Citat:
Jag tror det kan vara som du skriver att han tillvants vid en malströmslikande sits och överrumplats när han var alltför nära virvelns mitt. Typ. När han tittar upp ser han inte över virvelns väggar.
"Ädelmodet" är där och då snarare en del av det som skymmer sikten för honom, att det kan gå att stiga ut ur bubblan och be om omhändertagande av hela familjen.
Han skulle ha sjukskrivit sig/tagit tjänstledigt (men vad hade då hänt med hans ansökan...).
En del av de val han (de) måste ha ställts inför måste ha tett sig nära nog teoretiskt och praktiskt otänkbara och ogenomförbara...
Ändå hade det nog räckt att lyfta telefon och ringa efter en ambulans.
Sen vad gäller hans profession — jag vill ju ändå tro att en person på gränsen till professur kan uppamma ett mått av självdistans vad gäller arbetets betydelse — om det gäller moms och man har två döttrar i aktuell ålder. Men, jag vet att så inte alltid är fallet för andra (med andra bakgrunder). Och jag kan fullt förstå om man låter sig trasslas in i de gropar och gryt som kommer med häradet. Men det är en slöja som när somhelst kan släppa från sitt fäste, i alla fall om inte rätt elelr optimala förutsättningar råder. Det är svårt för någon att bedöma hur OH förhöll sig till det där, men vid det laget han befann sig i borde han ha kunnat lägga sig till med en mycket pragmatisk inställning — även omdet finns olika sätt att vara pragmatisk på... Som det finns olika sätt att vara motiverad (för sitt kall) på...
Jag tror ju han kan ha hamnat i något limbo på flera olika plan pga att det var så många saker oavgjorda och det inte fanns ngn tydlig och färdig väg att välja, bara indefinita utvecklingar.
Han borde i så fall bett om hjälp, och han borde ha bett om någon form av tjänstledighet från det mesta utom kollegiala kontakter. Men med en döende hustru och mamma till sina svårt och omsorgskrävande, sjuka döttrar så sitter man potentiellt i ett överjävligt mentalt skruvstäd.
Har föräldrarna där inte har sinnesnärvaro att se till sin egen situations verkliga behov, då är man nog lätt ett byte för undergång. Under intryck av egen förståndighet... eller avsaknad av den.
Men sen kommer då ansatserna till gemensam planering till det, vilket väl ändå antyder lite i annan riktning, att OH inte ser ngn framtid explicit för egen del.
Vilket väl när man tänker på det ändå inte behöver handla bara om jobbet. Utan kanske om att inte orka vara den där som förlorade allt.
Du skriver: "En del av de val han (de) måste ha ställts inför måste ha tett sig nära nog teoretiskt och praktiskt otänkbara och ogenomförbara...
Ja. Jag har fetat lite impressionistiskt nyckelorden. "Ädelmod" måste absolut kokas ner, och har nog snarast kokat sönder hos OH: det är väl kanske också en intressant iakttagelse att det sannolikt kan vara så att föreställningar människor omger sig med är något som de i det längsta också kan använda för att dölja rätt (alternativa) handlande för sig själva. Är man inte tränad att be om hjälp så kan det nog vara så att man fyller huvet med ett annat komplex, som ska vara mentalt "självförsörjande".
"Ädelmodet" är där och då snarare en del av det som skymmer sikten för honom, att det kan gå att stiga ut ur bubblan och be om omhändertagande av hela familjen.
Han skulle ha sjukskrivit sig/tagit tjänstledigt (men vad hade då hänt med hans ansökan...).
En del av de val han (de) måste ha ställts inför måste ha tett sig nära nog teoretiskt och praktiskt otänkbara och ogenomförbara...
Ändå hade det nog räckt att lyfta telefon och ringa efter en ambulans.
Sen vad gäller hans profession — jag vill ju ändå tro att en person på gränsen till professur kan uppamma ett mått av självdistans vad gäller arbetets betydelse — om det gäller moms och man har två döttrar i aktuell ålder. Men, jag vet att så inte alltid är fallet för andra (med andra bakgrunder). Och jag kan fullt förstå om man låter sig trasslas in i de gropar och gryt som kommer med häradet. Men det är en slöja som när somhelst kan släppa från sitt fäste, i alla fall om inte rätt elelr optimala förutsättningar råder. Det är svårt för någon att bedöma hur OH förhöll sig till det där, men vid det laget han befann sig i borde han ha kunnat lägga sig till med en mycket pragmatisk inställning — även omdet finns olika sätt att vara pragmatisk på... Som det finns olika sätt att vara motiverad (för sitt kall) på...
