Citat:
Ursprungligen postat av
Solglittret
Oavsett om du tror att barnen var sjuka, gissar på att du tror att de hade en ME-diagnos, eller om barnen nu inte var sjuka alls eller bara "lite" sjuka - så var de faktiskt inte dödssjuka. De hade mycket väl idag kunnat bli helt återställda även med en ME-diagnos.
1/10 vuxna blir helt bra - ännu fler andel barn blir helt återställda och många blir väldigt mycket bättre även vid ME. Vi har ingen aning om framtidens behandlings möjligheter. Barnen var sannolikt inte döende i någon sjukdom överhuvudtaget - de skulle ha uppnått vuxen ålder.
Men Oskar och Hanna tyckte liksom inte det var någon ide att ge barnen denna chans. De räknade ut barnen och såg till att radera ut deras existens. Barnen fick aldrig ens försöka att bli vuxna individer och leva ett eget liv. Ett liv som H och O själva fått uppleva med förälskelse, kärlek, parbildning, utbildning, karriärer och egna barn.
Det är total egoism och förtjänar ingen empati.
Vi måste ändå komma vidare. Det hjälper inte att leta efter en rationell förklaring. Vi kan inte tänka utifrån oss själva, använda våra egna referenser.
Ja, det var fel att döda barnen.
Kanske har jag lätt att leva mig in i känslan av hopplöshet pga egen kronisk sjukdom. Det nattsvarta och hopplösa är inte främmande.
Och ja, det är ett långt steg till att döda sina barn. Det är oförsvarbart. Och samtidigt outhärdligt att se sitt barn lida. År ut och år in. Hur förmedlar man hopp när man inte känner något själv?
Många tankar.
