Mordet på Olof Palme - 28 februari 1986

Stockholm den 28 februari 1990.

Justitiekanslern
Stockholm

Dear mr Hans Stark,

SLUTLIG FÖRKLARING

För exakt fyra år sedan, en ganska kall natt, dödades
Olof Palme på en gata i Stockholm. Detta är mitt tredje och
troligen mitt sista besök i Sverige, och i samband med detta
vill jag göra en bekännelse. Jag kan inte ge mig in på alla
detaljer här, jag kan bara beskriva huvudlinjerna därför att
vi är flera inblandade och det finns inga spår som kan
identifiera 'mördarna'. Jag var känd som Abdul Kassem bland
dem som jag samarbetade med i Stockholm. Naturligtvis är vi
bundna vid tystnadsplikt. Det finns ingen anledning för mig
att för er avslöja mitt riktiga namn. Under åtskilliga år
har jag på bästa sätt tjänat mitt land. Men om uppdraget
strider mot min moraliska uppfattning är jag inte tvingad
att delta i operationen. Men i fallet Palme fanns det utan
tvekan starka önskemål att utan några samvetsbetänkligheter
göra av med honom. Han hade fått för stor rörelsefrihet av
sitt parti. Jag råkar känna till att många av Palmes
partikolleger såg något positivt i det som hände.
En person som haft mycket att göra med politiker och
agenter från utländska underrättelsetjänster besökte mig i
mitt hem någonstans i Asien. Han undrade om jag var villig
att delta i ett attentat mot en känd utländsk politiker. När
han berättade för mig att jag skulle göra en förmögenhet på
uppdraget var det aldrig tal om någon tvekan. Min kontaktman
reste till Paris för överläggningar och återvände följande
vecka och sedan planerade vi vår gemensamma resa till
Sverige. När vi var klara med alla arrangemang flög jag till
Frankfurt där jag träffade Holger som skulle bli en av mina
partners. Från Frankfurt flög vi till Arlanda där jag möttes
av en svensk i medelåldern som också hjälpte mig att komma i
ordning i Stockholm. Vi stannade i hans stad över en och en
halv månad. Vi fick kontinuerligt information om sådant som
vi skulle känna till. Vi bevakade Olof Palmes bostad i Gamla
stan och följde också efter honom och andra människor och
besökte också skyddande ställen som mötesplatsen Oxen.
Genom att studera videofilmer fick vi kännedom om Olof
Palmes vanor liksom vad det gäller några ökända kriminella
figurer. Vi började förstå att vi var seriöst inblandade i
ett planerat attentat mot Sveriges statsminister. Diskret
delade vi upp oss i tre grupper som arbetade oberoende av
varandra. Holger och jag använde en blå Volkswagen Passat
(se brev till DN: 'one blue Volkswagen Passat' och Arbetet:
'En blå Volkswagen Passat'. Förf.anm) utrustad med en
specialgjord radio som stod i kontakt med några
walkie-talkies. Vi var också ansvariga för fem vapen (Det är
lätt att skaffa vapen i dessa dagar).
Trots att vi bodde på olika platser, ibland på hotell och
ibland privat, träffades Holger och jag varje dag. Holger,
som kände Stockholm mycket bra, visade mig omkring i
Stockholms-området. Ibland körde jag och Holger fungerade
som kartläsare. Men det hände också att vi tog tunnelbanan
in till staden. Vid ett sådant tillfälle blev jag tilltalad
av en ung man som tog fel på mig och Olle Nordin, svenska
fotbollslandslagets ledare. Vi blev bara ett par gånger
informerade om de andra fyra medarbetarnas (accomplices
= medbrottslingarnas) aktiviteter utan att känna till deras
rätta identiteter. Vi upptäckte också att våra operationer
blev lättare att genomföra tack vare samarbete med svenskar,
både politiker och polismän. Faktum är att man får se upp
för dem som står under beskydd av det socialdemokratiska
partiet. Vi informerades också om att Palmes telefon var
avlyssnad. Jag måste påpeka att jag och mina vänner alltid
använder täcknamn, ett för varje uppdrag, när vi reser runt
i världen. Mina namn har alltid varit relaterade till olika
uppdrag. Jag har bara använt namnet Abdul Kassem under den
period jag tillsammans med mina kolleger arbetade med mordet
på Olof Palme, annars använder jag mig av andra namn, till
exempel när jag tog in på hotell i Stockholm etc.
Efter en och en halv månads förberedelser var det dags att
gå till aktion. Den 28 februari fick vi veta att Olof Palme
inte hade några livvakter den kvällen och att vi skulle
hålla oss redo. Ett par timmar senare sattes vi i arbete.
