Citat:
Ursprungligen postat av
Lillamig72
Nej. Jag har inte sådana tankar som föräldrarna hade. Vilken anklagelse. Att anklagas för att vara en mördare. Att ha en mördares tankar. Där blir jag mörkrädd. Du säger ju trots allt att du är läkare. 😬
Nu ska jag berätta hur ett toalettbesök för en ME-sjuk person kan se ut. Mig själv. Inte varje gång. Men ändå för ofta. Från att jag känner att jag behöver gå. Så kan det ta en timme innan jag samlat ihop energi att från liggande i soffan ta mig upp och gå till toaletten. Väl på toaletten så börjar jag kallsvettas. Bli illamående. Känner att jag måste kräkas. Har alltid en påse på toaletten. Sitter ner och kräks samtidigt som jag försöker göra det andra. För jag är hård i magen. Men jag måste göra det jag måste.
Svetten forsar. Öronen susar. Och ögonen börjar flimra. Känner att ett blodtrycksfall är på väg. Och svimmar snart. Med envishet och en enorm styrka torkar jag mig. Och försöker ta mig till soffan. Nu ser jag inget. Det är svart. Och susar i öronen. Väl på soffan fortsätter det med att svetten bara forsar. Hjärtat slår tungt. Och varje andetag känns. Är enormt utmattad. Det tillståndet pågår i en timma. Och i detta skede finns det inte en chans att jag skulle klara att ta mig upp ur soffan. Blir liggande i soffan i fyra timmar efter. Menar du att jag skulle kunna tänka bort det här mycket fysiska tillståndet? Att det är psykiskt. 😬
Det du beskriver är väldigt likt en panikångestattack. Svettningar, öronsus, ögonflimmer, hjärtklappning, svimningskänsla - allt urtypiska symptom på panikångest.
Att man blir hård i magen av sängliggande är också typiskt.
Det du beskriver är absolut typiska kardinalsymptom på en panikångestattack med ökat adrenalinpåslag.
Det är en jättehemskt upplevelse för alla som har haft det, hemskt obehagligt och inget man själv kan styra över från början. Men orsaken finns inte varken i öronen som susar, i ögonen som flimrar, i hjärtat som slår hårt eller i svettkörtlarna eller balanssinnet. Orsaken är psykosomatisk och behandlas med bland annat med mediciner och KBT-terapi.
Att någon läkare på det du beskriver skulle diagnosticera dig med något annat än panikångest är inte så troligt. Att man blir helt utslagen av upprepade panikångestattacker är också helt rimligt.
Om tjejerna i Bjärred hade ett flertal av denna typ av panikångestattacker dagligen, hade de sannolikt väldigt hemska dagar och dålig livskvalitet. Men de hade då också kunnat få hjälp av psykiatrin.