Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Du har ingen aning om hur det gick till eller den stora frågan varför det skedde. Dessutom har jag inte läst någonstans att det var exakt dom orden föräldrarna använda om jag har missat det får du gärna länka till det. Jag tror det kan vara polisens formulering och ord på presskonferensen.

Skam och hopplöshet håller jag med dig om är starka skäl till att någon kanske tar sitt liv.

Med vad hade dessa "perfekta" föräldrar att skämmas för?
Vad är "hopplöst" i en situation med sammanhållen familj, två fina döttrar, fint hus med pool, bilar, jobb, karriärer, god ekonomi och antagligen älskade de vuxna varandra.

Vad i h*lvete var hopplöst eller skamfyllt hos familjen Henkow??
Vi har ju trots tre månaders diskussion inte kommit på en enda grej.

Att förklara empati och sympati på förskolenivå:
Medverkande: personerna A, B och C.

Person A säger: - Alla är dumma!
Person B svarar empatiskt: - Förstår att du är ledsen, men nu gör vi något roligt.

Person A säger: - Alla är dumma!
Person C säger sympatiskt: - Jaa verkligen! Tycker precis som du. Alla är dumma!

Någon annans känslor.

Livskvalitet eller livskvalité omnämner polisen. Det ordet kallar jag mätverktyg. Man jämför med något. I det här fallet mäter författaren till självmordsbrevet värdet på tredje person, dvs döttrarna och avlivar dem.
Polisen ska inte i det läget sammanfatta vad någon skrivit, utan stå objektiv. Så jag kan nog vara ganska säker på att ordet fanns med i brevet.

Ja just ja, poolen har jag missat. Då borde allt vara frid och fröjd. 😉

Nog kan det väl vara så att vi människor har litet olika förutsättningar att anpassa oss utifrån förändrade livsomständigheter? Och olika kapacitet att acceptera det som går oss emot?

När livet plötsligt tar en annan väg (än den vi hade tänkt oss, än den vi först trampade oss fram på) kan vi behöva olika lång tid för att ställa om och orka orientera oss i tillvaron på ett nytt sätt?

Vi har också olika sätt att handskas med motgångar, besvikelser, sorg och smärta. De flesta av oss känner väl någon som i en mycket svår situation lyckats bli starkare, och tagit upp kampen med det svåra, med en nästan osannolik energi?

Att lära sig leva livet på ett nytt sätt - det kan vara svårt.

Finns det några exempel på hur familjen anpassat sig utifrån barnens sjukdom? Och då tänker jag inte på hemundervisningen, eller på att Moa syntes i en affär under mellandagarna eller att barnen stojade i poolen. Någonting annat?

Utifrån den knappa information vi har, får man ju en känsla av att familjen hade ett "allt eller inget"-tänkande (svart-vitt). Som exempel: kunde flickorna ha vistats ute i något socialt sammanhang om de hade använt rullstol? Kunde man ha lagt ner skolundervisningen under en viss tidsperiod för att spara krafter till någonting roligt som barnen istället fick vara med på? Någon som sett familjen ute tillsammans sedan flickorna blev sjuka?

Jag kommer inte på några fler eller bättre exempel just nu - men kunde man någonsin se att familjen försökte leva "normalt" men med anpassningar utifrån de nya förutsättningarna?

Okej men även om föräldrarna använt ordet livskvalité så tycker jag inte ordvalet är det minsta konstigt, använder det själv då och då.
Tycker hela denna händelse är fruktansvärd och tror de flesta av oss är väldigt berörda av den. Nu har ju några som verkar ha känt familjen berättat sina uppfattningar och även om de inte stämmer exakt sinsemellan så är det inte konstigt. De har olika uppfattningar om familjen och de vet förmodligen inte allt heller. Men mitt pussel börjar att gå ihop mer och mer. Tack alla ni som har känningar och berättar.

Edit I detta fall mäter ordet livskvalité i mina ögon kvalitén på livet för döttrarna och familjen inte värdet på döttrarna

Nej, det går helt enkelt inte att uppbringa empati för en persons brott när denne mördat två barn.

Nej - det finns helt enkelt inte mycket empati för Anders Eklund sjukliga behov att våldta och döda 10-åriga Engla och kvinnan Pernilla, inte för Ulf Olsson som suiciderade efter morden på 10-åriga Helene och Jannike heller. Hos bägge förövarna låg mycket svårbehandlad psykisk sexual sadistisk störning bakom morden och Olsson suiciderade inlagd på Rättspsyk.

Ingen av dessa ville ha denna psykiska abnormitet - ingen av dessa kunde hejda sig. Men vi har absolut ingen empati för deras handling - inte för dem själva heller.

Anledningen till att ordet empati överhuvudtaget nämns i Bjärred fallet - beror på någon märklig uppfattning att det är mer synd om föräldrar som dödat egna barn än andras.
Någon slag föreställning om att föräldrarna ägde och beslutade över sina barn liv.

Därtill lägger man antagligen till något empatiskt för att bägge mördarna suciderade efteråt. Med det gjorde faktiskt en av de ovanstående barnamördarna också.

Förstår att du ironiserar.
Men ta istället och svara på varför dessa föräldrar såg tillvaron så hopplös att inget i hela världen längre var fyllt av framtidhopp och livkvalitet.
För oavsett vad det stått i avskedsbrevet var det nog exakt den slutsats de kom fram till å sina döttrars vägnar. Det var döttrarnas liv som inte hade något värde.
Det var döttrarna de mördade, avlivade, rensade ut och bedömde som värdelösa att fortsätta existera. Glöm inte det.

Jag tror inte man kan finna svaret i det yttre, lidande och smärta är alltid subjektivt.

Att inte kunna hjälpa sina barn kan jag dock se som en stark faktor.
Men då utgår jag ifrån att barnen verkligen var sjuka. Och där skiljer sig ju våra åsikter åt.
😉

Tack för ett distanserat inlägg.Det stämmer men anhöriga har fått se brevet vid förhör och naturligtvis säga sin sak om brevets formulering m.m
Inte troligt mer en rektorn.Och jag tror väl inte hon är på byn och skvallrar ?!