Citat:
Ursprungligen postat av
Larmknappen
Alltså, som jag sade ovan: AfS ger inga NYA invandringskritiska mandat. Man tar i princip noll röster från 7-klövern eftersom man håller sig med en mer ”extrem” profil än SD. Så gott som alla röster torde komma från SD:s mer radikala väljare. Det som rimligen borde vara den viktigaste poängen med ett nytt invandringskritiskt parti saknas alltså.
Frågan är också om det finns tillräckligt många mer radikala SD-väljare för att få in AfS i riksdagen. Jag är inte så säker på detta.
Det viktiga tycker jag borde vara att ta fler invandringskritiska röster från 7-klövern och att dessa röster går till pålitligt, invandringskritiska knapptryckare i Sveriges riksdag. Ett parti som MED består inte att av pålitliga nej-röstare till invandringen. Partiet har väldigt mycket ”Plan B” över sig (om moderaterna inte lyckas lura tillbaka tillräckligt många SD:are så lanserar media MED i stället). Anledningen till att MED inte hårdlanserats av media som NyD en gång i tiden är antagligen att partiet riskerar att ta för mycket röster från moderaterna och för litet röster från SD och dessutom hamna utanför riksdagen vilket i så fall innebär att effekten bara blir att 7-klövern dräneras på litet röster. AfS problem är inte att man är opålitliga invandringsmotståndare. Styrkan är väl att de är väldigt pålitliga i detta avseende. Svagheten är att de till skillnad från MED har en väldigt svag potential för att plocka röster från (m). Det blir bara att plocka röster från SD. Ur den vanlige väljarens synpunkt blir detta i princip ett nollsummespel.
Kasselstrandarna ser antagligen inte saken på det viset. För dem är det jätteviktigt att ta revansch på Mattias Karlsson & Co. Möjligen kan man ur den vanlige väljarens synpunkt se en poäng i AfS som en slags broms på SD:s fortsatta liberalisering. Varför inte öka antalet kvotflyktingar ytterligare från Mattias Karlssons nivå på 4000 till 8000? Varför inte dubbla en gång till? Eller öka till 10 000 när man ändå håller på? Eller 20 000? Å andra sidan skulle det väl vara lättare att utgöra en broms på SD om man upplevdes som ett mindre ”extremt” parti och därmed hade potential att plocka en större andel av SD:s röster. Fanns det ett liknande parti även ett halvt snäpp till vänster om SD skulle man kunna hålla ännu bättre koll på SD.
Man kan väl misstänka att Mattias Karlsson & Co inte skulle vara odelat entusiastiska inför tanken på att själva skapa kompletterande partier till SD som skulle kunna ta röster från SD i det fall SD missköter sig. Jag kan t o m tänka mig en del spontana skratt vid tanken på ett dylikt förslag. Men om man tänker efter skulle det kanske kunna finnas ett egenintresse hos SD:s nu styrande kotteri att banta organisationen en smula för att göra sig av med potentiellt uppstudsiga personer. Ju fler sådana människor man kan göra sig av med, desto säkrare sitter SD:s kotteri i sadeln. Jimmie Åkesson har redan uttryckt synpunkten att man är glad över de flesta värvningar AfS gjort från SD eftersom flertalet av dessa ändå var människor man helst ville bli av med. Och varför inte en liknande avtappning ett halvt snäpp till vänster av människor som ogillar den bortre parentesen i sjukförsäkringen, är mer skeptiska till kärnkraft än SD (tänker här bl a på de miljöpartister som hoppat av till SD) och ogillar SD:s pågående svängning mot en mer neutral hållning i NATO-frågan? Om SD snabbare kan förflytta sig till en neutral position i NATO-frågan blir det kanske också lättare för SD att locka mittenväljare. Jag själv är mot NATO-medlemskap men om man utgår ifrån att frågan skall avgöras i en folkomröstning som SD tycker så föredrar jag att SD blir neutralt i NATO-frågan om detta kan ge fler invandringskritiska röster totalt sett.