Jag blev presenterad för en tysk som hette Heinz och i all
hast blev vi utrustade med walkie-talkies och vi blev också
uppmanade att bevaka Palmes ytterdörr och följa efter honom
när han gick. Med våra apparater var det inte svårt för oss
att hålla kontakt med var och en av deltagarna. Vi hade
skaffat fram två väskor som vi gömde våra walkie-talkies i
när vi kom ner i tunnelbanan. Vi tog samma vagn som paret
Palme. När vi nådde Grand gick Lisbet och Olof in på
biografen och utanför träffade vi Stuart, som var en lång,
ljushårig kille. Efter halva filmen kontaktades per radio
tre flyktbilar (three get-away cars. Se brev till DN och
Wickbom 'three get-away cars'.Förf.anm) vilka skulle
placeras på bekvämt avstånd från Sveavägen. När folket
började strömma ut från biografen fick jag order att korsa
gatan och placera mig i en portgång nära Kungsgatan. Heinz
och Stuart skulle följa efter Palme på samma sida som
kyrkogården och fixa honom en bit bort. Av den orsaken bar
de pistoler med ljuddämpare och en spruta med gift, bara för
säkerhets skull...
Men ödet gjorde att Palme korsade gatan tidigare än
väntat. Han kom in i mitt område och det föll på min lott
att göra slut på honom. En stark spänning bemäktigade mig
när jag smög ut från mitt gömställe och såg hur han kom
närmare. Sedan fäste jag min walkie-talkie innanför min
jacka och tryckte mig upp mot dörren. Jag tog ut min
revolver ur fickan och när Palme var rakt framför mig
steg jag ut och kom upp bakom honom. Nu finns det ingen
återvändo, tänkte jag när jag grep tag om hans axel. Jag
lyfte mitt vapen och kramade till om avtryckaren.
Skottet gick av med ett våldsamt eko och jag förbannade
den dåliga ljuddämparen. Nu gick allting mycket snabbt även
om det tycktes passera i slowmotion. Palme föll till marken
och Lisbet böjde knä framför honom. Jag kunde se att hon var
paralyserad när hon tittade på mig och jag tryckte av ett
skott i hennes riktning mest i avsikt att skrämma henne.
Samtidigt som jag såg att Olof Palme var dödligt sårad fick
jag en id‚. Som jag sa förut hade vi tittat på videofilmer
och nu återkallade jag i minnet bilden av en ökänd kriminell
person som hade en mycket speciellt sätt att gå och springa.
(En del människor säger att jag var förklädd till Christer
Pettersson, men det är inte sant). I det sammanhanget och
för att lugna mig själv koncentrerade jag mig på att
uppträda som en haltande lufs när jag sprang mot och uppför
trapporna i gränden. På vägen uppför trapporna var det en
man som fastställde sin identitet som vi kommit överens om
och han gjorde tecken att jag skulle följa honom. Jag
passerade ett äldre par som kom emot mig och jag kunde lätt
följa min guide rakt ner till Birger Jarlsgatan. Där fanns
en blå Volkswagen Passat parkerad och i denna satt Holger
bakom ratten och väntade på mig. Mannen som visat mig vägen
försvann så fort Holger och jag startade och körde därifrån.
Holger som hade talat med en medhjälpare i sin radio
sa: övi kör norr ut och sammanträffar med de andra killarnaö.
Efter en stund, kanske en kvart, sa Holger på tyska: öHier
ist es!ö. Vi var vid en korsning med en uppfart en bit
framför oss till höger. Jag bytte kläder under körningen
från en täckjacka till en tunn rutig överrock. Det här måste
vara Ulriksdal, sa Holger och tittade på taxikartan medan vi
packade in våra vapen och radiotelefoner i den stora svarta
och rödrutiga resväskan. Vi behövde inte vänta länge förrän
en vit Volvo (a white Volvo) backade ner för uppfarten rakt
framför oss. När Holger signalerade med ljuset hoppade en
blond, storväxt man ur den andra bilen och vi önskade Holger
lycka till och sa adjö. Jag skyndade bort
till Stuart (det var hans namn) med den tunga resväskan och
han sa: öElla!ö med hög röst, men med ett leende. Den andra
bilens förare, han kallades Odd, var norrman och han var
faktiskt ganska lik Stuart. De berömde min insats
och skrattade gott när jag sa något om min högljudda
revolver. Stuart, som hade varit på andra sidan av
Sveavägen, sa att det inte alls hördes så högt. Han hade
gått ner till Norra Bantorget där han plockats upp av Odd.
Ingen av oss berörde vår medverkan i mordet på Olof Palme.
Stuart visade mig injektionssprutan fylld med dödligt gift
som avsågs att användas mot Palme om utvecklingen gått åt
ett annat håll.

