Jag har läst Höglunds bloggar ett varv till och fastnade i det här citatet:
Citat:
”Pianolärarinnan” berättar att lilla NN hade mycket god musiksmak. Under tre månader i fjol tränade flickan bara ett enda musikstycke tillsammans med sin pianolärarinna. Det var Dimitri Kabalevskys vals i d-moll. Det var det sista musikstycke flickan spelade tilllsammans med sin lärare innan flickans liv tog en helt annan riktning.
Kan det vara orsaken till att Moa slutade med pianolektionerna? Det kanske inte ens hade nåt med sjukdomen att göra? Hur kul kan det vara att spela vals i d-moll i tre månader i sträck? Varenda unge jag har träffat skulle tjatat åt mamma och pappa att ringa och säga att det får vara nog. Om mamman dessutom var mer åt Bob Dylan hållet så skulle hon knappast försöka övertala dottern.