Man skulle också kunna tänka sig att SD, MED och AfS delade på partistödet 1/3 vardera om man gick fram med en gemensam lista för ett borgerligt, invandringskritiskt parti ekonomiskt ett halvt snäpp till höger om SD. Då skulle MED och AfS kunna köra på egen hand i valet 2022 om de vill (själv tror jag att det är än mer kört år 2022 än nu men MED- och AfS-entusiaster känner kanske inte på det viset). När det gäller de kandidater man skulle plocka in på den gemensamma listan tror jag att det viktigaste kriteriet skulle vara att ha bra titlar som läkare, advokat, direktör, ekonomichef, marknadschef, auktoriserad revisor, professor, lektor, jägmästare o s v. Vill man ha moderatröster så är det som gäller att identifiera partiet som övre medelklass/överklass-alternativet. Det är den känslan man måste förmedla, detta är A och O när det gäller att locka moderatväljare. Tänk på hur MUF:are ofta såg ut åtminstone förr i tiden. De vill se ut som om de tillhörde den internationella storfinansen. De hade ofta fönat hår och vitade tänder. De ville känna att de var en del av eliten (även om de hade lägre medelklass-bakgrund själva och mot bakgrund av sina betyg knappast kunde förvänta sig karriärer typ att bli läkare eller advokat). Den enda ledande person i MED som jag tror att det finns något värde i som kandidat är nog Ilan Sadé p g a hans advokat-titel. Som invandringsmotståndare torde han vara närmast komiskt opålitlig. Runt 2001 höll han på och klagade på att Sverige inte beviljade tillräckligt med asyler åt homosexuella. Nu har han kanske i viss mån svängt (jag vet inte om detta stämmer) eftersom muslimska invandrare ofta ogillar homosexuella och judar/sionister. Sadé är homosexuell, halvjude och sionist och har bott litet i Israel. Alla ledande AfS.are torde vara sänken för den gemensamma ekonomiska högerlista jag skisserat p g a att man är mer ”extrema” än SD. Olle Felten tror jag skulle vara minst problematisk imagemässigt av de nuvarande ledande AfS:are. Men okej, plocka in Olle Felten plus kanske 5 st ledande AfS:are bland topp 16-kandidaterna. Resten bör bli människor typ Patrick Reslow som man plockar från SD:s listor. Det är mitt spontana intryck av vad som kan vara vettigt.
Politiskt tror jag att det är viktigt att inte köra med retroaktiv lagstiftning. Jag tror AfS:arna måste ge sig där. Sätter man den frågan på väljarnas dagordning blir det nog knepigt att locka vanliga borgerliga väljare om man väljer AfS linje. Bara att ha 6 st sådana personer på topp 16-placeringar på en riksdagslista innebär ett handikapp.
Säkerhetspolitiskt får man nog göra en kompromiss mellan MED och AfS genom att ha en neutral hållning i NATO-frågor och förespråka folkomröstning. Enskilda riksdagsledamöter kan dock tillåtas att driva sin egen linje. Det är väl rimligt eftersom listan mer skulle ha karaktären av valteknisk samverkan än ett parti.
Jag tror också att det skulle att vara lättare att få trovärdighet för en lågskattepolitik om man inte förespråkade en massa extra spenderande på försvaret. Kapitalistiska Schweiz lågskattepolitik beror ju delvis på att man håller nere försvarsutgifterna. Men okej, här kan man ju också tillåta individuella variationer. Vill man ha låga skatter tycker jag dock spontant att det verkar mer trovärdigt att förespråka en schweizisk försvars- och säkerhetspolitik än MED:s Neocon-stil eller gammeldags punschpatriotism av Borggårdstalet-typ.
SD och dess förespråkare har försatt sig i en zon med två spärrlinjer:
1. "Läget är jävligt allvarligt - landet måste
räddas!"
2. "Ta det dock varligt - inga
radikala åtgärder och förslag!"
Detta är dålig kommunikation, eftersom budskapet tar ut sig självt.
Om landet är hotat med undergång - vilka åtgärder är då för stark medicin? Om problemen bara är marginella - varför alls välja ett parti som fortfarande har dålig image och tveksam regeringsförmåga?
Det verkar som om SD:s partiledning hela tiden har haft en oro för att invandingsexperimentet ska börja fungera, varför man inte vill vara
för kategorisk och alarmistisk i sin kritik. Om man var - och är - fullständigt övertygad om att negativa trender bara kommer extrapolera och att hotet mot ett fungerande Sverige verkligen är existentiellt, så bör man gå all-in på att starkast möjliga budskap äger framtiden.
Dubblad kvotflyktingmottagning och sverigecentra i förorten är inte förslag från ett parti som tar situationen på fullt allvar. Det är ett budskap om att det kommer ordna sig, att det bara behövs justeringar i invandringsexperimentet för att få det att fungera. Lite lägre nyinvandring, lite fler dalahästar - så kommer Karlsson lyckas där Ullenhag misslyckades att skapa ett nytt svenskt helt av världens mest disparata byggstenar.
Om man istället gör analysen att det
inte går att skapa en öppensvensk entitet av de kurder och turkar som inte får plats i den öppenturkiska kulturentiteten, att islam inte kommer övervinnas med midsommarstänger, att inget mångetniskt samhällsexperiment i längden lyckats med skapandet av överidentitetens Nya Människa - då hade man tryggt propagerat för en klassisk nationalism, med fulla folkrättsanspråk.
En kompromisslös, muskulös nationalism som SD ju faktiskt står upp för - för Israel. Då är rädslan för rättssäkerhet och humanitär hänsyn plötsligt villkorad med att nationell överlevnad alltid är överordnad. Och att det är hotets karaktär och inget annat som avgör vilka åtgärder som är nödvändiga.
