Skvaller om Horace Engdahl?

Jag tycker inte heller det är något fel på honom som stilist. Men man blir sällan direkt lycklig av hans formuleringar. Det blir jag ofta av Engdahls.

Det är väl strängt taget inte mycket som håller någon kvalificerad nivå som kommer att överleva, med tanke på hur bildningskurvorna ser ut... Men om du har läst ex.vis Ärret efter drömmen, vad är det du stör dig på där?

Det som stör mig är att det inte är vad jag kallar en bok utan en klippsamling. Intelligens manifesteras i böcker där ett stort material organiseras och där man ur det utvinner någonting intressant och originellt. Att skriva smarta artiklar till DN:s kultursida är inte mycket att yvas över om du jämför med franska och tyska akademiledamöter.

Mja, om de franska och tyska akademiledamöterna hade bott här hade de nog fått nöja sig med att skriva smarta artiklar till DN:s kultursida, don't you think?
Tyvärr är ju svenska förlag rätt obenägna att investera i helt nyskrivna essäböcker. Kan knappt påminna mig något från de senaste tjugo åren som inte i grunden är en "klippsamling". Kan du?

Du uttrycker dig rätt okunnigt om Engdahl, tycker jag. Horace lever långt ifrån sannolikt utifrån att Akademien skulle vara hans identitet. Han har annat i livet.

Sannolikt går han inte självmant. Blir intressant att följa utvecklingen.
Jag hoppas han blir kvar i Akademien. Finns andra som borde lämna Akademien i stället, av lite olika skäl. Jag tänker framför allt på Kjell Espmark, Katarina Frostensson och Sara Stridsberg.

Han har inte bränt alla broar.

Märkligt det här, du far iväg på ett ganska underligt sätt. Det märks att du låter den omständighet att du inte tycks gilla Engdahl stå i vägen för att skriva och återge vad som verkligen har skett och om det som är sant.
"Knuffade in en kvinna i väggen" är ganska fånigt formulerat. Det var ju aldrig på det sättet. Journalisten var för övrigt rätt påflugen, och det är inte första gången just den kvinnan/journalisten beter sig mer eller mindre påträngande.
Det där om anställda som vittnat och "skrikandes könsord" är ganska mycket en skröna - och när det kommer från dig som i mångt och mycket har en agenda att ogilla Engdahl kan man inte ta det du skriver på allvar.

Horace skulle aldrig ha haft några problem att få förlag intresserade av t ex den sorts böcker som Olof Lagercrant gav ut efter sin pensionering, inte heller av mer substantiella verk. Kristoffer Leandoer, Carl-Johan Malmberg, Ronny Ambjörnsson, Nina Burton, Karin Johannesson verkar inom detta fält - och åtminstone de två senare har sålt bra.

Det verkar finnas en slags hängiven kult kring Horace, de verkar inte kunna komma på konkreta argument för hans storhet utan det är tyckande och åsikter. De som framläggs blir snabbt avslöjade genom sin uppenbara felaktigheter t.ex hur det akademiska systemet fungerar att inte veta vad titeln adjungerad professor innebär.

Finns det någon som kan förklara vad som gör Horace så lockande för denna kult.
Jag har försökt finna det i hans böcker och hans aforismer/maximer. I stort sett alla framstår som nonsens (jag har inte läst litteraturvetenskap så kanske därför men jag har en mängd högskolepoäng och till och med en egen doktorshatt så obildbar är jag inte)

Vad är inte nonsens och plattityd vad skulle inte kunnat vara skrivit av vilken slumpvis mobbad emotonårspojke, var finns genialiteten?

