Hur var Sverige förr - 70 och 80-Talet

Framförallt på 70-talet var det inte ovanligt skulle jag säga, att börja arbeta direkt efter grundskolan. Man läste verkligen inte på universitet liksom man gör idag sedan 25 år tillbaka. Det där började i och med den ekonomiska krisen och den stora arbetslösheten i Sverige på 90-talet.

Småorter har alltid haft problem med att sysselsätta ungdomen men jag kan inte uttala mig om hur det var i orter som Avesta och Hedemora avseende arbetstillfällen (bra sådana, heltidsarbeten och så) då jämfört med idag.

Njä.
Till och börja med avskaffades studenten 1968.
Vi som gick ut gymnasiet åren efter fick det hela tiden påskrivet, att vi inte var riktiga studenter.

En annan stor skillnad är att det var betydligt mindre lönespridning, det gick att leva ett gott liv på, i princip, vilket jobb som helst, vilket bidrog till att färre läste vidare.

Antalet studenter på högskola/universitet 1977/78 var 177,000. 2017 var det 400,000. Det var sannerligen inte lika viktigt att läsa på universitet på 70-talet jämfört med 40 år senare.

http://www.scb.se/hitta-statistik/st...vancerad-niva/

Jag gick i grundskolan under 80-talet och då var det verkligen inte vanligt att läsa vidare på universitet.

Det som var förväntat var gymnasium, men efter det var det arbetslivet som väntade.

"Enkla jobb" fanns det ju "gott om."
Det fanns många arbetsplatser som inte krävde gymnasium.
Men att ha gått på gymnasium ansågs "fint."

Jag minns att en av de mest åtråvärda gymnasieprogrammen var Frisörslinjen.
Det var verkligen högstatus.
Det var förvisso teknisk linje också, men på annat sätt. Efter teknisk linje blev man gymnasieingenjör.
Dvs inte en riktig ingenjör, så att säga.


I Malmö var Kockums en stor arbetsplats, och många såg fram emot att börja jobba där.
Det var inte något som krävde högre utbildning.


På "småorter" fanns det fortfarande olika "bruk" och "verk."
Som en större del av det lilla samhället arbetade i.
Tex Sockerbruk.
Dessa fabriker hade ofta byggt upp "egna" bostadsområden i utkanten av dessa samhällen var de anställda fick lov att bo.

Så fabrikerna tog hand om sina anställda på ett annat sätt än idag.
Men det är inte så konstigt eftersom de anställda räknade med att få jobba på stället Hela Arbetslivet.

Jo, det är ju rätt att det gick att leva bättre på pengarna man fick.

Men, det var också något som förändrades just då, under 70- till 80-talet.
Det var ju då de stora devalveringarna ägde rum, från 1972 till 1982.
En tiotusenkronorslapp förlorade mer än 5000 kr i värde på den lilla tioårsperioden.

Ja, det fanns tiotusenkronorslappar då ... =)

Det var sannerligen den nya modellen som hade slagit igenom 1977, med 177 000 studenter på h-skola/univ. Att det är ännu fler idag är inte tecken på en förändring, utan tecken på att tendensen har förstärkts. Som jag tidigare nämnde: Jag menar att dagens modell med gymnasium/h-skola/univ fick fotfäste under 1970-talet. Det var ju inte så att på morgonen den 1 januari 1977 stog 177 000 studenter utanför porten på h-skolor och univ. Man får inte glömma att stora förändringar tar tid att fasa in.

Du kan ju leta upp hur många studenter på h-skola/univ det var runt 1960-talets första år. Och även hur många eftergym studentplatser det fanns i landet överhuvudtaget. Antalet h-skolor och univ är ju betydandligt fler nu än såväl 1960FF som 1970FF.

Den stora förändringen inom skolan sker i början av 1960-talet. Men ingenting sker på en förmiddag . Den skolreform som då ägde rum: - folkskola-> (enhetsskola) -> grundskola -> gymnasium tog många år att fasa in, samtidigt som den äldre modellen tog många år att fasa ut. Dessutom tror jag det kan vara skillnad mellan stad och landsbygd.