Stockholm den 28 februari 1990.

Justitiekanslern
Stockholm

Dear mr Hans Stark,

SLUTLIG FÖRKLARING

För exakt fyra år sedan, en ganska kall natt, dödades
Olof Palme på en gata i Stockholm. Detta är mitt tredje och
troligen mitt sista besök i Sverige, och i samband med detta
vill jag göra en bekännelse. Jag kan inte ge mig in på alla
detaljer här, jag kan bara beskriva huvudlinjerna därför att
vi är flera inblandade och det finns inga spår som kan
identifiera 'mördarna'. Jag var känd som Abdul Kassem bland
dem som jag samarbetade med i Stockholm. Naturligtvis är vi
bundna vid tystnadsplikt. Det finns ingen anledning för mig
att för er avslöja mitt riktiga namn. Under åtskilliga år
har jag på bästa sätt tjänat mitt land. Men om uppdraget
strider mot min moraliska uppfattning är jag inte tvingad
att delta i operationen. Men i fallet Palme fanns det utan
tvekan starka önskemål att utan några samvetsbetänkligheter
göra av med honom. Han hade fått för stor rörelsefrihet av
sitt parti. Jag råkar känna till att många av Palmes
partikolleger såg något positivt i det som hände.
En person som haft mycket att göra med politiker och
agenter från utländska underrättelsetjänster besökte mig i
mitt hem någonstans i Asien. Han undrade om jag var villig
att delta i ett attentat mot en känd utländsk politiker. När
han berättade för mig att jag skulle göra en förmögenhet på
uppdraget var det aldrig tal om någon tvekan. Min kontaktman
reste till Paris för överläggningar och återvände följande
vecka och sedan planerade vi vår gemensamma resa till
Sverige. När vi var klara med alla arrangemang flög jag till
Frankfurt där jag träffade Holger som skulle bli en av mina
partners. Från Frankfurt flög vi till Arlanda där jag möttes
av en svensk i medelåldern som också hjälpte mig att komma i
ordning i Stockholm. Vi stannade i hans stad över en och en
halv månad. Vi fick kontinuerligt information om sådant som
vi skulle känna till. Vi bevakade Olof Palmes bostad i Gamla
stan och följde också efter honom och andra människor och
besökte också skyddande ställen som mötesplatsen Oxen.
Genom att studera videofilmer fick vi kännedom om Olof
Palmes vanor liksom vad det gäller några ökända kriminella
figurer. Vi började förstå att vi var seriöst inblandade i
ett planerat attentat mot Sveriges statsminister. Diskret
delade vi upp oss i tre grupper som arbetade oberoende av
varandra. Holger och jag använde en blå Volkswagen Passat
(se brev till DN: 'one blue Volkswagen Passat' och Arbetet:
'En blå Volkswagen Passat'. Förf.anm) utrustad med en
specialgjord radio som stod i kontakt med några
walkie-talkies. Vi var också ansvariga för fem vapen (Det är
lätt att skaffa vapen i dessa dagar).
Trots att vi bodde på olika platser, ibland på hotell och
ibland privat, träffades Holger och jag varje dag. Holger,
som kände Stockholm mycket bra, visade mig omkring i
Stockholms-området. Ibland körde jag och Holger fungerade
som kartläsare. Men det hände också att vi tog tunnelbanan
in till staden. Vid ett sådant tillfälle blev jag tilltalad
av en ung man som tog fel på mig och Olle Nordin, svenska
fotbollslandslagets ledare. Vi blev bara ett par gånger
informerade om de andra fyra medarbetarnas (accomplices
= medbrottslingarnas) aktiviteter utan att känna till deras
rätta identiteter. Vi upptäckte också att våra operationer
blev lättare att genomföra tack vare samarbete med svenskar,
både politiker och polismän. Faktum är att man får se upp
för dem som står under beskydd av det socialdemokratiska
partiet. Vi informerades också om att Palmes telefon var
avlyssnad. Jag måste påpeka att jag och mina vänner alltid
använder täcknamn, ett för varje uppdrag, när vi reser runt
i världen. Mina namn har alltid varit relaterade till olika
uppdrag. Jag har bara använt namnet Abdul Kassem under den
period jag tillsammans med mina kolleger arbetade med mordet
på Olof Palme, annars använder jag mig av andra namn, till
exempel när jag tog in på hotell i Stockholm etc.
Efter en och en halv månads förberedelser var det dags att
gå till aktion. Den 28 februari fick vi veta att Olof Palme
inte hade några livvakter den kvällen och att vi skulle
hålla oss redo. Ett par timmar senare sattes vi i arbete.
Jag blev presenterad för en tysk som hette Heinz och i all
