Citat:
Ursprungligen postat av
MrOrdonnee
Var JL / Stahrebytet Mats Grens eller Frank-falangens verk? För en utomstående var det inte självklart varför det skedde.
Skulle väl vilja påstå så här, om både Stahre och Lennartsson.
Stahre är en jävligt trevlig prick. På ett personligt plan kan jag tycka det är synd att han lämnade för han var en bra människa och var väldigt proffsig så att säga.
Med det sagt så var han - precis som stora delar av Blåvitts styrelse på den tiden - lite för mycket av en affärsmänniska och inte tillräckligt bra på fotboll. Om vi drar en parallell till styrelsen som satt de åren så fanns det någon slags idé av att om man bara kunde skjuta in tillräckligt med pengar på under en viss tid så skulle det ge avkastning i form av Europaplatser etc. Den oförståelsen för fotbollens dynamik är - i min mening - en stor anledning till att Blåvitts ekonomi ser ut som den gör idag. Det fanns någon övertygelse om att om vi bara lägger x antal miljoner på A-laget under 4 år kommer vi ta SM Guld och gå till i alla fall EL gruppspel och få tillbaka X antal miljoner. Så fungerar det som bekant inte.
Stahre hade lite samma tänk. De Blåvita miss säkert med någon slags skräckblandad nostalgi snacket om den gyllene raden. Stahre hade räknat ut om man tog 62 poäng så skulle man vinna allsvenskan. Det kunde omvandlas i 18 vinster, 8 oavgjorda och 4 förluster. Den raden skulle göra ett lag till mästare. Ironiskt nog nådde Blåvitt över den raden 2015 - året efter Stahre lämnade - utan att bli mästare.
Stahre och styrelsen visade upp en statistisk analys som lämpar sig mer för aktiemarknaden och att räkna kort än till fotbollen som generellt sett är betydligt mer dynamisk. Stahre var ganska prestigelös på många sätt, men på slutet var det uppenbart att pressen påverkat honom. Statistiken blev ett ok. Mot slutet var det tydligt att en rädsla för att förlora tog överhanden mot en vilja att vinna. Stahre berättade i någon intervju om hur han som person kände ett behov av att vinna. De sista åren i Blåvitt tror jag - tyvärr - att "inte förlora" blev en kompromiss som han kunde leva med, och det räckte inte.
Istället byttes Stahre ut mot Jörgen Lennartsson som egentligen också kan ses som en förlängning av den sittande styrelsen (läs ordförande). Både i sitt agerande och i sin profil.
Både Frank och Jörgen kom från välmeriterade förflutna, där Jörgen var välskolad i förbundets organisation och hade tagit SM Guld under sitt senaste uppdrag. Frank å andra sidan kom från en lång historia som kommunpolitiker och hade många många år som ordförande för Gunnilse bakom sig. Han var bland annat med och tog upp Gunnilse i Superettan där de fick möta både MFF och Djurgården på Hjälbovallen.
Nostalgiska bilder finns här.
Tyvärr var det väl snarast som så att både Frank och Jörgen var klenoder av en svunnen tid. Nu gillade jag Jörgen också som person, var alltid väldigt trevlig, och vi hade flera riktigt sköna samtal när Alltid Blåvitt intervjuade honom osv, men jag har samtidigt lite svårt att se honom nå så mycket längre som tränare än han redan gjort.
Han är typiskt den typen av person som kan väldigt mycket, men har svårt att omvandla det till nya idéer. Han har kunskapen, men saknar kanske det teoretiska tänket. Säg till honom att motståndarna spelar på ett sätt, och han vet hur han ska slå dem. Förutsatt att någon annan redan har slagit dem. Han är inte tränaren som listar ut hur han ska slå någon genom att bara analysera, utan han måste få ett faktuellt svar på frågan.
För att dra en matte parallell. Han kan svaren utantill men kan inte räkna sig fram till det. Men antagligen ett resultat av en vilja att gå tillbaka till något beprövat.
Det låter absurt nu när Poya är tränare, men att anställa Stahre, en AIK:are, var ganska "utanför lådan" av Mild när det begav sig. Det ansågs ju av många vara en nytänkande satsning.
Så valet av Lennartsson var väl ganska naturligt på så sätt. Man valde att gå tillbaka till en klassisk Svensk tränare, skolad hos SvFF, med en del meriter. Kort och gott, ett stabilt val värdigt en storklubb. Varken mer eller mindre.
Och om vi för det vidare till dagens läge så har supportrar och ledning - äntligen - förstått att vi kan inte fortsätta ta det som är stabilt. Vill Blåvitt ta sig tillbaka till den position man en gång hade måste man våga tänka om, våga utvecklas.
Fotboll är dynamiskt, och vill man vara bäst går det inte att tro att samma sak över tid kommer ge bra resultat och det går inte att tro att man har alla svaren. Man måste alltid - oavsett vad du tävlar i - försöka hitta nya sätt att få en fördel gentemot motståndarna. Hitta något att göra bättre.
Varken Stahre eller Lennartsson lyckades hitta det. Återstår att se om Poya klarar det.