Just i mitten på 1970-talet förstärktes också vuxenutbildningen: allt ifrån aktiv studievägledning till faktiska skolbänkar och klassrum. Av detta blev det som idag kallas KomVux. På 70-talets mitt introducerades också nya former av studiestöd, t ex "Studiepenning" och diverse stödformer via AMS, som jag tror bidrog till att knuffa in en betydande del av de 177 000 studenterna (enligt ovan) på h-skolan.

Mycket viktig poäng. Sverige på 70-talet hade förmodligen den minsta lönespridningen i något utvecklat land, någonsin. Den började öka sen men långsamt, och på 80/90-talen var den fortfarande internationellt och historiskt sett mycket liten.

En annan effekt av relativt låga löner och höga marginalskatter var att förmåner och svartarbete lönade sig enormt. Det skapade lite av en fifflarmentalitet i breda kretsar.

Nu beror det på vilka orter man tittar på, men var det något som präglade tiden kring 1975-1985 var att många industrier lades ned samtidigt som kvinnorna gick ut på arbetsmarknaden. I många orter med 500-2000 invånare blev vårdhemmet (med billig kvinnlig arbetskraft) den största arbetsplatsen medan bruket/verket på plats (med manliga arbetare) skar ned eller lades ned. Vi ska även minnas att Sverige till skillnad från andra västländer hade en mycket större andel äldre vid den här tiden p.g.a. de som var 70-80 kring år 1980 hade sluppit delta i världskrigen.


Att industrikrisen (som diskuterades frekvent både i "riksmedierna" men inte minst i lokala nyhetsblad när någon lade ned/sade upp anställda) på den här tiden inte slog hårdare mot arbetslöshetsstatistiken beror på att den offentliga sektorn expanderade i princip överallt med dagisutbyggnaden, äldreboenden m.m. (och var så gott som omöjligt att bli avskedad från) samtidigt som en stor del av den invandrade arbetskraften som kommit 1965-1973 "åkte hem" till Finland, Jugoslavien etc. I princip samma sak skedde i alla västeuropeiska länder men Sverige gick längre i att anställa folk inom offentlig sektor än vad exv. Västtyskland gjorde (och indirekt bidrog det till devalveringarna som skedde under den här perioden).

Sverige på 70- och 80-tal hade atombombsnoja. Och var i enkelriktad massmedias makt. "Alla" såg på TV1 och TV2, "alla" läste sin DN och höll käften.

SCB brukar ha äldre statistik om man kontaktar dem. Denna är internetversionen som är lättast tillgänglig. Studenterna har vuxit i antal med 100% inte sedan 1977 utan runt 90-talets början. Det var ganska jämnt antal studenter på 80-talets år. Det exploderade på 90-talet och det gillade statsmakten därför att det gav lägre arbetslöshetssiffror än vad den själv ville se. I och med 90-talet inleddes utbildningsinflationen fast det kan ju givetvis ha utbildats för mycket folk redan på 70-talet på universitetsnivå.

Jag var väldigt ung då. Men märkte ändå att Sverige var mer generöst eller rikare på 70- 80-talet. Man satsade också mycket mer på forskning. Byggde sjukhus, skolor. Allt verkade genomtänkt i minsta detalj och inget fick lämnas åt slumpen. Ville man ha ett jobb så fanns det. Ville man inte jobba så kunde man sulla runt, läsa på universitetet halva livet mm. Vägarna blev bredare och större. Man pratade om flygande bilar och ny teknik som om allt var möjligt. Optimismen hade inga gränser. Varje dag dök det upp nyheter om Svenska uppfinningar och forskning. Människor var stolta och skröt om Sverige. Idag verkar Svenskar skämmas och talar illa om landet. Vi var bra på väldigt mycket. Men insåg det inte då. Maten, godis, läsken, glass allt var godare när den var Svensk, Idag kan man bara köpa importerat, Förr fanns mängder av olika drycker. Nu finns, i stort sett, bara Fanta och Coca Cola. Det är kanske optimismen och självförtroendet vi har förlorat. Nyheterna är alltid negativa, förr positiva
Det enda som jag upplever bättre är tillgänglighet och underhållning
Det sämre är kvalitet på i stort set allt, pengar går före kvalitet.

Måste MYCKET bestämt värja mig mot beskrivningen av Sverige som ”ett DDR-land”.

Det där stämmer inte alls, utan är något slags märklig efterkonstruktion som jag gissar att framför allt extremt konservativa människor gillar att göra.