Jag tror ju han kan ha hamnat i något limbo på flera olika plan pga att det var så många saker oavgjorda och det inte fanns ngn tydlig och färdig väg att välja, bara indefinita utvecklingar.
Han borde i så fall bett om hjälp, och han borde ha bett om någon form av tjänstledighet från det mesta utom kollegiala kontakter. Men med en döende hustru och mamma till sina svårt och omsorgskrävande, sjuka döttrar så sitter man potentiellt i ett överjävligt mentalt skruvstäd.
Har föräldrarna där inte har sinnesnärvaro att se till sin egen situations verkliga behov, då är man nog lätt ett byte för undergång. Under intryck av egen förståndighet... eller avsaknad av den.
Men sen kommer då ansatserna till gemensam planering till det, vilket väl ändå antyder lite i annan riktning, att OH inte ser ngn framtid explicit för egen del.
Vilket väl när man tänker på det ändå inte behöver handla bara om jobbet. Utan kanske om att inte orka vara den där som förlorade allt.
Ändå hade det nog räckt att lyfta telefon och ringa efter en ambulans.". - Ja, men dessförinnan hade OH (och kanske i förekommande delar i viss mån även HB) vid sidan av seminarier, konferenser och tjänsteresor avverkat massor med läkarbesök, laboratorietester och olika terapiresor, skol- och lärarmöten, support av hustrun under hennes olika sjukdomsperioder, osv. - En ambulans i det läget hade väl närmast behövt remma fast OH vid en bår för direkttransport till ett vilohem..? - Han måste ha varit på gränsen till utbränd/uppgiven. - Att vid sidan av sitt krävande och påpassade arbete (inte minst tanke- och koncentrationsmässigt) också behöva hantera läkar-, rektors-, lärar-, pianolärarinne-, kurators-, skolsköterske-, elev/klass- och psykologkontakter bör ha varit som att ideligen vara tvungen att ställa om kursen, tills allt bara måste ha snurrat som i en kompass som fått fnatt. - Eller som du så träffande skriver: ”...tillvants vid en malströmslikande sits och överrumplats när han var alltför nära virvelns mitt.”. - Och de ”indefinita utvecklingar” du nämner bör ha haft stor betydelse eftersom man - trots hans till synes säkra yrkessits - bör kunna anta att han varken varit bekväm med att improvisera, eller att ta något för givet i konkurrensens och intrigernas värld plus att det nog satt i ryggmärgen och självsynen att han skulle prestera på topp i såväl yrkeslivet som på hemmafronten. - En pliktmänniska; ja, men samtidigt med ett känsloregister som måste ha fått honom att många gånger känna sig otillräcklig då han stött på saker han varken kunde eller visste hur han skulle bemästra. - Det räcker inte alltid att läsa på eller slå upp i en bok; han saknade pga begränsad livserfarenhet; ett utstakat liv huvudsakligen i en fredad zon, de nödvändiga fallskärmar och den flexibilitet som behövts. Han utstrålar dessutom en viss ängslan som kan ha medfört att han haft svårt att värja sig mot psykologiskt hokuspokus; dragits in i psykosyntesterapiernas grumliga tankegångar på bekostnad av omdöme och klarsyn.
Räcker det..? - Nej, jag vill tro att han - trots allsköns påverkan - i grund och botten var alltför självmedveten. - Jag ser egentligen bara ett trippelmord, utfört av endera parten: om HB: ingen överlevande; om OH: en överlevande. - Men detta motsägs ju av alla PM mm - så det enda som då måste tilläggas den hypotesen är att ytterligare en person befann sig i huset.
Hypotesen om ett verkligt samförstånd är dock hitintills den starkaste eftersom polisen refererat till ett gemensamt avskedsbrev, men anser att det fortfarande saknas ett antal komponenter för att hypotesen ska framstå som trovärdig, t.ex. att även OH dragit på sig en obotbar sjukdom.
