox, utan går att förklara med hjälp av socialpsykologi.
Ju mer stigmatiserat ett parti uppfattas vara i den allmänna opinionen, desto färre kvinnor röstar på partiet i fråga. Detta gäller inte bara invandringskritiska partier, utan även andra partier som är stigmatiserade, till exempel radikala kommunistiska partier.
Jag köper nog det. Inte som förklaring till hela +3,8 i Sifo men det kanske kan skrapa ihop till +0,38% i alla fall.
Och idag läser vi i SvD att S tappar bl a för att just kvinnor går till SD... ironi är bara förnamnet.
Dom finns inte längre.
