Stor polisinsats i Bjärred utanför Lund - 2018-01-09 (fyra döda)

Nä. Det finns något av omvärldsskräck hos paret, men det har väl att göra med deras akademiska stilar och bristen på rötter. De skulle kanske inte satt sig bland "vanligt folk", med väldigt goda inkomster.

Visst kan de ha känt sig "isolerade" och också "nöjt sig med" detta.

Men jag for efter fb:s favoritdiagnos efter scientologi, göbbels och incest — folie 'a deux, som jag tror i klinisk mening kräver betydligt större och långvarigare isolering. Att det kan symbolisera en mänsklig "mottaglighet" (liksom göbbels, sc och möjl incest) är ju fint och bra, men den finns hos alla och är ingen sjukdom utan en form av livsvillkor. Sen att hästhandlare, gatukonstnärer, gycklare, telefonsexkonstnärer, propagandainstitut och journalister och åkklagarbiträden och socialutredare och bokmanusförfattare, växeltelefonister, sandwichmän och diverse andra naturligt narcissistiska och chauvinistiska sysselsättningar finner det roande är ju deras sak.

Tids nog blir alla bitna i ändan.

Ja, den gemensamma krypande tankevillan att barnen i själva verket var döende slog till med full kraft när A försämrades.

VI kan utesluta, är det inte klokare av dig att du skriver att DU kan utesluta att nämnda postare sett intyg på flickorna? Bättre att uttrycka sin egen åsikt, än att ta för givet att alla som skriver i tråden delar den.

Så tänker jag i alla fall.

Nu var ju "kollegieblock" ett uttryck för vilket papper som helst, påskrivet av vem som helst.
Du fattar vad ?

Har jag fattat rätt så här på avstånd att du rycker ut till OH´s försvar ?

Du som minsann är "läkare", har du nånsin sett ett förfalskat intyg själv?
Beskriv det/dem.

Det står "Intyg....Kan skrivas av vem som helst på ett kollegieblock.
Läkarintyg...skrives av läkare på därtill avsett dokument."
Är det samma sak som att skribenten eller nån annan tror att ett kollegieblock har använts, ja eller nej?

Jo, jag har förstått att du har ett motstånd till psykiatriska diagnoser och föredrar mer humanistiska och existentialistiska perspektiv på tillvaron. Själv tycker jag att diagnoser – vilket kanske inte kommer som en överraskning – har en del goda ingångs- och förklaringsvärden men man måste naturligtvis också se bortom diagnosen. Vid vissa symbiogena psykoser går paret ur psykosen när de inte är tillsammans för att sedan återinträda i den när de möts igen. Men återigen, ungefär som när jag laborerade med autism, man behöver inte uppfylla alla kriterier utan ha – tillräckligt mycket – drag av tillstånden för att påverkas beteendemässigt. Att det fanns depression med psykotiska förtecken i hemmet där man slog ihjäl sina två barn, ser jag rentav som rimligt. Sen exakt vilken diagnos som dessa symtom triggar in på är sekundärt, möjligtvis tabellariskt.

Ja. Annars hade det varit ett läkarintyg på avsett dokument, vilket jag är säker på att det var.

När man inte har fler argument så söker man sig till pedofili, narcisissm, autism, tvingat H att skriva på självmordsbrevet, förfalskade intyg eller det senaste, svart mössa.

Jag fattar och tror att intyget var ett läkarintyg skrivet på för läkarintyg avsedd blankett, inte vilket papper som helst påskrivet av vem som helst. Det är framför allt ett försvar av skolan eftersom jag är säker på att dom vet att läkare inte skriver intyg på vare sig kollegieblock eller vilket annat papper som helst. Jag tror inte att dom skulle ha accepterat om Oskar kom med ett veterinärintyg till exempel.

Det är mer eller mindre troliga teorier precis som nästan allt annat som skrivs i tråden. Hur tror du själv det gick till?

Ja, jag vet att man aldrig kan säga hur någon annan ska leva sitt liv, eller hur andra ska tänka, känna och tycka. Och ja, jag vet att vi har skolplikt i Sverige. Och man ska inte mästra andra, inte vara en besserwisser, inte döma någon innan man gått ett antal mil i hans skor, osv osv. osv.

Men ändå: jag tycker att det är så mycket som är bakvänt i fråga om hemundervisningen.

Jag tycker att det mest naturliga resonemanget för föräldrar till två sjuka flickor hade varit att de (föräldrarna) sagt till varandra: Det absolut viktigaste i hela vår tillvaro just nu, är att våra barn får leva så normalt som möjligt, med så få inskränkningar som det bara går. De ska så långt det är möjligt – om så bara stundvis – få känna sig som ”vanliga barn.” Hur ska detta åstadkommas? Dessa frågor skulle de (föräldrarna) diskutera med alla ansvariga: rektor, läkare, barnpsykolog med flera.

Och, jag tycker det vore naturligt för föräldrarna att säga: även om barnen kommer att behöva utbildning, med tanke på framtiden, så kan barnens tillvaro (just nu) för den skull inte enbart fyllas av studier (i hemmet). Ett sådant liv är ingenting för barn i den åldern, det skulle inte innebära någon livskvalitet för döttrarna. Livet måste även innehålla glädje, fritid och gemenskap med jämnåriga.

Vidare, tänker jag mig att föräldrarna skulle ha sagt: finns det minsta lilla chans att barnen skulle kunna vara i skolan någon stund då och då? Om de vill? Risken finns kanske att flickorna inte skulle vilja vara i skolan, eftersom de skulle känna sig utanför. Kompisskapet bygger på kontinuitet, och den som bara gästspelar i skolan en stund då och då kanske aldrig kommer in i gänget, och till slut känns det bara motigt och det blir enklare att vara hemma. Föräldrarna skulle då kunna tänka: Frågan är om man ändå skulle kämpa för någon form av skolgång (alltså vistelse i skolan), om än i mycket liten omfattning? Bara för att barnen inte ska bli isolerade eller litet rädda för att ens försöka klara av skolgång. Det är aldrig hälsosamt att dra sig undan andra.

Och, om det nu trots allt skulle vara helt omöjligt med skolvistelse, fick man (dvs föräldrarna) använda precis all uppfinningsrikedom som gick att uppbåda, för att ”konstruera” en tillvaro där barnen hade ett liv med inslag av normalt barn/ungdomsliv, med delaktig i något socialt sammanhang, med någon form av fritidsaktivitet, med… Ja, helt enkelt det man kunde komma på. Och formerna för detta fick man grubbla mycket, mycket på, för att hitta lösningar. Allt för att barnen skulle få uppleva livskvalitet!

Kanske fick ytterligare något skolämne plockas bort för att det skulle finnas kraft till fritiden…?

Alltsammans skulle kräva enormt många diskussioner, mycket planering, många överväganden, mycket is i magen, stor beredskap inför bakslag, planering av en plan A, en plan B och en plan C, och mycket, mycket annat. Allt detta kan inte två föräldrar klara av på egen hand – då går de under. De behöver ta hjälp av alla som kan och har till uppgift att hjälpa.

Ja, så där kan man hålla på länge...

Om barn (och föräldrar) befinner sig i en sådan extrem livssituation (som i Bjärred) behövs det också en extremt stor arsenal av extremt ovanliga insatser.