hast blev vi utrustade med walkie-talkies och vi blev också
uppmanade att bevaka Palmes ytterdörr och följa efter honom
när han gick. Med våra apparater var det inte svårt för oss
att hålla kontakt med var och en av deltagarna. Vi hade
skaffat fram två väskor som vi gömde våra walkie-talkies i
när vi kom ner i tunnelbanan. Vi tog samma vagn som paret
Palme. När vi nådde Grand gick Lisbet och Olof in på
biografen och utanför träffade vi Stuart, som var en lång,
ljushårig kille. Efter halva filmen kontaktades per radio
tre flyktbilar (three get-away cars. Se brev till DN och
Wickbom 'three get-away cars'.Förf.anm) vilka skulle
placeras på bekvämt avstånd från Sveavägen. När folket
började strömma ut från biografen fick jag order att korsa
gatan och placera mig i en portgång nära Kungsgatan. Heinz
och Stuart skulle följa efter Palme på samma sida som
kyrkogården och fixa honom en bit bort. Av den orsaken bar
de pistoler med ljuddämpare och en spruta med gift, bara för
säkerhets skull...
Men ödet gjorde att Palme korsade gatan tidigare än
väntat. Han kom in i mitt område och det föll på min lott
att göra slut på honom. En stark spänning bemäktigade mig
när jag smög ut från mitt gömställe och såg hur han kom
närmare. Sedan fäste jag min walkie-talkie innanför min
jacka och tryckte mig upp mot dörren. Jag tog ut min
revolver ur fickan och när Palme var rakt framför mig
steg jag ut och kom upp bakom honom. Nu finns det ingen
återvändo, tänkte jag när jag grep tag om hans axel. Jag
lyfte mitt vapen och kramade till om avtryckaren.
Skottet gick av med ett våldsamt eko och jag förbannade
den dåliga ljuddämparen. Nu gick allting mycket snabbt även
om det tycktes passera i slowmotion. Palme föll till marken
och Lisbet böjde knä framför honom. Jag kunde se att hon var
paralyserad när hon tittade på mig och jag tryckte av ett
skott i hennes riktning mest i avsikt att skrämma henne.
Samtidigt som jag såg att Olof Palme var dödligt sårad fick
jag en id‚. Som jag sa förut hade vi tittat på videofilmer
och nu återkallade jag i minnet bilden av en ökänd kriminell
person som hade en mycket speciellt sätt att gå och springa.
(En del människor säger att jag var förklädd till Christer
Pettersson, men det är inte sant). I det sammanhanget och
för att lugna mig själv koncentrerade jag mig på att
uppträda som en haltande lufs när jag sprang mot och uppför
trapporna i gränden. På vägen uppför trapporna var det en
man som fastställde sin identitet som vi kommit överens om
och han gjorde tecken att jag skulle följa honom. Jag
passerade ett äldre par som kom emot mig och jag kunde lätt
följa min guide rakt ner till Birger Jarlsgatan. Där fanns
en blå Volkswagen Passat parkerad och i denna satt Holger
bakom ratten och väntade på mig. Mannen som visat mig vägen
försvann så fort Holger och jag startade och körde därifrån.
Holger som hade talat med en medhjälpare i sin radio
sa: övi kör norr ut och sammanträffar med de andra killarnaö.
Efter en stund, kanske en kvart, sa Holger på tyska: öHier
ist es!ö. Vi var vid en korsning med en uppfart en bit
framför oss till höger. Jag bytte kläder under körningen
från en täckjacka till en tunn rutig överrock. Det här måste
vara Ulriksdal, sa Holger och tittade på taxikartan medan vi
packade in våra vapen och radiotelefoner i den stora svarta
och rödrutiga resväskan. Vi behövde inte vänta länge förrän
en vit Volvo (a white Volvo) backade ner för uppfarten rakt
framför oss. När Holger signalerade med ljuset hoppade en
blond, storväxt man ur den andra bilen och vi önskade Holger
lycka till och sa adjö. Jag skyndade bort
till Stuart (det var hans namn) med den tunga resväskan och
han sa: öElla!ö med hög röst, men med ett leende. Den andra
bilens förare, han kallades Odd, var norrman och han var
faktiskt ganska lik Stuart. De berömde min insats
och skrattade gott när jag sa något om min högljudda
revolver. Stuart, som hade varit på andra sidan av
Sveavägen, sa att det inte alls hördes så högt. Han hade
gått ner till Norra Bantorget där han plockats upp av Odd.
Ingen av oss berörde vår medverkan i mordet på Olof Palme.
Stuart visade mig injektionssprutan fylld med dödligt gift
som avsågs att användas mot Palme om utvecklingen gått åt
ett annat håll.