Nu ska jag försöka förstå rektor och annan skolpersonal:
I framför allt en av de artiklar som förekommit här inne (
http://www.rme.nu/sites/rme.nu/files/skolhalsan-nr3-2015-mecfs.pdf) hävdas att lösningen på ME-drabbade barns skolproblem skulle vara ”anpassningar” i skolmiljön. Inget konstigt med det – skolan är alltid skyldig att anpassa all undervisning utifrån den enskilde elevens behov och förutsättningar (dock inte alltid så lätt att åstadkomma…).
Enligt en annan av de artiklar som nämnts här i tråden
http://www.lakartidningen.se/OldWebA...s2194_2196.pdf. framhålls de enorma svårigheterna med att diagnosticera ME, och de åtföljande problemen med att urskilja vad i en persons sjukdomsbild som beror på ME och vilka symtom som kanske orsakas av någonting annat (än av ME).
På Face book -sidan ”Alternativ vård vid psykisk ohälsa” finns en artikel om ME
https://www.expressen.se/nyheter/qs/diagnosen-delar-lakarna-i-tva-lager/ som beskriver hur diffus och kontroversiell sjukdomen är och hur läkarkåren är delad i sina uppfattningar.
Innan hemundervisningen i Bjärred kom till stånd, försökte man antagligen med ”anpassningar” i skolan. Vi har också kunnat läsa om det inrättade ”vilrummet.”
Antagligen ansåg Bjärreds-föräldrarna att skolans anpassningar inte räckte till och att det därför var säkrast att driva igenom hemundervisningen.
Det kan inte ha varit lätt för skolan att verkligen tillgodose flickans behov av anpassningar (eller föräldrarnas krav). Om en elev är så väldigt svårt sjuk (som A sägs ha varit) så var det en omänsklig uppgift för skolan att göra sådana avancerade ”anpassningar,” så att den svårt sjuka flickan verkligen kunde vistas i skolmiljön. Och framför allt: hur skulle man (skolan) säkert veta vilka anpassningar som krävdes – när nu hela sjukdomen är så pass diffus?
Det måste ha blivit en väldigt stor press på skolan: ”om vi inte är tillräckligt bra på våra anpassningar så kan den här flickan inte gå i skolan och hon kanske till och med blir ännu sjukare.” Vem vill ha det ansvaret på sina axlar?
Och hur skulle man i skolan kunna veta vad som var ME och vad som inte var det? Vilka behov av anpassningar var tillräckligt tydliga så att skolan verkligen visste vad de skulle göra? Fanns det sjukvårdspersonal inkopplad (skolläkaren? Som i sin tur samarbetade med barnets behandlande läkare?) som kunde hjälpa skolans personal med att tillrättalägga och anpassa miljön?
Kanske var föräldrarna väldigt krävande i fråga om kraven på skolans anpassningar (eller så var de inte det – det vet vi inte).
Kanske upplevde skolpersonalen det som en stor press i fråga om ansträngningarna att möta flickans behov (dvs att ”anpassa”), och kanske ansåg skolpersonalen att det faktiskt var omöjligt för dem att tillrättalägga skolsituationen mer?
Detta kan vara bidragande (eller avgörande) orsaker till att skolan gick med på hemundervisningen och även lät den fortsätta i två år, och att dessutom lät lillasyster få samma arrangemang.