”hälsosamhället är genomsyrat av död, inte liv. Om vi vågade leva, skulle vi också våga dö”, ---YOLO på dig Horace

”avsky för lyx är en form av sexualskräck, maskerad till socialt samvete” ---så du får inte ligga med vänster tjejerna buhu Horace

”Det räcker med att se sig omkring på ett ordinärt kafé. Besökarna är som en samling arbetslösa skådespelare. Kanske är några av dem verkligen det. Det är därför de har tid att sitta på kafé”. ---Ja vi fattar att du inte har några vänner, du är isolerade och utanför, ingen vill fika med dig, men det kanske är det ditt eget fel Horace

”Han gick utan mask, och man berömde inte utan skäl hans utsökta förklädnad”--Detta är en rätt vanlig föreställning att se sig själv som den enda äkta oförställda, boring.

”Efter en viss punkt är det bara med de döda man kan ha en naturlig relation, eftersom de behandlar en som den person man fortfarande menar sig vara”.---Men fy fan, självmord är väl ett alternativ för dig med Horace, sluta klaga skaffa dig ett liv eller dö.

Visst finns det bra grejer med men även en blind höna hittar några korn, och producerar man tillräckligt många meningar blir något bra

så detta citat tillägnar jag Horace kulten.

"Problemet med elitism är att man bara får med sig de näst bästa. De bästa identifierar sig med allmänheten och ser sig själva som vanliga."
- Jag antar att detta är sant inom litteraturvetenskapen, men kanske inte inom fysik, idrott eller medicin där man kan reellt mäta det resultat som produceras.

Det gemensamma för nästan alla du nämner - och även t ex Johan Svedjedal, Peter Luthersson, Ebba Witt-Brattström och Ola Larsmo - är att de har jobbat i media och/eller med akademiska karriärer i 30-40 år (Karin Johannisson är dessutom numera död). Det verkar vara först när de närmar sig pensionsåldern som humanister och litteraturvetare i dagens Sverige har några större möjligheter att intressera bokförlagen för essäböcker, nyläsningar av kända författare/konstnärer /politiker och life-and-letters-biografier av en typ som tidigare var självklara inslag i bokflödet. Innan dess finns varken några positiva förväntningar från bokförlagen, några förskott eller (oftast) några verkliga möjligheter att få loss tid från en tjänst som professor eller docent för att forska, tänka och skriva en bok som riktar sig till den bildade allmänheten, inte till akademiska betygsnämnder.

Jämför med England, Danmark eller Frankrike där den här sortens böcker skrivs av pigga 30-40-åringar på väg uppåt i karriären, inte enbart av 60-70-åriga veteraner.

Dessutom får man väga in att utgivningen av essäböcker i vid mening och populärvetenskaplig eller kritisk litteratur om humaniora, historia och samhällsfrågor har smalnat rejält i Sverige under de senaste trettio åren. På 70-80-talen fanns det en bred utgivning av böcker om historia, litterär essäistik och om historiska nytolkningar, t ex Michael Nordbergs Den dynamiska medeltiden, Peter Nilsons essäböcker om naturvetenskapens och astronomins historia, de båda serierna av Författarnas litteraturhistoria med en mängd högklassiga essäer och nyläsningar av svenska och utländska författare, Nina Burtons Den hundrade apan (om det svenska litteraturklimatets och de litterära tidskrifternas förändringar under femtio år) samt en mängd översättningar av tunga engelsk-och franskspråkiga verk om historia, historiskt berättande, mentalitetshistoria och historiska metodfrågor, från Philippe Aries' Barndomens historia och Emmanuel Le Roy Laduries Montaillou till Natalie Zemon Davies' Martin Guerres död. För att inte tala om Sten Lindroths Svensk Lärdomshistoria (fyra band 1975-81).

Det var i det klimatet som t ex Ronny Ambjörnsson, Sven-Eric Liedman, Svante Nordin, Carl-Henning Wijkmark, Horace Engdahl, Ingrid Elam - och delvis även Dick Harrison och Peter Englund - tog sig fram som forskare och skribenter. Något liknande finns inte idag, både förlag och s k kultursidor har bommat igen fönstren. Den svenska utgivningen på dessa områden ter sig idag synnerligen påver.

