Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Det är min uppfattning också. På den typen av arbetsplatser så har man en del AW, eftersom det är stora arbetsplatser så brukar det anordnas lite saker på de anställdas egna initiativ beroende på intresse etc där respektive kanske bjuds med ibland.
Men de verkar inte haft många bekanta som spontant kunde säga "Se till att komma iväg på middag och teater ikväll så passar vi barnen." Eller än hellre, be dem dra en fredageftermiddag och inte komma tillbaka förrän tidigast söndag.

Det är lugnt, det har redan framkommit att hon även spelade annat. Det var nog Höglund som ville dramatisera sin text lite. Vad bra att du älskade dina stycken.

Hur ofta förekommer det i din värld?

Strikt till min personliga värld, ingen gång. Men jag har inga sjuka barn(har inga barn). Däremot vet jag att det händer bland bekanta som haft väldigt sjuka barn. Men som sagt, det förutsätter att bekanta vet om situationen, och att de finns i någorlunda närhet. Det är ju inte säkert, särskilt inte om man som akademiker flyttat till ett eftertraktat jobb.

Ok frågan var inte ställd till mig men ca en gång var tredje månad

Edit: Om du syftade på barnpassningen så är svaret aldrig

Jag tror att man då måste känt familjen väl och därmed inte ens föreslår just det pga flickornas sjukdomssituation.

Jag är bortskämd helt klart.

Inte för att jag är ett charmtroll, snarast för att vi bor grannar och länge delat på hundpromenader, tidningar och måltider.

Det går inte alls att jämföra med denna familjs utsatta situation med två sjuka barn. I en trevlig förort visserligen men inte någon kompis som bara kan poppa in si så där. Då och då, dagligen ... Som ser och förstår hur läget är, någon att prata med ... Som har helt andra ögon.

Det beror ju på vadför sjukdom de har. Rör det sig om något där de har väldigt lågt immunförsvar så kanske man inte vill exponera dem för frömmande människors baciller. Eller om det är någon avancerad medicinering som krävs. Men om det är ME så är det väl främst omsorg och assistans med dagliga göromål. Jag antar att barnen inte heller var i flodhäststorlek (om man nu skulle tvingas bära barnen till toaletten om de behövde kissa).

Så nehe, jag tror inte barnens sjukdom var det som hindrade folk från att hjälpa och passa barnen ett par timmar eller kanske två. Utan att föräldrarna inte hade såpass nära sociala kontakter med andra vuxna. De var isolerade med sina sjuka barn.

Alltså nu fattar jag inte riktig vad diskussionen handlar om.

Elli09, om man nu tror på hen och i det avseendet här gör jag det, skrev att föräldrarna var på julmiddag utan barn i Göteborg samt att man omgicks med andra vid middagar, midsommar etc där barnen var med. Barnen var också själva ibland när lärarna kom hem. Så varför skulle föräldrarna inte kunna gå ut ibland om man ville det??? Poänget för mig är inte att familjen inte hade något socialt omgänge. Jag har fått intryck att det minskades under 2016 och 2017. Det som orar mig mest är att A inte har setts utomhus själv på länge. Finns inte en enda uppgift för 2017. Någon gång efter hemundervisningen startade?? Det där att kunna gå ut på egen hand, att vara i skolan etc. är så viktig. Och angående detta vet jag inte riktig om Elli09 är rätt informerad eller kände familjen på det sättet att hen kunnat veta det - alltså om A ha kunnat röra sig som hon ville.

Hade jag haft intryck att A inte gick i skolan men lämnade huset med kompisar på egen hand så hade jag inte varit så orolig.

När det gäller egna barn är det inte ovanligt att en del föräldrar lever i förnekelse. De med Asperger kan få diagnos senare i livet.
Denna bloggaren beskriver syskon med Asperger. Den ene var 24, den andre 17 år när de fick veta.

http://blogg.aspiration.nu/aspergers-syndrom-och-arftlighet/

Jag var förbi Alfredshällskolan idag på en promenad och såg att de hade satt fast en plakett på en bänk utanför entrén. Den var fäst på bänkryggen och det stod typ "Till Minne av Moa och Agnes" på den och det låg en massa blommor på bänken.

En fin handling. Bra.