Skall man nysta i olösbara psykiska situationer?

Om det upplevs som om man har ett plocki-pinn inombords av problem så kanske det är bäst att inte rota i det för att inte bli ett trainwreck för livet.

Vissa sår kanske läker sakta men säkert men varför gräva i dem med hjälp av KBT eller hälla psykafarmaka i dem?

Det är vettigare att fokusera på beteenden och beteendeförändring än att fokusera på varför de uppstod. Då det senare tillhör den teoretiska värden och inte går att veta med exakthet, Men i den mån det hjälper att bryta negativa beteendemönster har det fortfarande en plats. Dock kan det vara bra om man bär på trauman som man inte lyckats släppa genom bättre förståelse av vad som hände och vad det nu kan mynna ut i.

Ser inte riktigt hur förnekelse skulle hjälpa i längden, det funkar endast kortsiktigt och om man lyckas ta sig igenom en dålig period. Om man inte gör det hinner verkligheten förr eller senare ikapp.

Rök ganja, låt dig svepas med i dessa tankar och kom fram till lösningar.

Om det de facto är olösbart så accepterandeterapier som ACT kan vara något?

En fråga som jag funderat mycket på. Jag är inte helt övertygad om att varje insikt är värd sin insikt.
Jag är personligen en sådan hopplös sanningssökare att jag inte kan påverka min strävan att förstå mig själv och resten av världen så jag är utom räddning men när jag t ex tänker på folk som inte har långt kvar eller som har alla möjligheter att leva ett liv i lycka utan reflektion så kan jag tänka: skönt för dem!

Livet handlar ändå om att må så bra som möjligt så länge som möjligt. Reflektion och övertänka är också en strävan att sedan när man funnit svaren på sina frågor kunna må bra. Så det är egentligen precis samma strävan som den som blundar och sticker huvudet i sanden. Bara det att vi befinner oss på två olika sidor av en gräns.