Citat:
Ursprungligen postat av
N.Armstark
Det är en positiv utveckling att kriterierna förtydligas och diagnosen på det sättet blir mer trovärdig. Jag köper Franks ord på att han har sett intyg med diagnosen ME. Men med den diagnosen har jag svårt att se den tragiska utgången. Det finns ingen som kan säga att ME leder till en livslång nedsättning av ”livskvaliteten” på det sätt som föräldrarna beskriver det.
Jag tror att dom har levt med en övertygelse att det var ME. Men för mig känns inte allvaret i sjukdomen tillräckligt, det känns inte heller troligt att ME skulle bryta ut hos två syskon i samma ålder. Där sällar jag mig faktiskt till skeptikerna. Men däremot talar allt för att det fanns en sjukdomssituation.
Men vilken och när kom den diagnosen?
I linje med ett tidigare resonemang: stämmer det att flickorna inte var dödssjuka i en mer eller mindre akut bemärkelse, så förefaller det troligt att det är deras utdragna/livslånga plåga/omsorgsbehov för de själva resp. för föräldrarna som varit avgörande för beslutet. Annars hade föräldrarna sannolikt överlevt dem och fått gå vidare.
Men för att det utdragna lidandet/omsorgsbehovet ska kunna föranleda vad som hänt, så måste något till -- annars hade föräldrarna nog kämpat på.
Det rimligaste i min värld, som jag tror jag varit inne på — ett "minimum" om man så vill — är att mamman är döende inom ett halvårs till ett års tid och pappan inte upplever att han orkar sörja för flickorna själv. Ensam. På alla mänskliga och materiella plan. Och att de kommer överens om att kila vidare med lite stil, i stället för att långsamt brytas ner och skingra familjen. Att pappan kan uppleva att det vore ohederligt mot hans kolleger och hans ideal att låta sig långsamt brytas ner kanske kan vara en faktor. Han skulle få svårt att "högpresterera".
Det skulle förvisso kunna vara OH som är den döende, men det är lite mindre troligt. Eller båda.
Men det krävs ändå en lite speciell familjesits för att föräldrarna ska nå till det gemensamma beslutet, kan man tycka. Men om flickorna far illa, och föräldrarna är djupt deprimerade, så kan inte minst mamman lida svårt av att se flickorna "fara illa" (på alla plan) och anse att det är svårt att föreställa sig flickorna leva vidare med sina specifika handikapp, rädslor, egenskaper utan hennes omsorg och endast med pappans — givet hans kall och givet hans depression av att vara från jobbet och konfronteras med flickornas besvär och lidande och behov.
Om man kan kalla den en "minimimodell" så är mamman hushålleligt och emotionellt dominerande och har starkast anknytning till flickorna, men båda föräldrarna (och hela familjen) har dragits ner i en depressiv spiral, och anser att flickorna lider och far känslomässigt illa. För mig känns detta inte helt trovärdigt — förrän man lägger till att mamman faktiskt är döende.
Då kan det "fungerara".