Eller så kanske det är så att urvalet i Sverige är så litet så kvaliteten i toppen blir lidande.

De som väljer att inrikta sig mot humaniora speciellt litteraturvetenskap är inte de med de högsta akademiska förutsättningarna från gymnasiet. I Sverige premieras mer praktiskt inriktade högre utbildningar både lönemässigt och inflytandemässigt. I England eller USA kan du gå från en teoretisk humaniora utbildning (vid ett bra universitet) till ett topp jobb inom ekonomi eller förvaltning det gör att urvalet på universitets grundnivå blir mycket bredare.

Men ärligt hur många 100 personer bryr sig om Ronny Ambjörnsson, Sven-Eric Liedman, Svante Nordin, Carl-Henning Wijkmark, Horace Engdahl, Ingrid Elam. Om du är så insatt som du vill ge sken av har du säkert 90 % av dessa som Facebook vänner, Så om du är aktiv i denna bransch fråga dig: är du elit av alla, eller elit av resten (ni som inte blev valda).

Ett problem med den Svenska Akademien är att det saknas ledamöter med särskild resning, t.ex. giganten Lars Gyllensten.
Vad sägs om följande profetiska utsaga 1998 när Horace Engdahl blev ständig sekreterare:
https://www.dn.se/arkiv/teater/horace-engdahl-tar-over-efter-sture-allen/

Eftersom min replik lyftes bort av någon moderator så ska jag fatta mig mycket kort: 1) jag håller med om att de tongivande skikten i Sverige har en snäv, fackidiotisk syn på relationen mellan utbildningar och jobb. Detta skadar inte bara media och enskilda karriärer, det är också en ekonomisk bromskloss för hela samhället. På många håll utomlands ser det annorlunda ut.

men 2) du verkar blunda med båda ögonen för att jag ställde dagens tillplattade, brackiga och karga svenska kulturklimat (och utgivning/karriärmöjligheter för personer som, inriktat sig mot humaniora men vill nå ut till en bredare publik) mot läget för 30-40 år sedan. På den tiden var vi betydligt färre, runt 8.3 mille år 1980, men utgivningen, diskussionen i media och intresset för böcker (och tv-program) om historia, historiska metodfrågor, litteraturhistoria, essäistik osv mycket större. Det var som sagt i den världen som både Engdahl, Svedjedal, Ambjörnsson, Liedman m fl fick fart på sina karriärer.

De sista raderna i ditt inlägg (ej citerade här) förtjänar inget vettigt svar.

Försök inte. Jag har ingen agenda att ogilla Horace. Det mesta jag skrivit om Horace på Flashback har varit positivt. Jag har berömt hans böcker, som jag till och med samlat på. Jag sympatiserade med hans hållning i kriget med Ebba. Jag älskade TV-programmen med Liv Strömstedt där jag tycker han är lysande.
Men när hans solkiga roll i Arnault-affären kulminerade i den vulgära och infama Expressen-drapan tappade han mycket av mina sympatier och min aktning. Och jag anser att han skulle göra Akademien en ovärderlig sista tjänst om han nu begärde sitt utträde frivilligt.

Men jag trodde det var underförstått för alla att under 1970- 1980 talet var det så mycket mera kulturstöd från staten, utgivningen var starkt subventionerad med skattemedel (notera att jag inte lägger några politiska värderingar på detta) så har det inte varit de senaste decenniet. Förlagen vågar inte ta risker med någon som inte redan är ett namn. Den ändrade kulturpolitiken har inget med hur stor talangpool som finns tillgänglig i praktiken om man jfr Sverige relativt UK och USA.

Ursäkta om du uppfattade frågan som förolämpande men man måste ändå kunna ställa sig en sådan fråga. Med begränsade resurser kan man inte bli bättre inom ett visst ämne en nivån på det humankapital som finns tillgängligt.