Tankar kring "potentiell otrohet"

Det här är lite mer av en filosofisk tråd men handlar om relationer och våra tankar kring dem.

Alla är vi exempelvis potentiella omoraliska tjuvar under rätt omständigheter. Vi är potentiella omoraliska mördare under rätt omständigheter. Otrohet är inte något undantag, alla är vi potentiellt otrogna.

Under rätt omständigheter skulle vem som helst kunna vara otrogen. För vissa krävs det knappt något för att någon ska vara otrogen på en vanlig krogkväll. För andra krävs det enorma maskiner för att få bollarna på roll - skulle CIA skicka någon av sina absolut bästa förförare så hade nog din partner haft en skön och sexig lycklig romantisk natt med någon som inte är du.

Jag pratar nu inte om att vara svartsjuk, paranoid eller ha tillit till varandra. Bara ren kall fakta om hur det faktiskt är och hur människan och världen fungerar.

Jag frågar: vad tänker ni kring denna potentialitet till otrohet som alla människor och inte minst din partner bär på?

Man har alltid ett val. Är min partner otrogen, så är jag uppenbarligen inte tillräcklig för honom, och vi bör gå skilda vägar.

Mannen är skapad för att sprida sin säd. Otrohet är bara ett fult ord för variation.

Jag delar inte din uppfattning om att vem som helst skulle kunna vara otrogen under ”rätt” omständigheter. Personligen skulle jag kunna mörda för att försvara mina barn, och jag skulle stjäla om det var enda sättet att ge dem mat.

Otrohet däremot är något personer bara gör för sin egen skull, och där har man alltid ett val.

Blir jag attraherad av någon annan så väljer jag att undvika den personen, och skulle jag bli riktigt kär i någon annan så skulle jag kunna lämna min man. Men att oärligt gå bakom hans rygg och svika honom genom att vara otrogen finns inte, otrohet är helt enkelt inte förenligt med min personlighet (vilket mord och stöld alltså är...).

Vårt äktenskap har gått igenom rejäla prövningar, så jag vet precis hur jag reagerar när attraktiva och charmiga män stöter på mig när jag är som mest sårbar och vårt förhållande enbart kan beskrivas som vidrigt. Tillit är något oerhört viktigt och dyrbart för mig.

Det som hindrar oss från att vara otrogen är våran moral, vilket i sin tur är baserat på uppväxt/uppfostran och erfarenheter mm. Vi kan inte bara skylla på känslor, vi är så mycket mer än så.
Vi alla gör ett val när vi är trogen/otrogen.

Det är hett. Om man älskar en man då vill man att han ska ha sex med kvinnor som är bättre.

Är väl en av mina större besvikelser i mina relationer att det inte ska vara möjligt att bara vara fullständigt ärliga med varandra. Att man bara kan vara ärlig om man är någon sorts helgon, men som människor som TS påpekar inte är det som regel, så tar folk illa upp så fort man är ärlig med att man har åtrå till något sociala normer säger att man inte borde vilja ha.

Håller inte med TS. Jag är säger till om sexet är dåligt, jag säger till om jag får för lite uppmärksamhet, givetvis säger jag till om jag tycker någoting är fel i relationen överhuvudtaget. Jag går inte bakom ryggen först för att sen berätta. Jag har sett till att avsluta relationer innan jag påbörjat en ny.

Visst har man varit på fester/krogen där man har fått både nummer och inviter, men aldrig varit intresserad att ta det till next level.
Att TS går omkring och tror att alla är potentielt otrogna är absurd.

Det räcker med att ens brud ska träffa någon som är ny och spännande för att hon ska vara otrogen. Man kan minimera risken för otrohet genom att vara alfa, men det är inte någon garanti.

Själv ser jag inget problem med att ha sex med andra tjejer om hon inte håller mig nöjd. Att hålla inne med sex är respektlöst beteende och gör en brud så kan hon inte förvänta sig att jag ska vara monogram med henne. Måste knulla minst 4-5ggr i veckan.

Jag tänker att alla är vi olika så det spelar ingen roll vad jag egentligen tror kan hända. Det som händer det händer. Hur tänker du själv då, skulle det vara ok med dig om du blev drabbad rent filosofiskt?

Jag tänker att det är meningslöst trams, och att min partner hade sagt nej till "CIA's bästa förförare". Visst har alla potentialen att göra nästan vad som helst, om utomjordingar hade styrt deras tankar med magi, men många av oss har principer som de inte vill bryta.

När man väljer att inte vara otrogen, så väljer man att inte försätta sig själv i tillstånd och situationer där det finns risk för att man kan vara otrogen.

I nyktert tillstånd, när jag har varit stabil i mig själv och min relation, så har jag tackat nej till förslag som de flesta aldrig får i sina liv. Jag känner starkt att jag kan vara trogen till 100% om jag verkligen vill.

Samtidigt så har jag tidigare i livet varit otrogen enstaka gånger, även om jag älskade min dåvarande flickvän extremt mycket, på grund av att jag var omogen och redlöst berusad.

Jag tänker att alla klarar av att se orsakssamband, och göra aktiva val utifrån önskat utfall. Allt annat är bara bortförklaringar.

Om man vill ta höjd för osannolika scenarion iscensatta av CIA, så kan man alltid enas om att ge varandra ”frikort” för enstaka personer och/eller situationer.

Allt kan hända, men för att orka med relationer så måste man kanske låtsas som att det inte är så.