Till att börja med så var Sverige precis som idag en fullt fungerande demokrati med ett flerpartisystem även på 70-talet. Samhället var dessutom till följd av bland annat offentlighetsprincipen exceptionellt transparent. Någon statskontroll av medierna förekom överhuvudtaget inte (jobbade själv på en större borgerlig tidning på den tiden och vi skrev precis vad fan vi ville) och medborgarna var inte på något sätt begränsade eller bevakade, utan kunde både resa vart tusan man ville och uttrycka sig fritt.

Man kunde till skillnad från i DDR till exempel både säga och skriva att man hatar Sverige, regeringen, Palme, SVT, Leksands IF eller puckstång med jordgubbssmak utan någon som helst risk för repressalier och det stod den som ville fritt att flytta till Tyskland, Spanien, USA eller Månen om man så ville.

Sverige byggde även då dessutom på marknadsekonomi snarare än planekonomi, om man nu avser att göra liknelser med DDR på det området. Kapitalismen och framför allt arbetsmarknaden var däremot något mer hårt reglerad i 70-och 80-talets Sverige än vad den är idag. Ett fåtal verksamheter bedrevs uteslutande av staten av rent humanitära skäl, med hänvisning till att inte tjockleken på plånboken eller girig vinstjakt skulle avgöra kvalitet på bland annat vård, skola och omsorg. Det gjorde att vi hade en dyr och mycket stor offentlig sektor. Vilket vi hade VALT att ha.

Sveriges befolkning hade dessutom den kanske högsta levnadsstandarden i världen på just 70- och 80-talen. Även här är jämförelsen med DDR fullständigt befängd. Det rådde till skillnad från i östblocket aldrig någon brist på varor i butikerna, inte heller någon brist på urval av olika varor, alla hade tak över huvudet, varma element, mat i magen och fri tandvård samtidigt som lönerna och välståndet ökade stadigt. Folk drack Fanta och åkte till Kanarieöarna och spelade tv-spel och såg amerikanska filmer på bio. Det lyxkonsumerades friskt och man behövde inte vända sig till svarta marknaden för att få tag på modern teknik. Faktum är att vi hade en långt högre levnadsstandard än vad människor hade i andra västländer som Tyskland, Frankrike, Storbritannien eller Nederländerna. Länder som INGEN i retrospekt refererar till som ”DDR-länder”.

Däremot så var Sverige under långa perioder politiskt övervägande rött och hade ett mycket högt skattetryck, men det var ju resultatet av fria val och inte av tvång. Det märktes förstås i den allmänna attityden, men också i den öppna debatten. Det förekom dessutom borgerliga regeringar även under dessa år.

Den tidvis röda preferensen, som för övrigt var en rörelse av internationell karaktär och inte en isolerad svensk företeelse, avspeglades i musik- och modetrender av olika slag. Det kan säkert ha upplevts som irriterande för libertarianer och andra konservativa, men är ingalunda att ta som inteckning för några som helst paralleller med kommunistiska diktaturer.

Nä, någon måtta får det vara.

Det statliga monopolet på radio och tv är väl den enda tillnärmelsevis rimliga jämförelsen, men den haltar också betänkligt. Reklam i tv var förbjudet, framför allt med hänvisning till den påverkan som den kunde ha på barn. Syftet med ett förbud mot kommersiella aktörer var alltså INTE att SVT skulle ha fritt spelrum som något slags regeringsmegafon för propaganda. Det är ett löjligt påstående.

Det fanns dessutom inget förbud mot att använda parabolantenn om man vill se annat, även om den tekniken var förhållandevis dyr på den tiden. Sveriges radio och tv var dessutom mycket tydligt separerade från statsmakten, och har ända fram till nu inte ens varit skattefinansierade, just med tanke på att de skulle vara fria och obundna.

Det kanske var lite "tuffare" att vara rik i 70- och 80-talets Sverige, eftersom man betalade mer i skatt. Men visst kunde man bli rik om man var en duktig entreprenör även då.

Nej, något DDR har Sverige verkligen aldrig varit. Om Sverige någonsin varit i närheten av att vara en förtryckarstat, så var det i så fall före socialdemokratin, men då handlade det om ett förtryck av arbetarklassen. Så lägg ned det där snacket. Det är rent trams.

Med vänlig hälsning från en liberal som var med på den tiden.