Citat:
Ursprungligen postat av
Kumabjorn
Yxmordsincidenten i JSA verkade ge Nordkorea maximal utdelning när Jimmy Carter tillträdde som president. Han bad kongressen att undersöka ett hemdragande av samtliga amerikanska trupper i Sydkorea. Detta gav så kraftigt ramaskri - han hade redan kritiserats för att dåligt förstå amerikanska nationella säkerhetsintressen - att JC ändrade sig till enbart marktrupperna. Men han fick också oväntad stöd från bägge partier när 119 kongressledamöter skickade honom ett memo som utpekade den amerikanska närvaron som ett indirekt stöd för de odemokratiska reformer, bl.a. en ny grundlag, som Park drivit igenom.
Nordkorea uppfattade Carter som obeslutsam och vek, men Park hade förstärkt den sydkoreanska närvaron längs hela DMZ och på vårvintern 77 lyckades man stoppa och döda en infiltrationstrupp från NK redan två km syd för gränsen. NK drog slutsatsen att det nu var för svårt att penetrera syd landvägen och gav sig istället i kast med stora tunnelbyggarprojekt. Det var också vid denna tid som Kim Jong-il fick en gradvis mer framträdande roll i det nordkoreanska ledarskapet. Han började besöka KFA positioner utan sällskap av sin far, bilder av honom i barackerna, med leende soldater, i tornet på en stridsvagn, sittandes i ett jaktplan och liknande blev allt mer vanliga i nordkoreanska medier.
Vice-ordföranden i Koreanska Arbetarpartiets Politiska Kommitté (Kim Il-sung var alltid formellt ordförande) Kim Tong-gyu kritiserade Jong-ils starka framtoning som ett brott mot partiets traditioner och för att han började ersätta äldre mer erfarna partikamrater med unga oerfarna. Kim Tong-gyu fick starkt stöd från ledarskapet inom militären. Resultatet blev kraftiga utrensningar och därmed etablerades också det monolitiska ledarskap vi idag känner igen från nordkoreansk sida.
Precis som Kim Il-sung ägnade sina första tio år åt att konsolidera sin maktställning kännetecknas 80-talet huvudsakligen av ett Nordkorea som ägnade sig åt interna maktstrider. Med Ronald Reagan som president fick USA ett oerhört fokus på Sovjetunionen och med Gorbatjov och glasnost genomgick såväl land som parti en metamorfos. När Sovjetunionen bröt samman och Berlinmuren föll stod Nordkorea plötsligt mer isolerat än någonsin tidigare. Kanalerna för hårdvaluta ströps och Kina var i mångt och mycket fortfarande en agrar utvecklingsstat. Dokument som visade Moskvas förakt för klanen Kim och deras åsikt att Nordkorea styrdes av ett gäng klåpare kom till allmänhetens kännedom. Nordkorea svarade med att riva alla statyer av Karl Marx, Lenin och Stalin. Istället blev det ett monumentalt fokus på far och son Kim. Historien om deras födelse skrevs om och personkultsinslaget nådde gigantiska format.
Den 12 mars 1993 slog så Pyongyang till oväntat och meddelade att de drog sig ur Icke-spridnings Avtalet (för kärnvapen). I princip innebar det att de hade för avsikt att bli en nukleär nation. Mitt i denna kris stod Sveriges tidigare utrikesminister, folkpartiets (numera Liberalernas) Hans Blix som generaldirektör för IAEA, FNs Atomkrafts Inspektion. De vägrades tillträde och i samband med den årliga SK-USA övningen Team Spirit (70 000 sydkoreanska och 50 000 amerikanska soldater) beordrade Kim Jong-il KFA på högsta alert. Befolkningen skulle gräva diken runt bostäderna, gevärsammunition fördelades, utländska diplomater ombads lämna Pyongyang och telefonlinjerna till Kina (de enda till utlandet) skars av.
För att undvika en eskalering var den diplomatiska responsen från såväl Sydkorea som USA återhållsam. Nu ser vi ett skift i den nordkoreanska diplomatin. De säger i detta läge att de är villiga att hålla bilaterala samtal mellan NK och USA för att lösa spänningen. Bevis finns inte, men sannolikt är detta en kursändring framtvingad av att de inte längre har Sovjetunionen i sin hörna. Kinesernas stöd var aldrig mer än av moralisk karaktär. Den 11 maj antog FN:s säkerhetsråd en resolution som krävde att NK skulle förkasta sin deklaration att lämna icke-spridnings avtalet och återta sin plats bland undertecknarna. Pyongyangs svar var att varje sanktion med en inriktningen mot landet skulle tolkas som en krigsförklaring. Därefter beordrade Kim Jong-il missiltester, den 29 och 30 maj testades tre Scud och en No-dong missil, landet ditintills mest intensiva missiltest.
Motvilligt satte sig USA ned vid förhandlingsbordet i FN för bilaterala förhandlingar med NK och försökte hela tiden ge sken av att man var representant för det "internationella samfundet". Men i Pyonyang var man mer än nöjda, de ansåg sig nu behandlade som likvärdiga. Riktigt missnöjda var man däremot i Seoul. De tyckte sig nu se en lång kedja av samtal mellan NK och USA där de placerats utanför spelplanen som åskådare. IAEA ansåg att överenskommelsen mellan NK och USA innebar att NK hade återgått i avtalet om icke-spridning och därmed underställda ad hoc inspektioner från IAEAs sida. NK däremot menade att de nu hade en unik sits och själv kunde avgöra vilka inspektioner de behövde acceptera. Det hela slutar med att Hans Blix offentligt tillkännager att IAEAs inspektioner än meningslösa.
Phuu, nu behöver nacken vila.
Kepsen tas av igen!
Föredömligt och detaljerat, som brukligt, i Dina inlägg.
Dessutom belyser detta inlägg, ytterligt väl, Nordkoreas konstanta och arroganta beteende, när det kommer till redbarhet i inspektionsfrågan.
Vi ser ånyo, idag, tydligt exempel på att det agerandet upprepar sig, genom Nordkoreas ensidiga dikterande och selektiva journalisturval man gör, avseende de man vill ackreditera till evenemanget/manifestationen nästa vecka.
